Författarporträtt: Sara Kadefors

Du kan läsa hela artikeln i Femina nr 10, men här får Sara svara på ytterligare några frågor:

Sara Kadefors om…
… skillnaden mellan att skriva vuxen- och ungdomslitteratur: ”Egentligen inte så stor. Det är samma arbete. Jag har alltid gått igång på själva berättelsen, inte genren. Men det är väldigt roligt att som författare få befinna sig i tonåren, en tid när allting händer för första gången. Det är så dramaturgiskt tacksamt.”

… sin oförmåga att vara strategisk: ”Jag kan inte tänka så alls, personligt varumärke vet jag inte vad det är. Att presentera en bok på fem minuter är det värsta jag vet. Det finns en anledning till att det finns utbildningar i PR och någon sådan har jag inte gått. Jag vill heller aldrig börja blogga eller vara med i några sammanhang som inte har en direkt koppling till det jag skriver. Varför ska jag ge semestertips i någon tidning? Jag måste ha tilltro till mina berättelser och att de når ut ändå.”

… att våga ha pretentioner och tro sig ha något att berätta: ”Det har alltid varit det svåraste för mig. Varför ska människor läsa det som just jag har skrivit? Någon författardröm har egentligen aldrig funnits hos mig. Att Sandor slash Ida, min första bok, blev just en bok berodde på att den refuserades för tv. Det har varit en lång väg till att våga tro på att jag har något att säga.”

… vikten av att uppmuntra barn att våga berätta.  ”Jag hade en jättestor berättarglädje när jag var liten. Men i tioårsåldern när rödpennorna gjorde entré så försvann den. Inte förrän jag var över 30 började jag skriva frivilligt igen. Men jag hade en lärare som gjorde stor skillnad för mig och nu ser jag samma sak hos mina barn – att det gäller att ha lite tur med vilka man träffar på under skolåren.”

 … att skriva om det som ligger nära. ”När jag kommit i kontakt med unga som skriver så uppmuntrar jag dem ofta till att göra just det – och det blir ofta så otroligt mycket bättre.”

AV ELIN PERSSON FOTO ULRICA ZWENGER