Gunilla von Platen: Jag vägrade låta mig giftas bort

Malin Roos läser högt ur Draken i rummet: 

Efter reklamen: Malin Roos läser högt ur ”Draken i Rummet”

FAKTA: GUNILLA VON PLATEN

Ålder: 47.
Gör: Entreprenör, investerare, företagsledare och filantrop.
Familj: Maken Alfred von Platen (professionell daytrader) och fyra barn mellan sex och 13 år; Ludvig, Elisabeth, Gabriel och Emanuel.
Aktuell: Med självbiografin Draken i rummet skriven tillsammans med journalisten Malin Roos, som utkommer på Albert Bonniers förlag i februari.

——–

Jag var osäker. För mig var hon den framgångsrika företagsledaren på börssidorna i Dagens Industri som pratade om den senaste investeringen eller expansionen, den oklanderligt klädda på bilder från tjusiga galor med drottning Silvia eller tillsammans med Investors Jacob Wallenberg vid en utlandsdelegation i Japan. Vad kunde en näringslivshöjdare som hon ha att berätta? Hur man blir framgångsrik i affärer? Hur du tjänar din första miljon? Bra tips, för all del.

Men det behövdes inte många möten med Gunilla von Platen, 47, känd för allmänheten som en av investerarna i tv-programmet Draknästet, för att inse att det liv hon har levt och de motgångar hon kraschat in i längs vägen är så långt ifrån röda mattor och glamour du kan komma.

Gunilla von Platen föddes som Günel Anip i den lilla bergsbyn Zaz i sydöstra Turkiet, en timme från gränsen till Syrien – en plats där hennes kristna familj i generationer hade levt och förädlat varje sädeskorn, men där tillvaron helt kastades omkull en senvinterdag 1976 när Gunillas 14-åriga kusin Sikare skulle giftas bort och fyra män rusade in i huset med höjda vapen.

Ur boken: ”De viftade med sina gevär och en skräckslagen ljudlös kalabalik utbröt mitt i festförberedelserna. Ingen rörde sig. Inte morbror, inte pappa, ingen av de äldsta pojkkusinerna som var var stora nog att sitta med gubbarna i skuggan under trädkronorna och konversera. Bara en. Mamma som hade Munir i famnen slungade den nybadade hala bebisen till närmaste släkting och ställde sig som en sköld framför sin brorsdotter. Ni rör henne inte. De tvekade inte ens. Fem kulor. En i höger skuldra, en i bröstet och en i ryggen strax ovanför lungan. De sista träffade huvudet men utan att gå in, fläkte upp två hack vid tinningen”.

– Jag vågade inte blunda på ett halvår efter att mamma hade blivit skjuten. Jag var så rädd att hon skulle vara borta eller död när jag öppnade ögonen igen att jag somnade av ren utmattning, säger Gunilla von Platen, och berättar att en man i byn hade förtjusats av hennes kusin Sikare och ville ha henne till sin och att ingen någonsin såg den bortrövade flickan efter den dagen.

Gunillas mamma Maria överlevde mirakulöst skottsalvorna men en kvinna som satte sig upp mot en grupp konservativa män var inte accepterad och än i dag är Gunilla von Platens starkaste minne från flykten till Sverige mammans blodspår i minibussen på väg norrut genom Europa.

Affärskvinnan och entreprenören som grundade och byggde bolaget Xzakt Kundrelation och som i dag reser landet runt med prins Daniel som ambassadör för Prins Daniels Fellowship växte upp i en familj med åtta syskon i Västra Frölunda, Göteborg. Stadsdelen Grevegården återfinns i dag på polisens lista över särskilt utsatta områden men Günil Anip, som i Sverige fick det nya namnet Gunilla Samuelsson, blev blixtförälskad i miljonprogrammet och fick direkt nya kompisar.

Viktigast att bli gift

För svensk, tyckte hennes familj. I självbiografin Draken i rummet berättar Gunilla von Platen om den hederskultur som präglade hennes uppväxt och som gjorde att hon befann sig i konstant skyttegravskrig med sina bröder och sin mamma.

När hon kom hem och jublade över alla rätt på matteprovet svarade mamman ”jaja” och bad henne duka. När hon viftade med sitt kuvert på skolavslutningen öppnade föräldrarna inte ens betyget.

För henne var framtiden redan utstakad.

– I vår släkt och vår kultur var själva definitionen på att vara kvinna att man skulle bli gift. Så hade det varit för alla kvinnor före mig, mamma blev själv bortgift som ung. Men jag ville inte bli gift i en affärsuppgörelse och satte mig på tvären konstant till mina föräldrars vanära. Framförallt mammas, berättar Gunilla och fortsätter:

– Men det var också hon som fick ta emot de verbala påhoppen och stå med skammen i kyrkan för att hennes mellandotter vägrade att foga sig.

När det var som värst under tonåren och traditionens medeltida uppfostringsbojor var som ett rep runt hennes hals, drabbades Gunilla von Platen under en period av ätstörningar.

Inte för att hon var ett uns överviktig, betonar hon.

– Jag var smal, jag var Spinkelinken, Pinnen, men när omgivningen började bedöma min kropp gjorde jag allt för att gömma den och ta kontroll över det enda de inte kunde styra.

”Jag fick inte åka på kollo igen och inte fortsätta simma eftersom mina föräldrar och bröder ansåg min kropp ”opassande” för baddräkt. Men framförallt började släktingar och andra i kyrkan att titta på mig med nya ögon och ett smackande. Mm, mogen. Blickarna och smackandet skar som en stilett genom min obekväma tonårskropp. Jag som alltid ätit som en häst och som brukade vara på min tredje runda i bamban när de andra flickorna och pojkarna satt och pillade i sina första tallrikar, började äcklas av maten och kroppen som inte passade för baddräkt. Om jag inte äter slipper jag blickarna.”

Redan tidigt i livet insåg Gunilla att hon inte skulle få något gratis. Skulle det bli lördagsgodis fick hon spara ihop till pengarna själv – och redan där, under de första åren i Grevegården, väcktes en entreprenörsanda och ett sinne för affärer. Hon ritade vykort som hon sålde till grannarna, spökade ut sig till påskkärring, sålde majblommor och delade ut direktreklam. En gång pallade hon till och med äpplen i radhusens trädgårdar och sålde tillbaka till samma grannar där hon just stulit frukten.

– Hoppas det är preskriberat i dag, säger Gunilla von Platen med ett skratt och ser ut över takåsarna på Östermalm.

I Anna Whitlocks fotspår

För fem år sedan köpte affärskvinnan tillsammans med Silvia, sin lillasyster, Anna Whitlocks bygdegård – en fantastiskt vacker fastighet i centrala Stockholm med en viktig historia. Det var här pedagogen och entreprenören Anna Whitlock, som var en stark kraft i den svenska kvinnorörelsen, i början av 1900-talet öppnade ett av landets första gemensamma läroverk för pojkar och flickor. Dessutom blev det en samlingspunkt för liberala kvinnofrågor med åtskilliga rösträttsmöten mellan väggarna.

Gunilla von Platen vet hur det är att leva och verka i en manlig bastion. Trots att det kvinnliga inflytandet i börsbolag har ökat är de tunga chefsposterna med resultatansvar fortfarande vikta åt männen – och som kvinna, vd, ägare och chef som hon var för Xzakt, har hon fått vänja sig vid att bli både ifrågasatt och utsatt.

När hon startade sin verksamhet med outsourcad växeltjänst i Skellfteå för 20 år sedan satt killarna i branschen över fredagsölen och slog vad om hur lång tid det skulle ta innan hon konkursade.

– Den som var snällast gav mig tre månader, säger Gunilla von Platen, och konstaterar halvt på skämt att hon har varit ”fel på alla sätt”. Kvinna, invandrare och en invandrad kvinna som dessutom pratar för högt och går för snabbt med sina vassa klackar.

”Redan när chefsutnämningen blev officiell hade jag fått frågan rakt ut från två kollegor. På ett sätt som skulle kunna skrockas bort som ett skämt vid en eventuell konfrontering men som inte var på skoj: ”Vem har du legat med för att få jobbet?”. Att kompetens kunde komma i en annan förpackning än en medelålders vit man i kostym var något helt nytt. Att jag, en ung invandrartjej skulle bossa över en avdelning med 20 anställda för att jag var bäst, var otänkbart. Jag kunde inte de svenska koderna och förstod verkligen inte hur försäljningsrekord kunde vridas till något negativt. Förstöra ackordet, sa de. Medan jag fortsatte att hösta in nya kunder sprang mina kollegor till cheferna och gnällde över att systemet måste ändras.”

För två år sedan sålde hon sitt livsverk Xzakt till Altor (men återinvesterade 50 procent) och är i dag co-partner i Transcom Worldwide AB där Xzakt ingår. Genom sina delägarskap i de två bolagen har hon i dag 29 000 anställda i 20 länder och när affären gick i lås hade den verksamhet hon startade i Norrland som 28-åring vuxit till att omsätta över 100 miljoner. Nu skrattar inte killarna över fredagsölen längre.

I dag är Gunilla von Platen lyckligt gift och har fyra barn tillsammans med Alfred von Platen som hon kallar ”sitt livs bästa investering”. Men hon har ett äktenskap bakom sig som inte var lika ljust. I fyra år levde affärsängeln i en destruktiv relation med en man, Yngve, som bakom en fin fasad var alkoholist. Hon beskriver tiden som psykisk terror.

– För mina kollegor var jag stjärnan som levererade på jobbet, hemma var jag världsmästare i medberoende. Han fick mig att förlora den lilla självkänsla jag hade lyckats bygga upp efter de tuffa åren med familjen.

”Han drack i källaren, han drack i garaget, gömde flaskor i tvättkorgen och tuggade Tenor-tabletter för att dölja andedräkten. Men smygandet var en övergående fas. Snart korkade Yngve upp så fort han klev över tröskeln och fortsatte att supa på nätterna. När jag låtsades sova satt han i köket med sin älskade Explorer Vodka. Det jag sa till min syster när jag skulle gå altargången fram i Annedalskyrkan, att jag visste, var helt sant. Jag visste att jag sa ja till en alkoholist, men var inte bara övertygad om att jag kunde stoppa fallet. Jag såg det som min uppgift”.

När Albert Bonnier för tio år sedan frågade henne om hon ville skriva en bok om sitt liv var hon inte redo, och hon medger att det har varit en tuff process att gå tillbaka och återuppleva allt det mörka.

Hennes farmor som överlevde ett folkmord, skotten mot mamman men också – Veronica. I tidningarna kallades hon ”Chalmersstudenten”, en ung kvinna och småbarnsmamma som 2003 hittades knivhuggen till döds i Göteborg och där ex-maken, en kinesisk miljardär, misstänktes för att ligga bakom, mordet. Veronica Lin (född Lindgren) var Gunillas bästa vän.

”På kvällen den 19 mars lyckades polisen pejla Veronicas mobiltelefon till ett snävare område. Man kunde konstatera att hon befann sig inom en radie på 500 meter från sina föräldrars hem varpå sökinsatsen centrerades till de tegelröda gårdarna i Högsbo. Den allra sista dörren spanarna knackade på var till lägenheten under Stigs och Miriams. När ingen verkade vara hemma eller öppnade provade man att ringa Veronicas mobil. Ljudet var svagt men genom brevinkastet hördes en melodisk signal. Hennes. När polisen bröt sig in var det för sent. Innanför dörren på hallmattan låg min bästa vän. Hon hade sexton trappsteg kvar, sexton steg upp till sina föräldrar, sin älskade pojke och tryggheten. Men hon kom aldrig dit. Det märkliga ljud Veronicas mamma hade hört på eftermiddagen i trappuppgången var sin dotters dödsskrik”.

– Jag och Veronica brukade prata om hur vi skulle bli gamla tillsammans och sitta i varsin gungstol och prata strunt. Att min bästa vän rycktes bort på det mest bestialiska sättet kommer att förfölja mig till min egen död, säger Gunilla von Platen men medger att även om det har varit emotionellt att gå tillbaka och läsa gamla dagböcker har bokprojektet också inneburit en känsla av försoning.

– Hederskultur är ett gift som förstör många kvinnors liv och jag kommer aldrig att acceptera vissa saker, men jag förstår bättre i dag varför mamma kom svartklädd till mitt första bröllop och varför hon var så orolig när jag kräktes upp maten. I dag är min mamma en av de coolaste och modernaste jag vet. De kramar jag saknade under uppväxten öser hon över sina barnbarn.

Läs även: 
Lena Endres beslut: Vägrar botox och ingrepp