Dokument: 11 år efter katastrofen

Jag vill inte börja med den där morgonen i Khao Lak.

Jag vill börja på en skånsk landsväg, bakom ratten i min bil, en försommarmorgon nästan ett decennium senare. När allt är så svidande vackert, så perfekt, så levande – när himlen är knallblå och radion spelar Coldplays A sky full of stars. En tid då allt andas hopp, framtid och kärlek.

Och jag får plötsligt inte luft.

Det är en insikt som väller in i mig med full kraft, sliter och drar i hjärtat. Jag får ont i huvudet, värk i hela kroppen. Det spelar ingen roll att det gått så lång tid, tiden är oviktig i de stunderna. Min sorg ser annorlunda ut, men min saknad har nästan växt för varje år som gått.

För jag saknar er så, älskade barn.

Och jag vill fortfarande inte gå in på den där morgonen när jag träffades av vågen, trycktes ner långt under vatten­ytan, for runt som i en torktumlare, slog mig sönder och samman. Förlorade mer än någon människa borde kunna bära.

Jag vill hellre berätta om avtrycket efter min kropp i soffan hemma i vardagsrummet. Där jag låg i ett halvår efteråt och funderade över om jag skulle leva eller ta livet av mig. Där jag väntade på besked om mina tre barn. Levde någon av dem? Var alla döda? Där månaderna tickade på utan vetskap och jag hade mina hundar och katter omkring mig, huset fullt av vänner som kom och gick, som såg till att jag åt, att jag kom ut i min älskade skog, att jag såg de två barn som livet sparat åt mig – min yngsta dotter Julia och min äldsta son Sebastian.

Men Julia och Sebastian var inte med på resan. De kan inte dela minnet med mig. De kunde omsluta mig efteråt, Julia med sin barnakropp och barnets kloka sätt att resonera och inte blunda för döden, och Sebastian genom att vara den mest vuxne i familjen, som tillsammans med sin flickvän tog hand om allt praktiskt. De var fantastiska, det slet hårt på dem att se mig så utslagen och samtidigt sörja sina syskon, men de kan aldrig dela minnet med mig.

I det är jag alldeles ensam.

Så innan jag faktiskt vrider klockan bakåt till denna ofattbara morgon vill jag bara öppna porten till vår lilla kyrka här hemma i Hallaröd, och se in på alla ungdomar som fyllde den till bristningsgränsen under minnesstunden. Jag vill komma ihåg hur jag satt i en av bänkarna och skrattade och grät om vartannat, för alla de historier som jag fick berättat för mig. Den kraften och den kärleken är det största jag någonsin varit med om. Mina barns vänner blev en livlina för mig under lång tid, de var som speglar av ­Vibeke, Filip och Emma. Och jag påminde dem då, så som jag brukar påminna andra ungdomar, om hur viktigt det är att de talar om för sina föräldrar att de älskar dem. För man vet ju aldrig vad som händer.

Jag fick höra varje dag att jag var en älskad mamma, och det har hjälpt mig.

Det har verkligen hjälpt mig.

”Kom nu” sa både jag och tjejerna, vi var redo för stranden, men Filip stod och smetade in hårvax framför spegeln. Stor och stark, snygg och fåfäng. Ett löfte inom svensk tennis. Han kunde ha varit odräglig, men det var han inte. Han var en kille andra såg upp till, omsvärmad och omtyckt. Han var 17 år i den där spegeln, och det är han fortfarande i mitt hjärta.

Emma, med sina bruna, varma ögon, sitt oändliga tålamod, lät storebror få sin tid. Även hon var elitidrottare, tävlade på nationell nivå i ponnydressyr. En stark och lång 14-åring, med lite av barnets runda kinder kvar. De båda flankerade alltid 21-åriga Vibeke, som på sitt sätt var lite skörare. Akademiker, ingen idrottare. Mogen och lillgammal, en extramamma för minstingen Julia.

Filip var inte riktigt klar med håret när jag hörde skriken utanför vår bungalow. Det var inga vanliga skrik och jag vill aldrig någonsin höra något liknande igen. Skriken följdes av ett dån så högt att jag minns att jag tänkte att det måste vara flygplan alldeles för nära. En terrorattack?

När vi kom ut såg vi vågen. En fasansfull, mörk vägg som kom emot oss. Den var full med hustak, bilar, bråte, och ­efteråt har jag fått veta att den var tjugo meter hög och for fram i 80 kilometer i timmen.

Och vi sprang.

Alla runtomkring oss sprang.

Filip, Vibeke och Emma tillsammans, jag hamnade efter, vek av lite åt ett annat håll. Varför gjorde jag det? Var det det som gjorde skillnad för dem och mig?

Tills den dag jag själv dör kommer jag att minnas hur Filip vände sig om och hur vi såg på varandra. Jag vet att han tänkte: ”Mamma, vad ska jag göra? Vem ska jag rädda?” Och jag skrek: ”Du kan inte rädda någon annan, rädda dig själv. Spring för livet!”

I efterhand har jag önskat att jag skrek hur mycket jag älskade dem.

Sedan trycktes jag ner. Som av en stor och svart betongvägg, tumlade runt under mängder med bråte, slog mig igen och igen.

Och igen.

Att jag överlevde beror ­för­modligen på ett enda andetag. Jag kom upp en gång och kunde dra efter andan innan jag åter for neråt. Och därför levde jag när vattnet drog sig tillbaka, trots att jag redan hade accepterat döden. Jag hade tänkt att jag nu faktiskt skulle få se om det fanns något på andra sidan, det som jag alltid undrat över och trott på. Jag blev nästan nyfiken mitt i alltihop.

Inte en endaste sekund var jag orolig för barnen, det var först när jag lyckats kravla mig upp på en hög med bråte mellan två palmer och hörde jämmer och gråt och såg alla döda som jag insåg vidden av det som hänt. Det fanns inget kvar, allt var platt som efter en tornado. Där det nyss stått hus, hotell, restauranger och bilar var det bara lervälling.

Och jag vände mig om efter mina barn.

Ibland undrar man om universum sänder ut signaler utan att man förstår det. Två dagar före resan fick jag för mig att skriva ett testamente. Det hade jag aldrig tänkt på förut. Och dagen innan tsunamin slog till frågade plötsligt Filip mig om det någonsin hade inträffat en naturkatastrof i Thailand.

Och Julia, som var så liten då. Bara sju år. Hon var kvar hemma i Sverige med sin pappa, vi som ganska nyligen separerat, och hon blev av någon anledning tröstlös kvällen innan vi reste. Hon grät och grät och grät, alldeles hysteriskt, och sa att det kändes som om vi inte skulle komma tillbaka igen. Vibeke tröstade henne med orden att det var ju bara fjorton dagar det handlade om…

Signaler som ingen kan eller vågar tyda i förväg. Och som inte spelar någon som helst roll när man ligger på sin soffa och undrar om någon i samma stund lyfter bort en massa brädor och hittar ens barn därunder, tusentals kilometer därifrån, i ett helt annat land. Och du är inte där.

Det är många som undrat över hur jag kunde åka hem så fort till Sverige igen, utan att veta något om barnen. Men jag var inte i skick att utföra något. Allt var kaos. Och jag låg alldeles ensam på ett sjukhus och ville bara hem till Julia och Sebastian och mina föräldrar. Min mamma sa till mig i telefon att vi skulle hitta barnen, och jag trodde på det. Jag behövde tro på det och jag ville tro på det och när en läkare sa åt mig att åka hem så gjorde jag det. Någon annan fick ta beslutet åt mig, så jag kunde vila i min egen mammas famn, i min yngstas och min äldstes famn, i min soffa och min skog. Medan jag låg där slutade jag aldrig att hoppas att ödet eller någon högre makt skulle ge mig åtminstone ett av barnen tillbaka.

Filip identifierades i mars, Emma i maj och Vibeke så sent som i augusti. En förfärligt lång tid, men samtidigt en räddning för mig i min sorg. Jag fick den tiden jag behövde för att sörja vart och ett av barnen. I mina drömmar ser jag dem ibland, och i en av mina drömmar ställde jag den fråga som plågat mig så länge: ”Hur dog ni? Slog ni i något under vattnet?” Emma svarade: Nej, vi drunknade. Vi fick inte det andetaget som du fick, mamma.

En annan fråga jag ofta får är hur jag förändrats som person. Och vad svarar man på det? Hur förändras man som person och mamma efter att ha förlorat tre barn i en naturkatastrof? Jag kan säga att jag blivit starkare på vissa sätt, men mycket skörare på andra. Och jag lider av enorma skuldkänslor. Jag är deras mamma, jag tog med dem på resan, jag borde ha skyddat dem bättre. Men jag vet ju samtidigt att jag inte kunde ha gjort något annorlunda.

Och det finns saker med livet jag njuter av och känner stor glädje och tacksamhet inför. Jag kan skratta högt och länge, speciellt med Julia. Och jag har mött en ny kärlek, en man som får mig att må bra och som jag känner att jag kan tillbringa resten av livet med. Han har också sina egna sår från det förflutna och det gör att han enklare förstår mina. Han accepterar att jag är mamma till fem barn fortfarande. Att de är med mig hela tiden, annars skulle det inte ha fungerat mellan oss.

Jag ska fortsätta leva här och nu. Döden vill jag inte tänka på för egen del. Den dagen kommer när jag får träffa Vivi, Filip och Emma igen och ibland får jag nästan anstränga mig för att inte längta för mycket tills det är dags.

Så varför berättar jag det här, varför delar jag min sorg och min förlust med andra? Varför går jag inte vidare och släpper taget om barnen – som så många har rått mig att göra? Har jag fastnat i sorgen? Det kanske jag har. Men för mig är min sorg detsamma som kärlek, genom att prata om barnen och med dem bär jag dem vidare i livet. Och vad skulle annars vara meningen med att jag överlevde – om inte för att berätta om händelsen och om dem som inte finns bland oss mer?

Det har gått mer än tio år, men just därför är det så viktigt att påminna.

Och jag flyr inte sanningen, jag omfamnar den.

TEXT OCH FOTO KATARINA DANIELSSON

Reportaget publicerades i Femina nummer 1/2015.