Fatemeh Khavari: ”Min dröm stannar inte vid statsminister”

I Feminas nya artikelserie ”Förnyarna” möter vi kvinnor som antingen är uppvuxna i eller präglade av andra kulturer – men gemensamt är att de har förnyat Sverige. Med sina insikter, sitt arbete och sitt engagemang har de gjort tillvaron lite bättre för oss alla.

Här möter vi Fatemeh Khavari, som engagerar sig för unga ensamkommande och är talesperson för organisationen Ung i Sverige.

FATEMEH KHAVARI
ÅLDER: 19 år.
BOR: Stockholm.
FAMILJ: Mamma, fem syskon.
BAKGRUND: Startade den omtalade strejken vid Mynttorget 2017 som uppmärksammade utvisningen av ensamkommande afghanska flyktingar. Har gett ut boken Jag stannar till slutet (Norstedts) med journalisten Annie Hellquist.
GÖR: Studerar. Är talesperson för organisationen Ung i Sverige.

Du kom till Sverige genom familjeåterförening år 2015. Hur var den första tiden?

– Jag kom med min mamma och tre syskon eftersom min storebror Mustafa flytt hit som ensamkommande och ansökt om att få återförenas med oss. Vår familj levde som illegala invandrare i Iran och min pappa var försvunnen sedan många år. Han deporterades tillbaka till Afghanistan när jag var åtta och vi har inte hört något från honom sedan dess. Det var en av anledningarna till att mamma skickade iväg Mustafa, hon var rädd att samma sak skulle hända med honom. Jag minns hur jag stod på Arlanda och tänkte att min bror förvandlats från pojke till man sedan jag såg honom sist. Vilken ensamhet han måste ha fått utstå. I början kände jag mig väldigt annorlunda här och jag var rädd för att Sverige skulle visa sig lika skrämmande som Iran eller Afghanistan. Flytten gjorde också att jag fick tillbaka ett syskon men förlorade ett annat. Min storasyster fick inte följa med oss för sin blivande make och hon var 18 och ansågs vuxen. Mustafas ensamhet har blivit hennes.

Din familj tillhör hazarerna, en folkgrupp som diskrimineras och förtrycks i Afghanistan. Vad har den bakgrunden gett dig för styrkor? 

– Det har definitivt gjort mig till en tuff tjej. Det som känns svårt eller problematiskt för mina jämnåriga svenska vänner känns lätt för mig – jag har redan upplevt så mycket smärta och haft så stora utmaningar i livet. Jag har blivit hatad och diskriminerad sedan jag föddes. Att tillhöra en utsatt minoritetsgrupp har fått mig att inse att det bara är jag som kan hjälpa mig själv, men det har också fått mig att vilja ta ansvar för andra i liknande situationer.

Många ensamkommande möts av utvisningshot och känslan av att inte vara välkomna. Hur påverkar det ett ungt sinne?

– Att vistas här med tillfälligt uppehållstillstånd gör att du inte kan börja leva. Du går bara och väntar, och bär samtidigt ett känslomässigt trauma. Jag har många vänner i den situationen, och det föder mycket ilska och rädsla. Jag kom ju med permanent uppehållstillstånd vilket har gjort att jag kunnat komma in i samhället mycket lättare och få ett socialt nätverk. Jag har inte behövt fastna i migrationsmaskinen. Det är väldigt tufft att vara flykting i Sverige i dag, tuffare än förut. Politiken ser inte människorna framför sig. Självmord och psykisk ohälsa bland ensamkommande flyktingar ökar och i ett land med tillfälliga lösningar är det det värsta som kan hända. Sverige börjar få ett samhälle som är uppbyggt för att några ska lida och andra ska njuta. Det är inte bra för någon.

Under demonstrationen på Mynttorget utsattes ni för rasism och hot men svarade med kärlekens budskap. Varifrån kommer din tilltro till människans goda? 

– Jag tror av hela min själ på icke-våldsprincipen och att människan i grund och botten är god. Kärleken är den enda kraft som kan förändra hat och våld. Och den tron förenade oss under demonstrationen, den mobiliserade tusentals människor som upplevt hat och som vägrade fortsätta på den banan, som vägrade sprida våldet. Världen behöver vänlighet, generositet och öppenhet. Att se alla de unga som fått avslag på sina ansökningar sitta där tillsammans och möta ondska med röda hjärtan var väldigt stort. Det överröstade i sin tystnad extremisternas rop, det man minns i dag från demonstrationen är våra hjärtan och alla upprop i sociala medier för Kärlekens dag. Ingen minns rasisternas budskap.

Vad hoppas du att organisationen Ung i Sverige kan uträtta?

– Vårt mål är att få tillbaka den generösa asylpolitik som fanns i Sverige tidigare. Vi vill erbjuda gemenskap till alla som känner sig utanför samhället. Under demonstrationen syntes mitt ansikte överallt, men nu vill jag aktivt göra min röst mer hörd. Det är budskapet som är viktigt, inte jag som person.

På vilket sätt vill du jobba med asylrättsfrågor i framtiden?

– Just nu samlar jag mig inför det som kommer, jag samlar på ord och kunskap. Jag vill studera på Harvard med målet att starta en världsrörelse där flyktingfrågan kombineras med frågor om klimatet och där det alltid finns en feministisk värdegrund. Flyktingströmmen kommer inte att försvinna så länge det finns krig i världen och så länge vi förstör planeten i den takt vi gör. Snart kommer människor att fly på grund av översvämningar. Över 68 miljoner var på flykt år 2017 enligt FN:s flyktingorgan UNHCR, så flyktingfrågan är inte lokal för Sverige eller dig och mig, den ställs till hela världen. Lösningen är inte stängda gränser!

– Jag har kommit så långt för en tjej med min bakgrund och jag har till och med blivit kallad ”Sveriges framtida statsminister” och fått Martin Luther King-priset – det är enormt. Men jag anser att varje svensk medborgare är sin egen statsminister. Vi har rösträtt, vi har ett val. Det är tack vare Sverige som jag har fått min chans och fått blomstra i den jag vill vara. Det krävdes bara en handläggares underskrift. Lika lätt kan en människas liv och framtid tas ifrån henne. Jag vill bidra till att Sverige får in fler Fatemeh och drömmen stannar inte vid statsminister längre. Jag tänker bli större än så.

Det politiska klimatet hårdnar och fler är öppet negativa till invandring, hur tänker du kring det? 

– Det kan inte vända förrän vi slutar prata om ”vi” och ”dom”. Sverige ska inte delas, jag vill att vi ska vara hundra procent tillsammans. Det är obehagligt att se hur politiska partier tvingas lämna sina grundläggande värderingar för att bilda allianser och hur de slutar sätta människan i centrum. Jag och mina syskon och vänner är inga siffror, vi är människor, och jag känner mig mer svensk än afghanier eller iranier.

Om du fick chans att möta en politiskt viktig person för en lunch, vem skulle det vara? 

– Eftersom Hans Rosling är död säger jag civilsamhället som en person. Det är i civilsamhället makten finns.

AV KATARINA DANIELSSON

FOTO GÖRAN SEGEHOLM

Läs mer:

Shoka Åhrman: ”Ekonomi handlar om att ta makten över sitt liv”

Seher Yilmaz: ”Varje flicka och kvinna bär på sin historia”