Denise Rudberg: Att vänta på ett frieri kändes ovärdigt

Boken Det första chiffret handlar om de tre kvinnorna, Signe, Elisabeth och Iris som mitt under andra världskriget handplockas för att jobba på försvarets Kryptoavdelning som får ansvar för att knäcka nazisternas krypterade meddelanden. Handlingen speglar den svenska underrättelseverksamheten under 1940-talet, men karaktärerna i boken är fiktiva om än inspirerade av verkliga personer. Denise Rudberg som tidigare rört sig obehindrat mellan genrer som ungdomsböcker, chicklit och deckare har än en gång bytt genre säger att det känns annorlunda denna gång.

– Jag har lagt in inspiration med mina mormödrar och farmor och det känns mycket mer som att jag gått in naken i ett rum fullt med folk än gjort förut. Jag har lagt ner själen i det här och känner mig väldigt känslig: tänk så flyger inte det här? Men jag är samtidigt jättemycket inne på att om man inte testar nya grejer så fastnar man. Jag har svårt för konstutövare som håller på med samma sak hela tiden och aldrig förnyar sig, de författarskapen utvecklas sällan.

Del i ny bokserie

Boken är en del i nya serien som fått namnet Kontrahenterna, den första boken om kryptoavdelningen på Karlaplan och FRA börjar 1940 och serien kommer att avslutas 1963. Att skriva Det första chiffret har tagit fem år, researcharbetet har utgått mycket från böcker och bildmaterial och Stig Trenters Stockholmsböcker med bilder av fotografen K.W Gullers. Men också att plöja igenom böcker om hur underrättelsetjänsterna var strukturerade under kriget samt hur hur G-skrivaren, nazisternas avancerade krypteringsmaskin fungerade.

– Men det är en hårfin gräns hur detaljerad man ska vara. Så jag utgick efter mig själv, jag skriver det jag själv förstår. Detaljerna är inte så intressanta. Det är intressantare att veta vad man fick till kaffet än hur något fungerar i detalj.

Att förlägga bokens handling och skriva om krigsårens Sverige var inte ett svårt val.

– Vi var inte ockuperade, men vi var ändå något slags krigszon, eftersom alla förlade sina spioncentraler i Stockholm. Vi var en kokpunkt för underrättelseverksamheten på den tiden. Alla länder hade spionverksamhet i Sverige, självklart att de hade de det, vi var enda landet i Norden som inte var ockuperat.

Skickade in under annat namn

När manuset till Det första chiffret var klart skickade Denise Rudberg in det till bokförlaget under pseudonym, men förlaget fick veta att det var en etablerad författare som stod bakom.

– Jag ville känna mig helt fri i det jag skrev och jag ville nog också bli bedömd utifrån manuset. Jag ville inte att man skulle läsa med ”Denise Rudberg-glasögon”.

Efter läsningen visade det sig att de var övertygade om att det var en manlig skribent som låg boken om andra världskriget och den svenska kodknäckningen. Hon tror att det beror på att ämnet historia är traditionellt sett är ett manligt intresse med flera namnkunniga författare i ämnet.

– Män kan sin historia och det är dem vi ska lyssna på, de är jätteduktiga. Men vi kvinnor måste komma med en annan vinkel. Jag visste till exempel inte hur man gjorde med mensskydd på den här tiden, det visade sig att man virkade sina bindor. Tänk att vara hushållerska och stå och koka använda bindor och sen kanske få skynda sig att virka en ny!

För att lyfta hur kvinnorna hade det på den tiden är de tre huvudkaraktärerna baserade på verkliga kvinnors liv på den tiden, hennes egna fostermormor, mormor och farmor. Dessa tre kvinnor uppfostrade Denise och var som hennes mammor när hennes egen mamma inte fanns där.

– De stod inte på barrikaderna eller gick i några demonstrationer, men de gjorde mycket ändå i sin generation. Min farmor började som Lotta på flygvapnet 1939 och min pappa föddes när kriget tog slut 1945. När min pappa fyllt 1 år säger farmor att ”det här är det tråkigaste jag gjort”, så hon satte pappa på Östermalms första dagis och började jobba. Och hon fick så mycket skit, olika kommentarer och gliringar, för det, men hon förberedde indirekt väg för mig och många andra.

Flydde från Estland

Mormodern, som bokens karaktär Iris är baserad på, flydde från Estland med sina små barn. Hon var ensamstående när Denise mamma föddes utomäktenskapligt, vilket var en stor skandal på den tiden. För att få ihop livet jobbade mormodern som ekonomiassistent om dagarna och som städerska på Arlanda på kvällarna. Den lilla dottern fick komma till en fosterfamilj och träffade sin mamma varannan helg.

– Min mammas uppväxt är ursprunget till en bonusfamilj. Men de gjorde det med så fin hand, de sa aldrig ett ont ord till varandra, för de hade nog olika åsikter om hur saker skulle göras, men de fick ihop det.

Denise Rudberg lever själv sedan sju år tillbaka i en bonusfamilj med sina egna och sambon Henriks barn. När det stod klart att Denise och Henrik var ett par så började de försiktigt att introducera varandras barn för varandra, de provade konstellationen genom att förstå åka på semestrar tillsammans och efter 2,5 år tillsammans flyttade de ihop.

– Vi hade också bestämt att vi inte skulle ta några konflikter med varandras barn oavsett vad och vilka det gällde. Jag tar snacket med mina barn och han med sina. Men det är väl klart att om min dotter lämnat en tallrik på bordet så kan han säga det, men det är ingen konflikt. Utan det är när det kommer till konflikter och uppfostringsfrågor, som är lite laddade, då ska han inte behöva kritisera mina barn, det kan jag göra.

Frieriet är sista fundamentet

I sommar gifter sig Denise och Henrik i en enkel ceremoni som de tänker följa upp med en stor bröllopsfest i höst. Det var Denise som friade, efter att ha brottats med frågan för sig själv ett tag.

– Jag gick och tänkte, här står jag, varför frågar han inte? Men det kändes också väldigt ovärdigt för mig som är 47 år, självständig, har egen ekonomi och egna barn. Men det är egentligen bara en larvig bekräftelsegrej. Jag fick frågan ”Vill du ha ett frieri eller äktenskap?”. Om själva frieriet är inte laddat för dig, då måste du visa det, vilket jag insåg när jag skulle göra det här.

– Min kompis Katarina Wennstam sa att ”det här är sista fundamentet, hur jämställda vi än är så ska vi ändå sitta där och vänta”, det är så vi är matade med hur vi tror att kärlek är, säger Denise Rudberg.

FOTO: Anna-Lena Ahlström

Här kan du köpa ANNONS Det första chiffret.

Läs även:
13 spännande böcker att läsa på semestern

20 böcker du sett hemma hos alla dina vänner