Femina möter Donna Leon

Tack vare deckarförfattaren Donna Leons böcker om kommissarie Brunetti har polismyndigheten i Venedig blivit känd världen över. Men i Italien får ingen läsa böckerna, i alla fall inte på italienska. Donna, som hon vill bli kallad, säger att de aldrig någonsin kommer att översättas till just italienska.

– Det är nog bäst som sker, säger hon med ett skratt. Att det skulle bli bråk, det är hon övertygad om. I sina böcker kritiserar hon den utbredda korruptionen och den snedvridna vördnaden inför den överhet som finns i Italien. Detta har inte fallit i god jord. När inflytelserika dagstidningar haft artiklar om amerikanskan, som skriver deckare om Venedig, har det alltid varit på temat: ”Vem tror hon att hon är, denna utlänning som kommer här och kritiserar oss?” – De säger inte att jag har fel, utan

det som är illa är att jag inte är italienare, säger hon torrt.

Detta får nu inte tolkas som om Donna Leon inte skulle tycka om sitt hemland sedan 25 år tillbaka. Tvärtom. Hon älskar Italien, hon älskar Venedig och hon skulle aldrig komma på tanken att flytta tillbaka till USA.

– Hellre dör jag, säger hon. Hon bor i de myllrande kvarteren på motsatta sidan av turistghettot Markusplatsen. Hon möter oss när vi kommer med vattentaxin från ön Lido, en liten energisk kvinna, klädd i långbyxor och laxrosa skjorta. Hon leder oss raskt genom gränderna till en liten lunchrestaurang. Där finns inga lediga bord utomhus, men Donna övertalar snabbt ägaren att lyfta ut ett bord ur restaurangen och duka upp det på trottoaren. Över sallad och pasta talar vi om hur det kom sig att den före detta lärarinnan från New York blivit bestsellerförfattare med säte i Venedig.

– Jag var lärare i engelska i en rad länder: i England, Schweiz, Iran, Kina, Saudiarabien. Det sistnämnda var det värsta jag varit med om och jag sa ”aldrig mer”. Några vänner fick mig att flytta till Venedig och jag började undervisa på det amerikanska universitetet här för 25 år sedan.

– Jag gillade mina studenter, men under åren gled studenterna, varav de flesta var militärer, mer och mer åt höger medan jag drog åt vänster. Så 1996 bestämde vi oss för att gå skilda vägar. Då hade jag redan börjat tjäna så mycket pengar på mina böcker att det inte gjorde någonting rent ekonomiskt, säger Donna.

Hur kom det sig då att det blev deckare? Ja, säger hon, det kom nästan undermedvetet. – Jag har alltid läst deckare av till exempel Ruth Rendell, P D James, Ross Macdonald, Raymond Chandler, Ian Rankin, hela gänget. Jag läste deras böcker som avkoppling innan jag skulle börja jobba varje dag, och de arbetade sig in i mitt undermedvetna. Det mönster efter vilket man bygger upp en deckare kröp in i huvudet på mig.

För drygt 15 år sedan besökte hon en vän som var dirigent. Han började berätta om hur man hade hittat liket efter en annan dirigent inne på en teater och Donna började fundera över om detta inte skulle kunna bli starten för en romanintrig. Hon ägnade drygt ett halvår åt att skriva, helt utan några ambitioner, och manuset hamnade i en byrålåda. Ett par år senare tyckte en vän att hon skulle skicka in det till en deckartävling. Hon gjorde det. Och vann.

– Men jag känner likadant nu, jag har inga egentliga ambitioner. Om allt skulle försvinna i dag så bryter jag inte ihop för det, säger hon. Med Guiseppe Brunetti har Donna Leon skapat en av den moderna kriminallitteraturens mest minnesvärda personligheter. Brunetti är gift med en kvinna som kommer från den venetianska överklassen, och hennes föräldrar tycker självfallet att hon gift ner sig. Paret Brunetti har två barn, vars uppväxt vi får följa genom böckerna. Kommissarien själv är en man med stark känsla för rättvisa, och som till sina överordnades fasa inte drar sig för att även undersöka och åtala överklass och höga ämbetsmän. Men Brunetti är också en pragmatiker, som vet att i detta korruptionens samhälle beskyddar de rika och besuttna alltid varandra, och att det därför ofta är omöjligt att komma åt skurkarna i toppen. Korruptionen finns även inom polishuset, där den Brunetti underordnade Scarpa gör sitt bästa för att de riktiga bovarna ska gå fria. Donna säger:

– Scarpa, ja. Det är en riktigt ondsint person. Och han blir värre och värre i de kommande böckerna. Hon ger en målande beskrivning av hur Brunetti föddes.

– För ett brott av den storlek som det handlade om i den första boken krävdes det en polisman med hög rang. Med det följde att han måste vara av en viss ålder och utbildad på universitet. Sannolikheten att han skulle vara gift och ha två barn var en följd av åldern.

– Antagligen hade han mött sin hustru på universitetet och eftersom jag tycker om att skryta så blev hon lärarinna i engelska. Allt det där kom nästan automatiskt. Vad jag inte ville ha var ännu en olycklig, ogift, alkoholiserad polis som var illa klädd och åt dålig mat. Jag ville att det skulle vara någon som jag kunde tänka mig att gå ut och äta middag med. Så Brunetti, han fanns redan där.

– Och jag upptäcker fortfarande saker om honom. Han överraskar mig. Jag kan inte kontrollera honom. En bok kan få eget liv och gå oanade vägar. Det äts ofta och mycket hos familjen Brunetti, och kommissarien lämnar gärna kontoret för att äta de magnifika trerätters luncher

som hustrun tillagar.

– Italienare visar hur mycket de älskar dig genom att ge dig mat, säger Donna Leon.

– Mina bästa vänner här i Venedig heter Roberta och Franco, och om jag är hemma i stan och inte är hembjuden till någon annan så måste jag i efterhand förklara varför jag inte kom hem och åt hos dem. Ibland, när jag kommer från mitt lantställe och vill vara ensam, får jag smyga in och inte öppna fönsterluckorna för att ingen ska se att jag är hemma. Hemma, ja. Vi avslutar måltiden och beger oss hem till Donna. Hon bor i en hyrd lägenhet (hon har ägt ett hus i Venedig förut, men historien om hennes misslyckade och dyrbara husaffärer är alldeles för lång och krånglig att gå in på här) som består av två etage och har korslagda bjälkar i taket.

– Läste du min bok om den gamla kvinnan som terroriserar omgivningen med att ha på tv:n högt på nätterna? undrar Donna, och när jag säger ja, pekar hon ut genom fönstret.

– Hon bor där. I boken blir kvinnan mördad, vilket väl får ses som Donna Leons raffinerade hämnd på plågoanden. Annars kommer de flesta av hennes intriger från tidningsartiklar och tar upp aktuella ämnen som trafficking och företag som vräker ut livsfarligt avfall.

– Allt är dock påhittat, förutom att geografin alltid är korrekt. Det finns ingenting om platser i Venedig som inte stämmer. Men hur det ser ut inne i polishuset har jag hittat på. Jag har aldrig varit där. Fast jag har hört att det numera kommer turister dit och ber att få titta

in sedan de har läst mina böcker. Har de styrande i Italien och i Venedig läst böckerna? Donna antar det men det har inte kommit några officiella kommentarer. Däremot förekommer det då och då gliringar i italiensk press om kvinnan som törs kritisera Italien på detta sätt.

– Det är därför som böckerna aldrig kommer att publiceras här. Min huvudförläggare är ett förlag i Schweiz och de gör vad de vill. Jag litar på dem fullt och fast. Jag har ingen aning om hur många böcker som säljs. Jag bryr mig inte. Jag har så det räcker. Jag är väldigt privilegierad. Det kommer en punkt då ”ännu mer” inte betyder någonting längre. Donna går fram till sin cd-spelare, tar fram en cd och stoppar in den. Klassisk musik fyller lägenheten. – Det är detta som är min verkliga passion. Barockmusik. Jag arbetar med en barockorkester och varje år spelar vi in en ny skiva. Det är det som tar upp det mesta av min tid. Jag tjänar inte någonting på det, det är bara så att jag skulle kunna göra vad som helst för musik. Det är inte minst genom musiken som hon mött det översta skikt av Venedigs överklass som ibland förekommer i hennes böcker (dit hör alltså bland annat Brunettis svärföräldrar).

– De är så… jag tycker inte om människor som vill framstå som förmer än andra. Min egen värld består av människor som arbetar. Men det är fantastiskt att höra talas om dem, att höra hur de skvallrar om vem av dem som senast genomgått plastikkirurgi. Och det är fascinerande att

människor kan bli imponerade av att någons farfarsfarsfarsfarsfar var doge i Venedig på 1300-talet. Hon säger att hon aldrig kommer att lämna Venedig och att hon aldrig skulle komma på tanken att flytta till USA igen.

– Jag är en fridfull människa som aldrig grälar och som tycker om att kunna säga vad jag vill. Jag skulle inte kunna leva i USA av i dag, där telefonerna är avlyssnade och där man kontrollerar folks e-post och där man måste bekänna sig till idiotisk patriotism. I USA säger man ”In God we trust”. Jag litar inte på Gud och inte heller på någon som gör det. – Folk brukar fråga ”men Berlusconi, då”. Jämför honom med Bush! Det är som att mitt i en jordbävning börja klaga över att radion står på för högt. I Tyskland har det gjorts tv-filmer efter hennes böcker. Hon tycker resultatet har blivit mediokert. Inte för att hon själv ser på tv. Hon har aldrig ägt en tv-apparat i hela sitt liv. – När folk blir förvånade över det brukar jag säga ”men ingen skulle höja på ögonbrynen om jag sa att jag aldrig går på operan”.

– Jag går inte på bio heller. Jag blir uttråkad av de flesta filmer. Skådespeleriet är dåligt och argumenten trista. Då sätter jag mig hellre och läser Jane Austen eller Henry James. Hur länge kommer hon själv att fortsätta att skriva om Brunetti? Så länge som det känns roligt, säger hon. – Om det inte gör det så slutar jag. Men jag kommer aldrig att ta livet av Brunetti. Läsarna skulle inte vilja se honom dö. Däremot funderar jag på att skicka honom på uppdrag utanför Venedig, till Neapel eller Palermo. Hennes nästa bok kommer att ha en intrig som spinner kring de män som på Venedigs gator säljer piratkopior av kända märkesvaror som Louis Vuitton-väskor. – Efter det kommer jag att ta upp eko-terrorismen och därefter barnadoptioner. Efter intervjun visar Donna oss närmaste väg (eller gränd) till Markusplatsen. Själv ska hon besöka en rik man som hon hoppas ska bidra med pengar till nästa skivutgivning.

– Fast det vore pinsamt att be honom rakt ut. Jag får hoppas att han förstår ändå.

LÄS MER AV DONNA LEON

En ädel död,

Ond bråd död i Venedig,

Död i främmande land,

Klädd för döden,

Högvatten,

Natt i Venedig,

Mord i natten

Av GUNNAR REHLIN