Femina möter Bea Szenfeld

En workaholic med identitetsproblem och eskalerande åldersnoja. Så krasst skulle man kunna beskriva modeskaparen och inspiratören Bea Szenfeld just nu. Men då skulle man också missa alla underbara regnbågsfärger däremellan. Känslan av att hon knallar lite vid sidan av alla andra, halvt i en saga, halvt i verkligheten, med sin karakteristiska uppnålade frisyr, piercing i näsan och utpräglade retrostil, flickaktigt öppenhjärtig och närmast förundrad över sig själv och omgivningen.

– Ja, vem är jag? Eller vad är jag? Är jag designer eller är jag konstnär? Den frågan blev svårare att besvara för mig själv efter att jag slutade göra kommersiella modekollektioner för några år sedan och gick över till att enbart skapa i papper. Ibland känner jag mig mest som ”klipp-och-klistra Bea”, säger hon när vi möts i Stockholm, där hon är mitt uppe i förberedelserna med Grammis-galan och ansvaret att klä programledaren Gina Dirawi. Ett uppdrag som kräver sin stylist, eftersom huvudpersonen i sig är van vid stora ”melodifestivals-budgetar”.

– Men att trolla med pengar är jag bra på. Jag har studieskulder som en överläkare men tjänar som en kassörska, säger Bea lakoniskt, och syftar på det faktum att hon först utbildade sig till keramiker, men sedan sadlade om och gick både Tillskärarakademin i Göteborg och Beckmans i Stockholm.

Efter förra årets hyllade kollektion Haute papier, som visades på riktiga modeller under modeveckan, har hon fått blodad tand, ny energi och lust. Men den får hon nog bunkra ett tag, arbetet med papperskreationerna är mer tidskrävande än någon kan tro.

– Med Haute papier satt jag och tjugo volontärsassistenter i min lilla studio och klippte och stansade i papper i åtta månader. För mig är det väldigt viktigt att allting görs för hand, delvis för att jag ska kunna ändra mig i designprocessen under tiden, men också för att det syns om det är maskinellt klippt.
Det måste finnas de som inte förstår poängen?

– Ja, det gör det. Och ibland kan jag själv tveka. Jag menar, hur förklarar man meningen med att göra en gigantisk pappersapa som accessoar? Så det är klart att jag får en del kritik, framförallt på nätet, men det mesta känns ändå positivt. Jag är inte så prestigefull. Och man kommer undan med mycket om man har gjort ett fint hantverk och har glimten i ögat – jag vill hellre att människor skrattar när de ser mina saker än att rätt kritiker tycker om det.

Bea Szenfeld växte upp i Polen, i en stor lägenhet med hela släkten. Ett land som hukade under ockupationen från Ryssland och kämpade med ransoneringar och undantagstillstånd.

– Jag fick tidigt lära mig att fixa, laga, färga om och skapa det jag ville ha på egen hand. Min mormor var chefssömmerska på ett stort företag och tog ofta hem textilsnuttar som jag sydde dockkläder av. Och det mesta skedde via byteshandel hantverksgrupper emellan, pengarna var inget värda.

Hon jämför uppväxten i det tidiga 80-talets Polen med 40-talets Sverige, materiellt och utvecklingsmässigt sett.

– Vi hade bara svartvit tv, med ryska barnprogram. Ibland släpptes det igenom något från USA och jag minns hur jag satt med mormor och tittade på Helgonet med Roger Moore, utan att förstå någonting.

Men kreativiteten hon utvecklade som liten menar Bea också är signifikant för hennes generation, något som hon och den tio år yngre pojkvännen Fredrik diskuterar ibland.

1982 flyttade tioåriga Bea till Sverige och Göteborg, med mamman som träffat en svensk man. Hon var då den enda invandraren på skolan och kunde inte ett ord svenska, fick sitta i ett hörn med fröken och sjunga engelska sånger. I nian blev födelsenamnet Beata förkortat till Bea och numera är det bara hennes mamma som säger hela namnet.

– Jag tappade kontakten med Polen ganska så direkt, jag har bara varit tillbaka i professionella sammanhang sedan vi flyttade. Det är väl mest min utväxt och förkärlek för leopard som känns polsk, säger hon och ler skevt. Men göteborgskan gör sig däremot ofta påmind, när jag är arg eller har druckit lite för mycket.
Varför krisar du just nu?

– För att alla andra gör det och för att hormonerna ställer till det. Och för att jag aldrig gift mig och skilt mig eller bråkat om en sommarstuga med någon eller skaffat 2,5 barn. För att jag glömt bort tiden och jobbat så mycket, det känns som att jag missat några tåg i livet.
Hur gör du för att må bättre?

– Jag försökte shoppa mig lycklig till en början, köpte ett dyrt Smeg-kylskåp och tekniska prylar med förgyllda kablar. Det hjälpte lite. Men inte helt. Sedan påminner jag mig själv om att det finns vissa saker som är mycket skönare med att bli äldre, jag har lättare för att acceptera saker och ting och har blivit bättre på att leva här och nu. Och jag har ju faktiskt jobbat så mycket och försakat annat just för att jag älskar det jag gör.

Det tidigare beslutet att strunta i kärleken har hon dock lagt på hyllan sedan hon mötte pojkvännen för ett halvår sedan. Stilmässigt är de olika, åldern skiljer sig en del, men personligheterna stämmer perfekt överens.

– Vi är tjurskalliga, envisa, tycker om att få saker och ting gjorda. Fredrik jobbar också inom modebranschen och hjälper mig mycket, det är enda chansen för oss att ses. Och det är första gången som jag möter någon som älskar jobbet och mitt företag lika mycket som jag själv gör. Mina andra förhållanden har alltid kraschat just för att jag jobbat för mycket. Det var därför jag slutade hoppas på att hitta någon som det skulle fungera med.

– Det råder fortfarande för stor obalans. Kvinnor utvecklas och vill framåt, men männen hänger inte med i vår takt. Det är den stora anledningen till att så många kvinnor stressar och mår dåligt.

Kvinnohälsa arbetar hon aktivt med genom att sitta i kärntruppen för 2,6 miljonerklubben (systerklubben till 1,6 miljoner) och verkar som en ambassadör för olika typer av projekt där kvinnors hälsa och entreprenörskap är i fokus.

– Vid sidan av jämställdhetsfrågan lever också problemet med att det finns så många falska liv på nätet som påverkar oss, som ger skuldkänslor och bidrar till stress och missnöje. Jag förringar absolut inte ”Instagram-effekten”, att man mår bra av att vara sedd och så vidare, men det är många lager i det sociala nätverket.
Vad står på önskelistan framöver?

– Jag inväntar nästa wild card. Får se vad det blir. Men jag hoppas och tänker mig en ny visning om två år.

Att hon fortsätter jobba med just papper råder ingen tvekan om. Efter mycket experimenterande är det det material som passar henne bäst, trots att de färdiga verken är både ömtåliga och extremt svåra att frakta. Dessutom går de ju enbart att sälja till museer eller privata samlare.

– Papper är mitt material, vi både gillar och hatar varandra. Det finns en meditativ lycka i att sitta och klippa samma små former timme efter timme. Jag tror det kan vara en anledning till att så många köar utanför min studio för att hjälpa till. n

Av KATARINA DANIELSSON

Foto ANNA-LENA AHLSTRÖM