Emelie förlorade sin nioåriga lillasyster i tsunamin

Efter reklamen: Så stöttar du någon i sorg

26 december 2004 befann sig Emelie Bernborg i Khao Lak, Thailand, tillsammans med sin familj. Hon var på semester med sin mamma, sin styvpappa och sina två småsystrar nioåriga Paulina och femåriga Micaela, Familjen startade sin söndag med en frukost vid stranden – en helt vanlig morgon i semesterparadiset, som snabbt förvandlades till en mardröm.

Ett kraftigt jordskalv hade ägt rum i Indiska Oceanen och en flodvåg strömmande rakt emot dem.

Det har nu gått tjugo år sedan tsunamin i Thailand. En naturkatastrof där hundratusentals människor miste sina liv. 535 av dem var svenskar. En av dem var Emelies lillasyster Paulina.

På Instagram har Emelie delat en video där hon berättar om dagen som förändrade hennes liv för alltid. Och att hon nu, tjugo år senare, är tillbaka på samma plats, vid samma strand och vid sin systers minnesträd. Filmen har berört tusentals och till Femina berättar Emelie nu om känslorna kring att vara tillbaka i Thailand med sina egna barn.

– Jag har haft mycket oroliga känslor inför resan, för det är speciellt att åka hit med mina tre egna barn, då vi också var tre barn som åkte den gången för tjugo år sedan, säger hon.

Efter att tsunamin inträffade har Emelie gått i KBT och terapi för att bearbeta det trauma hon varit med om. Hon drabbades av PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) och hade svårt att prata om sin syster under flera års tid.

– Jag har lidit mycket av rädsla för naturkatastrofer och djupt vatten efteråt, och varit väldigt rädd, speciellt vid resor. Jag var väldigt nära på att dö, och det sätter spår i en som är svåra att beskriva. Sedan är traumat att förlora ett syskon separat, vi behövde liksom bearbeta två trauman och det har skett på olika sätt för mig. Jag bearbetade vågen först, och Paulina sen. Därför hade jag väldigt svårt att prata om Paulina under tio år. Först efter det kände jag att jag kunde prata om henne utan att bryta ihop totalt.

Arne trodde han förlorat hela familjen i tsunamin – otroliga upptäckten

Emelies lillasyster gick ner på stranden för att titta på snäckorna

Allt började med att vattnet drog sig tillbaka. Något som inte drog till sig alltför mycket uppmärksamhet där och då. Sedan dök en vit rand upp längst horisonten, en vit rand som blev större och allt mer tydlig ju närmare land den kom. Människor stod och tittade ut för att se vad det var för något, sedan sprang alla för sina liv.

– Mitt starkaste minne är när jag springer från vågen på stranden med min lillasyster Micaela (som överlevde, endast fem år gammal), och vänder mig om för att titta. Då ser jag min styvpappa springa med filmkameran i handen och skräck i ögonen. Bakom honom ser jag en svart vägg av vatten, som täcker hela vyn från hotellets öppna restaurang. Det var en fruktansvärd syn som fortfarande är väldigt stark i mitt minne.

Emelies lillasyster Paulina gick ner på stranden för att titta på snäckorna när vattnet hade dragit sig undan. I dag hänger hennes bild på ett träd vid samma strand.

– Jag har varit vid hennes träd många gånger, och det gör mig alltid lika lycklig då det är där som jag känner mig som närmast henne. Jag är inte så andlig av mig, men jag känner henne verkligen. Det gör mig väldigt glad och rörd, och det känns fint att hennes minne får leva vidare.

Hur minns du din lillasyster?

– Paulina var en väldigt glad och omtänksam nioåring. Hon var busig, älskade att sjunga, dansa och rita. Jag minns henne extra starkt från just dagarna innan det hände, då vi hade många fina samtal om livet, ritade tillsammans och pratade. Vi delade bungalow i Khao Lak, och jag är så tacksam att vi fick så fina dagar precis innan det hände.

Hur pratar du med dina barn om det som hänt?

– Våra barn är snart fem, tre och ett, och de förstår inte riktigt innebörden av död än. De vet att deras moster Paulina bor i himlen, men de förstår inte riktigt varför hon gör det. De vet att jag varit med i en olycka när jag var yngre (då jag har ett stort ärr på benet som vår äldsta frågat om), men vi har undvikit att berätta att det var just en stor våg som orsakade det. För små barn kan det vara svårt att förstå skillnaden av vanliga stora vågor här, och en stor farlig våg som en tsunami. Jag kommer berätta för dem om några år, när jag känner att de kan förstå utan att det väcker en rädsla hos dem.

I dag mår Emelie bra och på sin Instagram inspirerar hon sina följare att ta vara på livet och våga drömma stort.

– Jag känner mig genuint lycklig och stark. Självklart kommer det stunder då jag känner mig arg och tycker livet är orättvist för att Paulina inte fick leva vidare, men oftast är jag väldigt glad och mår bra.

Det har snart gått exakt tjugo år sedan. 26 december är ett speciellt datum som flera delar med varandra. För Emelies del ser hon fram emot att få vara på plats i Khao Lak under årsdagen.

– Vi kommer vara där. Jag tror det kommer vara en sista pusselbit för mig, ett avslut som jag känner att jag är nära, där jag kan lämna en bit av mitt trauma av vågen, och bara ta med mig kärleken för Paulina. Jag ser så fram emot att få dela denna dag med thailändarna, för jag känner att vi har ett speciellt band som ingen annan förstår. De förlorade så mycket, och ändå hjälpte de alla utlänningar utan att tveka. Jag är dem för evigt tacksam för det.

Lizette Pålsson försvann från rampljuset – ändrade livet efter traumat

Efter reklamen: 7 viktiga saker att tänka på om du står nära någon i sorg