Dokument: Född i fel kropp

Ni får korten rakt på bordet. Jag heter Lisa, jag är en 37-årig kvinna som just hittat sig själv och som nu vill gå vidare i livet med de dröm­mar som råkar vara mina. Min bakgrund är varken sjukdom, utbrändhet eller missbruk av något slag. Min histo­ria är den att jag föddes som man och gjorde mitt bästa för att leva upp till den rollen tills det inte gick längre.

Så då slutade jag med det.

Erfarenheter som mina skrivs det inte så mycket om, transpersoner är en relativt liten grupp i samhället och vi får på grund av det varken särskilt mycket stöd eller uppmärksamhet. Och får vi uppmärksamhet så är det ofta via stereotypa fördomar och okunskap om vilken hjälp vi kan behöva för att klara ett socialt liv och må bra. Artiklar eller filmer om transpersoner är ofta vinklade på det svåra och ångestladdade (eller löjeväckande) och det föder ju inga känslor av gemenskap eller inspiration till dem som befinner sig i situationen – tvärtom, det bekräftar det som den som far illa redan känner: att man är annorlunda och utanför ramen.

Jag har haft tur, jag har varit stark i mig själv och tagit egna beslut längs vägen som hjälpt mig framåt. Det är inte alla som klarar det. Vi lever visserligen i en tid då en tv-personlighet som Bruce Jenner kan komma ut som kvinna och be hela världen att säga Caitlyn. Det är fantastiskt på många sätt, men samtidigt svårt för den vanliga transpersonen att identifiera sig med. Många lider i det tysta, det vet jag. Många känner sig utanför, många möter våld och misstro. Om jag säger så här: Jag skulle aldrig befinna mig ensam på en krog med berusade män en sen kväll, där blir rädslan och otryggheten för stor.

MEN NÅGOT LITET pågår ändå i sam­hället, en normaliseringsprocess kring transpersoner, och den vill jag hjälpa till med, det är därför jag berättar min historia och är så öppen som jag är. Och det ni ser här är mitt vackraste jag, i fixad förpackning – glad, självsäker, stark. Snygg och kvinnlig utan att bli förstärkt eller förlöjligad.

Många blir förvånade när jag berät­tar om hur min resa varit. Att jag först när jag fyllt trettio förstod vad som var problemet, vad som hela tiden varit problemet. Varför jag aldrig passat in, aldrig känt mig bekväm socialt, varför jag alltid varit ”fel”. Tro inte att jag inte försökte leva som pojke eller man, jag var tekniskt lagd och hängde mycket vid datorn, det skulle ju nördiga pojkar göra. Jag provade på att vara syntare i Göteborg, började jobba med IT. Blev tillsammans med en tjej och köpte hus och levde i den relationen i flera år. En relation kantad av både kärlek, bråk och vardagliga problem, som alla andras, och att vi till sist separerade hade inget att göra med att jag var transsexuell. För det var jag inte då. Jag bara levde och andades, utan att kunna förklara känslorna av meningslöshet. Utan att riktigt existera. Livet var ett stort ingenting och jag kunde inte ens för mig själv hitta den egentliga anledningen.

Ett år efter att min flickvän flyttat ut slog insikten ner i mig. Att alla mina svårigheter kanske hade något att göra med att jag levde i fel könsroll. Och så fort tanken landat så visste jag. Jag är inte man. Jag är kvinna.

Och jag vill leva öppet som kvinna.

Det finns förstås tusen frågor om hur jag gick vidare efter det. Men det skulle bli en ganska snårig omväg kring behandlingar, bemötanden, operationer, formalia och regler. Det räcker med att säga att jag i desperation över hur lång tid utredningen inom vården skulle ta började behandla mig själv med hormoner som jag köpte via nätet och att jag sedan genomgått bröstoperation och mängder av hårepileringar för att bli av med skäggväxten. Det räcker också att jag utan omsvep säger att jag valt att inte operera bort mitt manliga könsorgan. Jag är trygg i det beslutet, men också väl medveten om att detta kan minska mina chanser ännu mer att träffa någon. Jag är ju fortfarande attraherad av kvinnor, precis som när jag levde som man, men en vanlig gay-kvinna blir kanske på grund av min ”bonus” inte intresserad tillbaka.

Jag hoppas det kommer, att det finns kärlek också för mig. Till dess är jag så glad över att få jobba med RFSL och att jag har det som en plattform för att försöka förändra, stort och smått.

Det finns så många orättvisor i lagen, saker som aldrig kommit upp till ytan för att den transsexuella gruppen är så liten. Tills för bara ett par år sedan hade vi till exempel en lag om tvångssterilisering av transsexuella som bytte juridiskt kön – något som jag tycker är ordentligt anmärkningsvärt. Jag skulle aldrig gå med på att steriliseras mot min vilja, och därför inväntade jag lagändringen innan jag själv bytte till ett kvinnligt personnummer. Tänk på det en liten stund – sätt det i ett eget sammanhang. Varför ska en transperson bli avslöjad i alla möjliga situationer där personnumret anges och där och då tvingas ”komma ut” och kanske mötas av fördomar och ifrågasättan­de helt i onödan? Det räcker ju med att tänka sig en flygplats med passkontroll så blir det problem.

Men nu är lagen borta, eftersom vi till slut blev tillräckligt många som protesterade mot den. Vi gjorde skillnad, vi kom framåt.

HITTILLS HAR JAG mött mestadels förståelse och positiva reaktioner, både från min arbetsplats och min hemby och även från mina föräldrar och syskon. Alla som känt mig tidigare ser ju att jag mår så mycket bättre nu. Och det i sig är väl den viktigaste slutsatsen för dem. Ett bevis på att jag gjort rätt.

Så allt har gått smärtfritt då, tänker ni? Nej, jag vill inte ljuga för någon. Det här är en tuff resa. Och givetvis har jag fått mina smällar. De som gör mest ont kommer paradoxalt nog från andra transsexuella. Även vi är polariserade, precis som många grupper i landet, precis som det politiska läget. Det finns transsexuella som jag, som vill att vi ska leva öppet och ärligt, men det finns också de som föredrar livet i skymundan, livslögnen, den påhittade bakgrunden och den halva identiteten. Det är de som inte tycker om rubrikerna, synliggörandet av det utanförskap som de ägnat hela livet åt att dölja. Kampen de haft för att passa in.

Många tycker att jag är modig, men jag ser det inte så. Det krävs inget mod att stå ensam när man alltid varit ensam. Däremot är jag bara människa, med alla känslor och reaktioner som kommer med det, och jag vill förstås bemötas med respekt och förståelse. Jag har också min integritet, mina sköldar, men jag kan i alla fall se mig själv i spegeln nu och tycka om det jag ser, jag behöver inte skapa ett yttre som jag inte trivs i.

Däremot drabbas jag dubbelt av alla de mallar och förväntningar som finns när det gäller utseende för kvinnor. Jag måste å ena sidan leva upp till det kvinnliga idealet – men å andra sidan inte för mycket, för då blir jag genast stereotyp och utmärkande. Och då kommer de där blickarna: Är det verkligen en riktig kvinna? Men sådant har väl innerst inne ingenting att göra med utseende, kläder, smink eller stora eller små händer, skostorlek, ett hårstrå på hakan eller hur kroppen råkar se ut naken? Det har med ditt väsen att göra, allt det som i slut­ändan är du.

Det här är en positiv historia, tro inget annat. Mitt liv som transsexuell och min inre och yttre resa är inget som någon ska gråta över, allra minst jag själv. Ingen har gått förlorad, jag är fort­farande här. Och jag är lycklig nu – jag är Lisa.

MÅNGA MÅR DÅLIGT

Enligt en undersökning gjord av Folkhälsomyndigheten mår många transpersoner i Sverige väldigt dåligt. Självmordstankar, diskriminering, våld och kränkande behandling förekommer ofta och studieresultatet är en besvikelse med tanke på att läget inte ser ut att ha förändrats de senaste tio åren.

– Vården måste skaffa sig bättre kunskap och det måste finnas fler ställen att få hjälp och råd på än vad det gör i dag. En transperson måste kunna få samma professionella bemötande som alla andra sökande, det är ensamheten och utanförskapet som leder till den stora ohälsan, säger Lisa Olsson.

BERÄTTAT FÖR KATARINA DANIELSSON

FOTO HELÉNE LINSJÖ

Reportaget har tidigare publicerats i Femina nr 8/2015