Gunhild Stordalen: ”Petter kommer alltid vara mitt livs stora kärlek”

LÄS första delen ur Feminas exklusiva intervju med Gunhild Stordalen här.

–––––

När pressmeddelandet gick ut i november 2019 om att Nordens powerpar skulle gå skilda vägar efter 14 år som gifta, var det en världsnyhet.

Gunhild Stordalen berättar i sin stora intervju med Feminas Malin Roos att det blev en känslosam och annorlunda jul hemma hos föräldrarna i Muggerud efter att skilsmässan från Petter Stordalen blivit offentlig.

– Förutom ett par gånger när jag har varit på sjukhus har vi alltid firat jul med storfamiljen Stordalen på Mauritius. Det är en tradition som Petter och hans familj hade långt innan vi blev tillsammans. Nu var det jag, mamma, pappa och hundarna på julafton. Det var speciellt, men fint.

– Petter erbjöd mig att följa med som vanligt men jag kände att jag ville vara med mina föräldrar. Hade vi flyttat ifrån varandra fick jag ta konsekvenserna.

In sickness and in health.

2014 diagnosticerades Gunhild Stordalen med den autoimmuna och obotliga bindvävssjukdomen systemisk skleros och hade hunnit få sin dödsdom när hon och maken Petter Stordalen checkade in på en vårdinrättning i nederländska Utrecht för att genomgå en experimentell behandlingsmetod.

I dag, säger Gunhild, tänker hon inte så mycket på den tiden.

– Jag försöker fokusera på vad jag kan göra här och nu men har samtidigt lärt att aldrig ta något för givet. Vi kan gå ut på gatan och få en tegelsten i huvudet.

”Livet är risky business, lika bra att köra på” som du har uttryckt det.  

– Ja men det är ju så. Det är bäst att ta till vara på tiden.

Men när du var mitt i dina stamcellsbehandlingar, kunde du tänka så då? 

– EAT var fortfarande väldigt skört när jag blev sjuk och jag och Petter hade många samtal om hur det skulle gå om jag försvann. Jag skrev ett testamente över hur styrelsen skulle se ut och vi blev eniga om hur mycket pengar Petter skulle fortsätta att ge. Allt var riggat för att stiftelsen skulle kunna leva vidare om jag dog, vilket gav mig ett lugn.

Du avslutar din självbiografi med orden: ”Kära Petter. Utan dig hade varken EAT eller jag varit här idag.” Hur tänker du kring det nu? 

– Att det är just så. Jag hade inte levt om det inte vore för Petter. Jag hade aldrig haft råd att resa till Nederländerna och få den behandlingen två gånger.

Får man fråga vad det kostade?

– Ungefär 500 000 per gång, men det var bara för själva behandlingen. Vi behövde vara i närheten av sjukhuset och bodde på hotell i nästan två år sammanlagt. Mina föräldrar hade helt säkert belånat allt de har men jag vet inte om det hade gått ändå.

Men det handlar verkligen inte om pengarna främst, betonar Gunhild Stordalen.

Utan på det sätt som den man hon gifte sig med under storslagna former i Marrakech, fanns vid hennes sida.

– Jag har haft båda benen i graven, svävat mellan liv och död flera gånger och när du är dödssjuk är det naturligt att kämpa till det yttersta. Att ha någon som håller dig i handen däremot och gör resan med dig, är inte lika självklart. Det är heroisk.

– Petter satte sitt eget liv på halvfart för att stötta mig. Han är en extraordinär människa.

Med tanke på det och vad ni varit igenom, hur var uppbrottet? 

– Jag vet att det är många som har svårt att begripa hur vi som var så bra tillsammans inte klarade det. Men samtidigt måste man förstå att en tillvaro där en är sjuk hela tiden innebär extremt stora påfrestningar. Vi trodde varje gång när vi var igenom en behandling att ”nu, nu blir det bättre”, men så blev jag sjuk igen.

Och igen.

Förra våren, det syntes inte utåt och ingen visste.

EAT Lancet-rapporten om de omställningar som behövs för att livsmedelssystemet ska vara hållbart för såväl människors hälsa som för planeten hade just presenterats, när Gunhild drabbades av en infektion som hon beskriver som värsta någonsin.

Hon hade varit i Addis Abeba i Etiopien och presenterat rapporten på African Union summit och åkt vidare till Washington DC med svenske miljöprofessorn Johan Rockström för en lansering vid Världsbankens vårmöte, när kroppen lade av.

– Jag körde på hårt och det syntes inte utåt men jag var så sjuk. I DC kollapsade jag och blev inlagd på sjukhus. Läkarna trodde först att det var lymfom som du är mer utsatt för om du har gått igenom en cellgiftsbehandling. Mina lymfkörtlar svullnade upp och var stora som ägg och jag blev bara sämre och sämre. Jag gick runt och trodde att jag hade cancer och var totalt under isen, säger Gunhild.

”Jag kom inte ihåg vad jag hade gjort dagen innan”

Det visade sig handla om en infektion, inte cancer. Hela kroppen sviktade men det gjorde också huvudet, säger Gunhild och beskriver ett av symtomen som ”hjärndimma”.

– När jag drabbades av systemisk skleros var symtomen konkreta och jag kunde hur sjuk jag än var, fortsätta att ta möten, svara på mejl och ha telefonkonferenser från sjukhussängen. Eftersom huvudet fungerade som det skulle. Nu kom jag plötsligt inte ihåg vad jag hade gjort dagen innan, jag glömde saker och satt i möten och visste inte vad vi pratade om. Det är det värsta jag har varit med om. När mitt viktigaste verktyg slutade att fungera började jag tvivla på hela min existens: Varför skulle jag ha ett stort klimatavtryck på planeten om jag inte kunde bidra? Jag har aldrig varit närmare att bli suicidal än då.

– Det var mentalt krävande för mig men också för Petter, säger Gunhild som aldrig fick veta vilken mikrob det var som slog ut hennes kropp men berättar att det tog många doser av antibiotika under fyra–fem månader för att knäcka infektionen.

Hon fortsätter:

– Petter älskar måndagar och är extremt optimistisk. Han har hela tiden varit den som har peppat och sagt ”det här klarar vi”, men det är slitsamt att ha den rollen i så många år. Det tärde på förhållandet när jag blev sjuk igen och ingen visste var det var.

Deras höga ambitioner och olika jobbprojekt hade dessutom fört med sig att de tittade allt mindre på varandra, förklarar Gunhild Stordalen.

– I början när jag höll på med min doktorsgrad kunde jag resa runt med Petter och jag var aktiv i styrelsen för hans hotellkedja Nordic Choice. Våra liv och jobb var sammanflätade men ju större EAT blev desto mer behövde jag vara tillgänglig för teamet, ta det stora ansvaret och representera på internationella möten.

– Till slut blev det väldigt lite ”vi”.

Tänk om han hade vetat det när han gav dig EAT i morgongåva.

– Ja, ha ha. You never know. Men Petter har sagt sedan dag ett att jag måste följa min passion. Han har varit otroligt bra på det, aldrig hållit mig tillbaka, tvärtom, varit en ständig partner in crime. När Petter har sagt att han är ”världens stoltaste väskbärare” har han inte koketterat. Hur många män är det som tar ett kliv tillbaka och skickar sin hustru till Davos för att möta världens ledare och största investerare?

– Men han visste också, hade han åkt dit hade alla män velat snacka runt med honom om allt möjligt. Om jag åkte dit skulle de lyssna på vad jag sa, menar Gunhild Stordalen som dock beskriver vägen till just det målet som allt annat än rak.

Att gifta sig med världens inte precis mest ljusskygga miljardär innebar att hon som läkare med ambitioner och visioner transformerades till en lyxhustru som behövde en hobby, typ.

– Det var den bilden som skapades och det störde mig. Mest för att det gjorde mig osäker, medger den norska hållbarhetsivraren.

– Jag har egentligen alltid haft väldigt bra självtillit. Jag har varit trygg med vem jag är och vad jag kan, men när jag blev tillsammans med Petter och hamnade i rampljuset som ”Stordalens nya kärlek” var folk plötsligt bara intresserade av vilken klänning jag hade på mig. Rollen som ”kändiskärlek” passade mig dåligt och jag hade några rundor där när jag var väldigt otrevlig mot journalister.

– I början blev den en krasch men efter hand lärde jag mig att förhålla mig och insåg att varje gång jag fick en mikrofon i trynet var en möjlighet att prata om mitt engagemang. Det blev jag bättre och bättre på och med tiden var det inte heller så viktigt att alla måste gilla mig.

I Sverige har vi svenska avundsjukan, finns den norska avundsjukan? 

– Ja, jante är fortfarande livs levande men jag har inte märkt så mycket av den. Jag har tvärtom känt ett otroligt stöd från folk som hejar på mig. Som när jag var sjuk och kommentarsfälten fylldes av hejarop och hjärtan från människor som varken kände Petter eller mig. En innerlig värme från folk som ville mig väl, säger Gunhild Stordalen som är något så ovanligt som en offentlig person som inte har något emot att bli stoppad på gatan för en selfie.

– Inte alls! Jag tycker att det är jätteroligt när folk kommer fram, det inspirerar mig bara. Jag har Barack Obamas citat inpräntat under huden: ”Yes we can”, fast jag säger ”Yes, we can together”. Världen behöver mer samarbete och den dag folk slutar att heja och komma fram har vi ett större problem.

Inte heller ser hon i dag det faktum att hon är kvinna med en position som en nackdel, tvärtom:

– Tyvärr är det fortfarande väldigt sällsynt att jag sitter i ett mötesrum där hälften är kvinnor. I stort sett är det män över 50 men jag upplever egentligen bara fördelar med att vara kvinna. Männen själva ser att kvinnor har andra infallsvinklar och forskningen säger det också tydligt i dag; de företag som har mångfald i styrelser är mer framgångsrika. Kvinnor bidrar till nya och andra dimensioner.

– För mycket män blir för mycket testosteron, för mycket kvinnor för mycket östrogen, det är sammansättningen som är dynamiken.

I can eat my dinner in a fancy restaurang, sjöng Sinead O’Connor – vad kan du göra nu som du inte gjorde när du var gift med Petter Stordalen? 

Det ser för en sekund ut som om Gunhild Stordalen ska skoja till det men så blir hon allvarlig.

– Jag behöver inte längre ha dåligt samvete över att jag måste vara någon annanstans eller måste jobba… men det innebär också att jag kan jobba ännu mer. Och det är det som är det farliga.

– Petter är den som har fått mig att lägga bort datorn och telefonen. Nu är det ingen som passar på mig och säger att jag måste sova mer, jobba mindre och ta hand om mig själv – ingen utifrån som drar i bromsen, och det är en risk jag måste vara observant på, säger Gunhild Stordalen och berättar att hon har lagt om sina levnadsvanor markant.

Hon dricker inte längre alkohol sent på kvällen och går sällan till kontoret före halv tolv och aldrig utan att ha gjort sina 20 minuters meditation på morgonen, tränat och sovit ut.

– Jag brukade sitta och skriva mejl på nätterna och fick använda sömnpiller för att komma till ro. Jag förstod inte att det inte höll att äta sunt och träna som en galning om man inte sover och tänkte: ”Vad fan ska du ligga på rygg i åtta timmar för när du kan sova i fem och jobba tre timmar extra?”.

– Om valet i dag står mellan att sova en timme till eller gå upp och träna sover jag hellre, så har det aldrig varit tidigare. Men det beror också på att jag fortfarande har reducerad kapacitet. Jag är tvungen att ha struktur.

”Det siste jeg trenger er en mann som sier hva jeg skal gjøre”

Det är mitt under fotograferingen och stylisten är framme och ber Gunhild hålla handen på ett annat sätt när hon ropar det rakt ut med ett skratt.

När jag tar upp kommentaren senare, mittemot på hennes kontor, om att det sista hon behöver är en man, ler hon igen, ber mig att inte rycka den ur sammanhanget – men pratar i presens.

– Petter är mitt livs stora kärlek. Han kommer alltid att vara det. För mig är det Petter eller ingen, säger Gunhild Stordalen och förekommer följdfrågan.

– Jag bara vet. Jag trodde aldrig att jag skulle träffa någon jag kunde älska så mycket som Petter och det hade varit naivt att tro att det skulle kunna bli bättre med någon annan.

Älskar cirkus Stordalen

Hon kommer inte att ta tillbaka sitt flicknamn Melhus efter skilsmässan, klargör Gunhild Stordalen:

– Jag är Stordalen för min omgivning och känner mig som en Stordalen. Jag kommer alltid att se Petter och hans familj som min familj. Jag är väldigt förtjust i mina bonusbarn och Petters ex-fru Ingrid är en av mina närmaste väninnor. Jag älskar Cirkus Stordalen helt enkelt, säger hon och ler.

Hur ser livet ut om tio år?

– Då hoppas jag att vi har lagt ner EAT för att vi har nåt hållbarhetsmålen. Världen har aldrig förändrat sig så mycket med teknologi som de senaste sju åren men jag tror ändå att vi kommer att ha behov av en organisation som drar ihop sakerna.

Och framförallt människor. Doktor Stordalen har för länge sedan slutat bry sig om kråkorna som kraxar om att hon är naiv och har en pompös självbild.

Hon tänker fortfarande rädda världen.

– Det är klart att ledare, politiker och forskare är en viktig del men folkrörelsen ska aldrig förringas. Se på Greta! Det Greta Thunberg har gjort för klimatet är ovärderligt och visar att varje människa kan göra skillnad.

Känner hon aldrig att hon tar en kula för den stora saken?

Gunhild Stordalen fyller upp sin fjärde kopp kaffe för dagen och uttrycker saken tydligt;

”Inte för fem öre”.

– Nej, jag upplever att jag är otroligt lyckligt lottad som får använda all min tid och min energi på att jobba med det jag brinner för. Jag känner inte att jag försakar något i mitt liv. För det handlar inte om mig, det handlar om något som är mycket mycket större.

Because there is no Planet B.

LÄS första delen ur Feminas exklusiva intervju med Gunhild Stordalen här.