Ebba Åkerlunds mamma: Att sörja tar resten av livet

Det är omöjligt att förklara den smärta det innebär för en förälder att förlora sitt barn. Det är lika svårt som att förklara för någon som inte har barn vad kärlek till ett barn innebär. Hur den kärleken skiljer sig från annan kärlek. Den är villkorslös och oändlig.

Ebba var mitt enda barn och jag lever ensam. Jag har förstått att det är lika smärtsamt att förlora ett barn även om man har fler barn. En förlust av ett barn är lika stor hur än livet i övrigt ser ut och jag vill inte på något sätt förringa den förlusten andra föräldrar känner, jag vill bara förklara att skillnaden är att jag aldrig kommer att få höra någon säga ”mamma” igen och jag kommer inte att få uppleva barnbarn. Min viktigaste och värdefullaste uppgift är fråntagen mig. Min livskarta är utraderad och jag har tappat fotfästet totalt.

Läs även: Ebbas pappa Stefan sommarpratar i P1: ”Tänker på dig varje vaken sekund”

Det är ett tungt och sorgligt arbete att försöka rita nya pilar och mål på det tomma arket. Ibland frågar jag mig vad som är vitsen med en ny karta. Finns det någon mening? Ingenting är sig längre likt och jag har svårigheter med att se att något kan komma att betyda lika mycket för mig som Ebba gjort. Svårigheter med att se vad det är för mening att fortsätta. Det svarta hålet är stort och djupt och mina naglar biter sig fast i kanten för att jag inte ska försvinna ner.

Det svar jag om och om igen kommer fram till är att Ebba inte vill att även mitt liv går till spillo, att jag ska ta till vara på de år jag har kvar av livet och göra det allra bästa jag kan av dessa. Sorgen och smärtan finns där, obarmhärtig, och den kommer att följa mig i resten av mitt liv men hat och ilska hör inte hemma här och jag försöker envist att slå bort dem när de tar tag i mig.

De drabbar ingen annan än mig själv och kommer att äta upp mig inifrån om jag ger dem möjlighet. Därför känner jag att är det min uppgift att ta mig samman och att försöka hitta vägen tillbaka till ett meningsfullt liv. Jag och endast jag kan välja hur mitt resterande liv ska se ut. Jag har ett val.

Ebba hade en fantastisk energi, stark vilja och en anmärkningsvärd mognad och klokhet för sin ålder. Redan som 3-åring hade hon en argumentationsteknik som förbluffade mig. Vi hade många djupa samtal under åren som jag tror bidrog till att Ebba blev en stark tjej. Hon trodde på sig själv och gick sin egen väg.

När allt kommer kring så är min uppfattning att en förälders uppgift är att se till att barnen utvecklas till att klara sig själva i världen så småningom. Att de lär sig det sociala spelet genom att umgås med både jämnåriga vänner och andra vuxna än sina föräldrar, att föräldrars uppgift är att ge barnen de verktyg de behöver för att bygga upp ett nätverk och en självkänsla som bidrar till att de så småningom känner sig flygfärdiga och trygga utan sina föräldrar. Ebba var väldigt social och skapade alltid sin egen relation med de människor hon mötte oavsett ålder.

För mig var det viktigt att Ebba fick så mycket tid hon ville, utanför skola och läxläsning, med sina vänner för att få vara barn och för att på sikt bygga upp den självständighet jag pratar om. Det har inte alltid varit lätt eftersom jag själv naturligtvis ville spendera varje möjlig minut med Ebba men ibland behöver man ge avkall på sina egna behov som förälder för att barnet ska få möjlighet att växa.

Ebba var väldigt ambitiös och det var svårt att se den prestationsångest hon hade många gånger. Vi pratade mycket om hur viktigt det är att ha roligt också och att det inte var viktigt att allt blev perfekt. Hennes driv bidrog till att hon blev en av de femteklassare i Sverige som togs ut till final i Pangea matematiktävling 2017.

Det bidrog också till att hon på sitt sista svenskaprov hade 98 poäng av 100 möjliga. Hon var missnöjd naturligtvis. Hon hade missat att böja ordet ”få”. Jag tänkte efter… Få, färre….ja, vad heter det egentligen? Jag kunde inte själv komma på det. Ebba talade om att det korrekta svaret var få, färre, färst. Jag måste erkänna att jag aldrig hört det tidigare och jag tyckte inte att det var något att vara missnöjd över på ett prov.

Under julen 2017 pratade man om just denna böjning på Nyhetsmorgon. En språkvetare sa då att ingen elev borde få fel för detta då ordet färst inte används och är okänt för de flesta. Jag önskar och hoppas på något sätt att Ebba hört det och nu känner sig nöjd med sitt resultat.

Engelska har Ebba varit nyfiken på och velat lära sig sedan förskoletiden. Anledningen är förmodligen att stor del av min släkt varit spridda över hela världen och att vi vid släktsammankomster alltid pratat engelska. Det innebar att när Ebba väl fick chansen att läsa engelska i skolan blev hon väldigt snabbt bra på det också.

Jag måste även nämna bild. På Campus Manilla råder s.k. ämnesspring, vilket innebär att föräldrar får boka in 15 min med olika lärare en viss bestämd dag. Ebba ville gärna att vi bokade in tid med hennes bildlärare. Ebba älskade bild och den respons hon fick från sin bildlärare gav henne så mycket glädje och stolthet över det hon gjorde. Naturligtvis fick hon höra det från mig också men det är något annat när en annan vuxen säger samma sak. Det råder inget tvivel om hur positiv läraren var över Ebbas utveckling och talang, inte heller om hur stolt Ebba var att få visa det för sina föräldrar.

Det finns många andra viktiga händelser för Ebba på skolan och ämnen hon tyckte om. Eller i övrigt. Hon tyckte om det mesta. För att beskriva det krävs en bok och det här blir tillräckligt långt så jag nöjer mig med det.

Jag tror att Ebba ärvde alla de bästa gener hennes pappa och jag har. Matematikgenen kom utan tvekan från hennes pappa och språk och de kreativa generna från mig. Många av mina vänner har uttryckt att de var övertygade om att det skulle bli något stort av Ebba efter de samtal de haft med henne. Det var även jag övertygad om. Det känns så enormt tragiskt att hon inte fick chansen. Hon var en underbar liten knopp, på väg att slå ut till den allra vackraste blomma.

Ebba var oerhört rolig! Hon hade en mogen, underfundig humor som jag älskade och vi hade enormt kul tillsammans! Det fanns ingen som kunde få mig att kikna av skratt såsom hon kunde. Hon var busig också. Hennes bus var välplanerade men ibland hände det att hon glömt bort det och själv blev föremål för sitt bus… Då skrattade jag mer än vanligt!

Ebba hann trots sin ringa ålder uppleva mycket under sin tid hos oss på jorden. Vi har bott i Danmark, och eftersom Ebbas pappa bodde i Sverige så flög vi mellan Danmark och Sverige varje vecka. Det blev som att åka buss för Ebba. Vi har rest till Sydafrika, Filipinerna, Dubai, Monaco, Frankrike, Italien, Holland, Grekland och Norge. Hon har klappat lejon och simmat med delfiner. Vi har gått på teater, konserter och musikaler.

Från det att Ebba var två år startade vi varje vecka med att gå ut och äta för att prata om hur veckan innan varit och ja, ibland avslutade vi även veckan på restaurang. Vi var på finalen av Melodifestivalen på Friends Arena, på Eurovisionfinalen i Globen och mycket, mycket mer. Jag har ibland fått höra att jag skämt bort Ebba men hon var alltid så glad och tacksam för allt vi hittade på att jag aldrig såg något tecken på att hon tog saker för givet. Idag är jag oändligt glad över att jag fått uppleva alla dessa saker med henne och att jag har så många fina minnen som finns bevarade i mitt hjärta för all framtid.

En del som vill trösta mig har sagt ”Det kommer att ta ett år innan sorgen lägger sig, man behöver gå igenom alla högtider.” Det är uteslutande föräldrar som fortfarande har sina barn i livet som uttryckt sig så. Jag förstår att de menar väl men vill ta tillfället i akt att förklara att det inte förhåller sig så. Jag har upplevt sorg tidigare. Jag har förlorat sex betydelsefulla människor i mitt liv under de senaste sju åren och även om jag sörjt och saknat dem alla oerhört mycket så kommer ingen av de fem tidigare förlusterna att kunna jämföras med hur jag sörjer och saknar Ebba.

Varje dag saknar jag hennes röst och hennes närhet, jag kommer varje år undra hur hon skulle ha utvecklats, hur hon skulle se ut och vara. Jag kommer att gråta på varje student för att hon aldrig nådde dit, på varje bröllop för att hon aldrig fick möjligheten att gifta sig, jag kommer att tänka på henne när människor får barn… Listan är oändlig och så även min saknad och sorg. Det tar inte ett år att sörja förlusten av sitt barn. Det tar resten av ditt liv.

Hur hittar jag tillbaka till ett drägligt liv? Kommer jag att glädjas åt något igen? Idag känns det svårt att tro det men jag vet att jag måste försöka. Arbetet med Stiftelsen Ebbas änglar till minne av Ebba och möjligheten att därigenom hjälpa andra barn känns viktigt och meningsfullt. Det har varit betydelsefullt i mitt sorgearbete. Jag hoppas att stiftelsearbetet på sikt ska hjälpa mig att återfå sann glädje.

Att få bidra till en bättre värld.

JEANNETTE ÅKERLUND

Text och bilder återpublicerade med tillstånd från stiftelsen Ebbas Änglar, till minne av Ebba Åkerlund och till förmån för barn i Sverige som saknar ekonomiska förutsättningar att utveckla sin talang och sina ambitioner inom främst det idrottsliga eller kulturella området.

Konsert till minne av Ebba Åkerlund

Lördag 7 april, kl. 17:00, hålls en minneskonsert på Kulturhuset Stadsteatern Studion, där artister och publik samlas för att hedra minnet av Ebba Åkerlund. Alla artister medverkar ideellt och biljettintäkterna går oavkortat till stiftelsen. Radioprofilen och tidigare Femina-bloggaren Titti Schultz är konferencier och bland artisterna som medverkar finns Lisa Ajax, Vivian Cardinal, Cotton Club, Gladys Del Pilar Bergh och Anders Ekborg.

Läs mer och köp biljetter här.

Läs även:

Så pratar du med dina barn om terrordåd