Isabella Lövin: "Jag ser jämställdhet som världens hopp"

Hon har världen på sina axlar, Isabella Lövin. Bokstavligen. När de flesta av oss väljer källsortering  närodlade grönsaker och samlar ihop klädkassar till flyktingförläggningen jobbar hon med de stora perspektiven.

På listan står FN:s Agenda 2030, där bland annat jämställdhet,  klimat och miljö står i fokus – ett tusenbitarspussel där allt går hand i hand och där ingenting egentligen spelar någon roll om vi inte lyckas vända miljöförstöringen.

Höjs genomsnittstemperaturen med två grader till kan vi snart bäva för orkaner, torka, havsnivåhöjning, jordskred och stora folkförflyttningar. En verklighet som kan få vem som helst att ligga sömnlös.

– Jag skulle verkligen ljuga om jag sa att jag har balans i livet för närvarnade. Det är så  oerhört hektiskt, säger hon till Femina.

Inga klichéer, inga förskönande omskrivningar. Isabella Lövin är befriande ärlig. Men hon har ett uppdrag som få och det ger henne kraft; för varje litet framsteg någonstans i världen som beror på svensk biståndspolitik får hon ny energi, ny motivation.

Vi träffas på UD en strikt bokad timme, den bleka novembersolen lyser in genom fönstren och det råder en febril effektivitet i korridorerna.

Isabella och hennes kolleger har just kommit hem från Mogadishu i Somalia, ett land som efter en total kollaps äntligen visar tecken på att gå åt rätt håll och där Isabella Lövin blev den första västerländska ministern på 23 år som hade modet att spendera natten sedan kriget startade. Samtidigt som vi pratar får hon in hämtmat i en plastlåda.

Ute i korridoren står representanter från kvinnoorganisationer i Egypten och Azerbadjdzjan och väntar på sin tur med ministern.

– Det är rätt fantastiskt att en person med min bakgrund kan få sitta här, på den här stolen, konstaterar hon.

Sist vi träffades var som kolleger på Bokmässan i Göteborg, då var Isabella kulturjournalist och frilansande bokredaktör för Femina. På fritiden hade hon arbetat med ett hemligt projekt kring överfisket i svenska och utländska vatten, och hennes bok Tyst hav – jakten på den sista matfisken (som gav henne Stora journalistpriset 2007) landade strax därefter som en nyhetsbomb på bokhandelsdiskarna.

– Jag minns att jag hade en stor intervju med Ulf Lundell inbokad för Femina, men så ringde Dagens Nyheter upp och bad om att få träffa mig. ”Varför då?” frågade jag och när de svarade ”Vad tror du? Du har skrivt en helt fantastisk bok!” visste jag att allt skulle förändras.

Isabella sa upp sig från sina uppdrag och gick vidare till en post som EU-parlamentariker för miljöpartiet i Bryssel, och i samband med regeringsskiftet kom den stora ministerfrågan.

– Den svindlade, förstås. Jag blev ju politiker när jag var 46 år, så jag har inte samma bakgrund som många av mina kolleger har. Jag såg det som ett ansvar att säga ja, eftersom jag tror att jag har något att tillföra.

Går det att förbereda sig för ett sådant här jobb?

– Nej, jag var nog inte helt rustad för hur det skulle bli men jag är lycklig över mitt uppdrag, och samtidigt som jag jobbar för andra får jag mycket tillbaka själv. Det är något vi håller på att glömma bort i samhället – hur bra man mår av att kämpa för dem som har det sämre, av att hjälpa till. Isabella räds inte kritik och som politiker på toppnivå möter hon den i många former, men det riktiga näthatet ser hon förbi.

– Politikerförakt är en farlig utveckling så länge man inte gör något själv för att förändra, det är väldigt lätt att klaga på dem som försöker, eller hur? Vi är många som börjar tappa bort grundvärdena och det talas det alldeles för lite om.

Bistånd kopplas ofta till den akuta mediebild vi får serverad hemma i tv-sofforna och inte till långsiktiga lösningar kring klimathantering. Men fattigdomsbekämpningen är i slutänden poänglös om människor som just rest sig upp och börjat få det lite bättre ändå faller på grund av översvämningar eller hälsofarlig luft. Kina är ett tydligt exempel.

– Miljöintegrering av biståndet är ett måste. Under min tid som minister hoppas jag att många fler i fattiga länder får ta del av ren energi. Som det ser ut nu saknar över en miljard människor el. Hur ska man kunna studera utan en lampa? Hur ska kvinnor kunna gå säkra utomhus om kvällen utan gatubelysning? Hållbar utveckling, utbildning och jämställdhet går i vartannat, säger hon bestämt.

Hon påminner om hur mycket Sverige faktiskt gör inom området konfliktdrabbade länder, insatser som det sällan skrivs om med stora rubriker.

– Vi hjälper till med folkbokföring och att bygga upp fungerande skattesystem. Det vet nog inte alla om. Och vi arbetar mycket med lantmäteri, för många strider och oroligheter handlar om konflikter om vem som äger vad på kartan.

Kan det inte kännas som ett hopplöst arbete?

– Jo, kanske det… men vad är alternativet? Titta på Syrien, Libyen, Eritrea, Kongo. Det ökade terrorhotet har försvårat vårt arbete. Vi blir inte respekterade som förr eller ens insläppta. Förra året dog eller kidnappades över trehundra biståndsarbetare i världen. Vi är politiska måltavlor. Men det enda sättet vi kan bemöta utvecklingen på är genom dialog och partnerskap. Och ett äkta engagemang kräver ibland att man utsätter sig för risker. Det var därför jag åkte till Mogadishu. Jag ville visa att vi inte står för tomma ord.

Modet har hon sedan unga år och förändring skrämmer inte. Isabella växte upp i ”ett idylliskt hem” i natursköna Dalarna, med en pappa som var konstnär och som förundrade alla med sina moderna alster. Mamma var sjukgymnast och hemmet var fyllt med musik, litteratur och kultur. Föräldrarna skiljde sig så småningom och pappan flyttade till Stockholm, medan Isabella och hennes syster blev kvar i Dalarna. När mamman insjuknade i cancer fylldes tillvaron plötsligt av dova färger, allt blev framtidslöst.

– Mamma dog när jag var fjorton. Vi flyttade ju till pappa då och utan honom och hans nya fru tror jag inte att jag skulle ha klarat mig lika bra. Det var fruktansvärt. Att förlora mamma var som att det värsta som skulle kunna hända faktiskt hände. Det har präglat mig väldigt mycket.

Förlusten gjorde att hon fick bråttom att själv bilda familj. Av någon anledning kände hon att tiden rann ut och att hon själv aldrig skulle bli äldre än vad hennes mamma blev. Efter 41 skulle det vara slut.

– Det är precis som författaren Göran Tunström sa om sin pappa, att när han vaknade en morgon och var en dag äldre än pappan varit när han dog så började hans liv på riktigt. Så var det för mig.

Upplevelsen har gjort henne gjort henne orädd. När det värsta redan har hänt så finns det inte lika mycket som skrämmer längre. Och det har gett henne viljan att göra något medan hon kan.

I första äktenskapet kom dottern Ester och sonen Gunnar. Utflugna nu, men hemma finns andra kärleken Lasse. Konstnär, som Isabellas pappa, med ateljé hemma och med ett sinne som kompletterar hennes.

– Utan Lasse hade jag nog inte ens ställt upp i valet till EU-parlamentet. Han är min klippa. Våra privata planer blir ofta inställda, jag kan försvinna på helgen på grund av politiska kriser eller hamna i långa telefonmöten på nätterna. Men han finns alltid där. Vi berikar varandra. Och vi vet båda att detta inte är för evigt. Det finns ett liv efter politiken för oss.

I skrivande stund ligger FN:s stora klimatmöte i Paris ett kort andetag framåt i tiden och Isabella ser fram emot det med tillförsikt, trots att det förra mötet i Köpenhamn för sex år sedan har kallats för ett praktfiasko.

– Världen har mognat och alla länder är på banan nu på ett annat sätt än de var då. Jag tror att vi har en god chans att göra någonting för miljön och jag hoppas bara att vi inte har passerat en brytpunkt där jordens ekosystem redan skiftat. På vissa håll är det för sent: om 15 år kommer till exempel många miljoner människor i Bangladesh tvingas flytta, då har stora delar av landet hamnat under vatten på grund av havsnivåhöjningen.

Samtidigt som hon ska oroa sig för översvämningar, oväntade monsunregn och smältande glaciärer har hon mer konkreta debatter på hemmaplan. Hennes departement har under många år fått svidande kritik för sin dåliga dokumentation kring utbetalningar. Vart går skattepengarna, vad blev resultatet av alla skänkta miljarder? Det finns de som kallar den delen av biståndsbudgeten som betalas ut direkt från UD för ett ”svart hål”.

Vad är problemet?

– Det här systemet går långt tillbaka i tiden, och det får bli min uppgift att förändra det. Jag har tagit till mig all kritik. Och jag vill förstås också att all dokumentation ska vara transparent och att det ska finnas tydliga argument för vilka ändamål pengarna går till. Men man får inte glömma att biståndspolitiken är komplex, och det går inte alltid att säga exakt hur många liv man räddat. Vårt kärnstöd till stora hjälporganisationer är viktigt och långsiktiga projekt tar tid, lång tid, innan man kan redovisa några konkreta resultat.

I vågskålen ligger också den ökade asylmottagningen, som gjort stora hål i biståndsbudgeten. Debatten kring vem som ska betala vad böljar fram och tillbaka i alla medier.

– Situationen är ju extrem just nu och vi kan inte fortsätta ta rakt av från biståndet. Vårt arbete behövs mer än någonsin ute i världen. Det finns äntligen en ökad insikt om miljö och jämställdhet och den vågen måste vi vara med på.

Varje gång Isabella säger att Sverige har en ”feministisk regering” när hon talar i andra länder går det ett sus i publiken. På ett kvinnocenter i Liberia ställde sig alla upp i jubel och började dansa i lokalen.

– Jag ser jämställdhet som världens hopp. Om kvinnors fulla potential skulle frigöras så skulle det förändra hela världsekonomin. I första hand måste kvinnor få makten över sitt barnafödande och inte ge fattigdomen i arv till sina barn, vilket alltför tidiga och många graviditeter för med sig.

Timmen är slut, och Isabella har fem minuter på sig till nästa möte. Fokus ska skifta från Femina till Egypten och Azerbadjdzjan.

– Jag måste ta till mig allt jag kan om hur det faktiskt ser ut i världen, det är ju enda sättet som jag kan förmedla en ”reality check” till alla andra. Och det här är inte bara min unika chans, det är vår gemensamma möjlighet. Vi är ju den sista generationen som har en chans att rädda planeten.

Två dagar senare, fredagen den 13 november, sker ännu ett terrordåd i Paris som dödar över hundra oskyldiga människor och som skakar Europa och världen. En ”reality check” om ett förändrat samhälle i väst där terrorn inte längre är något avlägset utan tillhör en ny, ofattbar verklighet. Medveten om att Isabella Lövin förmodligen jobbar dygnet runt slänger jag ändå iväg en fråga på mejlen: Hur modiga måste vi vara för att vinna över terrorismen?

Och svaret kommer.

– Vi måste vara visionära nog att tänka långsiktigt. På vilket samhälle vi vill ha i framtiden. Om vi alla ska kunna känna oss trygga måste vi skapa en värld utan fattigdom, hunger och skriande ojämlikhet – och vi kan det, nu har vi resurserna och kunskapen! Det som kräver mod är att tänka nytt, och att inte fastna i terroristernas våldsspiral, för det är där de vill ha oss. Låt inte en miljondels promille av jordens befolkning styra allas våra tankar och skrämseldiktera allas våra liv. Vi har chansen till en bättre värld. Låt oss ta den!

Reportaget publicerades först i Femina nummer 2 2016. 

Av Katarina Danielsson

Foto Margareta Bloom Sandebäck