Eva om jobbet som clown: ”Ilskan är en användbar drivkraft”

”Mina damer och herrar. Här kommer Bönan med sin röda näsa! Bugningar och applåder? Tack, tack, tack.

Bönan är min sköna sjukhusclown. Ett av världens finaste och mest givande yrken, skulle jag tro. Jag skulle egentligen ha blivit barnmorska och hjälpt små liv till världen, men blev i stället skrattförlösare. Det har jag inte ångrat en sekund.

Jag har jobbat för Clownronden i Region Skåne i 15 år – framför allt med barn och ungdomar men även med äldre. Det betyder att jag sett det mesta. Smärta, sorg, förvirring, dödsångest, förnekan, oro. Men också kvillrande skratt, blyga fniss och plötsliga gapflabb. En märklig kombo, men det är den jag lever för. Humorn och skrattets läkande kraft.

Min clown är en människa, inte en skådespelare. En människa som öppnar dörrar när sjukvårdspersonal och anhöriga inte kan. Vi brukar säga att vi kommer in från ett annat håll för att bemöta med ”ett salutogent förhållningssätt”. Det betyder att vi fokuserar på det friska hos patienterna. Och det kan vara precis det som en sjuk människa mår bra av.

Jag skulle inte vara den clown jag är i dag om det inte hade varit för min son Hugo. När han var tre år fick han diagnosen autism – en diagnos som väcker massor med förutfattade meningar hos människor. Hugo kan mötas av irritation, skepsis, ilska och misstänksamhet. Och jag förstår det till viss del, eftersom han inte passar in i mallen. Han pratar till exempel annorlunda, påminner om en dramatisk Jarl Kulle. När han går på en buss kan han göra det med orden: ”Goddag herr busschaufför! Jag hoppas ni har det bra med er fru?” För Hugo är detta inget konstigt, men för dem som hör det? Och för busschauffören? Va? Vad sa han? Är killen oförskämd?

De få gånger han har kommenterat en flicka har det varit något i stil med: ”Hon var verkligen rar”. Som i en bedårande läsebok från 50-talet. När det sägs av en lång, snygg 17-årig kille blir det knepigt att förstå. Och det är inte särskilt många som tar sig tid att försöka.

Jag önskar att folk kunde se värdet i att möta personer som Hugo, att lära sig av dem, uppskatta och respektera dem. Att inte låta rädslan för det okända gå före nyfikenhet och intresse. Hugos speciella förmågor borde ses som en tillgång – jag vet att han i alla fall på många sätt har lärt mig att hantera livet bättre.

Allt med min fina, speciella son är tvunget att vara alldeles rent och sant. Man kan inte prata med omskrivningar, som ”här ligger det en hund begraven” för orden tolkas ordagrant i hans värld. Inom vissa områden, som teckning, är han genialisk. Han är också extremt inkännande. Det går till exempel inte att fejka bort ett dåligt humör; han känner direkt in de känslor man kommer hem med. Om jag är förbannad på något som hänt måste jag ligga steget före och berätta hur jag känner mig, annars tar han ansvar för min ilska och blir arg han också – utan att själv veta varför.

Jag är ofta arg, faktiskt. Men det är en användbar känsla för mig, ilskan är mitt drivmedel, min bensin. Jag tål inte orättvisor och dumt beteende hos människor, har väldigt svårt för dem som inte kan vara öppensinnade och dem som inte kliver ur sin ram, som bara hänvisar till vad som ingår i deras arbetsuppgifter eller inte. Tack vare Hugo kan jag vända ilskan till bra energi och kraft. Livet med honom har lärt mig att möta sådana situationer och människor med bättre argument och större lugn och värdighet. Det har också gjort att Bönan kan bemöta barn så ärligt som hon gör.

Barn förstår oftast situationen de befinner sig i, trots att föräldrar och personal lindar in sanningen för deras skull. Och många, många barn är mer oroliga för sina föräldrar än vad de är för egen del eftersom oro smittar som ett virus. Det är självklart svårt för föräldrar att inte vara oroliga om deras barn är sjukt, men om man blir medveten om att ens egen oro lätt landar hos barnet kan man kanske lättare kanalisera den.

En liten pojke i en sjuksäng bär jag alltid med mig i hjärtat. Han var sex år gammal och väntade på döden. Den fanns i allt som omgav honom, men ingen sa det rakt ut. Jag såg i hans ögon att han förstod, så jag frågade helt enkelt om han skulle ut och resa? Han lyste upp och svarade ja. Och så kunde vi prata lite kring det, vad han skulle ta med sig i den stora resväskan och vem som väntade på honom när han kom fram. Och sen sa han en sak som jag aldrig glömmer: ”Jag är sex år och det är det jag är.” Det var som att en polett ramlade ner i huvudet på mig.

Det är vi vuxna som känner ångest över att någon som dör ung inte får uppleva allt det som vi själva fått vara med om, som student, bröllop, resor och att få egna barn. Men barnets liv är så långt som just det barnets liv är, det var det han menade. Och hans liv var sex år långt. Punkt. Jag återkommer ofta till det minnet och finner alltid samma kraft och tröst.

I clowndräkten gäller det att bemöta alla med största respekt och aldrig tvinga sig på. I och med att vi arbetar så nära sjukhuspersonalen får vi förutsättningar att skapa så bra möten som möjligt med barnen och deras anhöriga. Dessutom är vi alltid ett team på två. Det gör det lättare att ta spontana beslut i situationen. Säger ett barn att det inte vill träffa mig så kan jag svara: ”Nej vet du vad, bra att du säger det för jag vill verkligen inte träffa mig och inte min kompis heller!” Och så spinner vi vidare på det, min kollega och jag. Vi tar fram papper och skriver under ett kontrakt på att vi inte vill träffa oss och snart är barnet engagerat och ler för att vi är så märkliga.

Unga som mår psykiskt dåligt är de svåraste mötena för min del och där gäller det att aldrig ställa krav. Att tydligt visa att vi inte förväntar oss någonting från dem. Jag har låtit Bönan hålla en fruktansvärt pinsam konsert mitt i rummet och satsa fullt ut i ett solo med droppställningen som mikrofon så att tonåringen i fråga blossade av genans. Men han messade direkt till sina kompisar som kom på besök någon timme senare och ville se solot de också.

Clownronden besöker även äldreboenden. Gamla människor är inte som barn och ska inte bemötas som det heller. Utmaningen ligger i att ge dem uppmärksamhet, kanske locka dem till att vara med i någon sång eller dans. Plötsligt sitter man på en säng med en gammal tågkonduktör och leker att man far genom Sverige, vi lutar och skakar med kropparna när tåget kränger och svänger och min kollega kommer in och säger: ”Biljetterna, tack”. Det blir underbara situationer. När jag får höra från vårdpersonalen att dementa personer har frågat efter oss visar det att vi har gjort ett avtryck som fastnat i minnesslöjorna. Det är lycka. Hur trött jag än är efter varje pass som Bönan så känner jag en stor tillfredsställelse i hela mitt system. Jag vet att jag uträttat något.

Jag önskar att fler kände till vårt arbete för det är så enormt samhällsviktigt. Clownronden är en ideell förening och därmed beroende av bidrag till viss del. Och vi vill göra mer, besöka fler ställen, möta fler människor, och då behövs mer pengar. Vilket ju gäller inom hela sjukvården. Jag ser hur personalen sliter med för lite medel, hur de gör så gott de kan efter de förutsättningar de har och lite till. Alltid lite till. Vi måste vara rädda om vår fantastiska sjukvård och plussa på i stället för att dra ifrån. Jag känner det så tydligt när jag kommer gående i katakomberna under sjukhusen efter att ha klämt fast näsan och satt blomman i hatten. Hur vi alla kämpar. Bönan mot Goliat och Goliat mot världen. Hon kommer att fortsätta att ge energi, klampa och smyga, tramsa och bjussa på sig själv så länge hon orkar – för hon har lärt sig sanningen från världens mest självklara Hugo.

Att bortom diagnoserna ser man människan.”

EVA WESTERLING
ÅLDER: 51 år.
BOR: Lund.
GÖR: Skådespelerska. Sjukhusclown i Clownronden. Har medverkat i bland annat humorprogrammet Hipp Hipp och barnprogrammet Vid Vintergatans slut och som arga tanten i Pax jordiska äventyr.
FAMILJ: Sönerna Hugo, 17, och Emil, 13 år. Extradottern Adela, 19 år. Särbokärlek.

AV KATARINA DANIELSSON

FOTO JOI GRINDE

Om du vill stötta Clownronden kan du messa CLOWN till 72550 för att skänka 100 kr. Valfritt bidrag kan också swishas till nummer 123 900 2700.

Läs mer:

Marias dotter skadade sig själv: ”En centrifug av skräck och ångest”

Anders sambo valde att dö: ”Camilla är min skyddsängel nu”

Johanna Skantze sa upp sig för att leva sitt drömliv