Ketty, 93, från corona-drabbade äldreboendet: ”Jag är inte rädd men experterna borde vara tydligare"

Efter reklamen: Ketty, 93, är isolerad på coronadrabbat äldreboendet

Detta reportage har vi gjort tillsammans med våra systertidningar MåBra och Allas. För att göra så bra journalistik som möjligt nu under corona-krisen har vi utökat vårt samarbete och har tillsammans startat en gemensam corona-redaktion.

…

Rummet vetter ut mot trädgården där äppelträden snart ska spricka i blom och där hon sett framför sig att fira sin födelsedag i sommar, vid det röda växthuset. 

– Jag kan inte fatta att jag blir 94 i augusti, det finns ingen i min släkt som har blivit så gammal. Min morfar som var polisman gick bort när han var 71 och alla mina vänner är borta. Det är tur att jag har min dotter Marie som jag står så nära. Jag känner mig inte övergiven i detta.

Ketty Dahlin hade bott några veckor bara på Lillängen i Nacka utanför Stockholm när äldreboendet som drivs av ett av landets stora privata aktörer, Vardaga, den 11 mars och enligt Folkhälsomyndighetens uppmaning, införde besöksförbud.

Hon säger att hon såklart saknar att träffa sin Marie men berättar i ett samtal med Femina via FaceTime att de håller tät kontakt ändå.

– Jag har min käpp men går bara ut om Marie är med. Nu när hon inte får komma håller jag mig inne, men Marie kommer bakvägen och lämnar vad hon har handlat till mig innanför dörren. Det är ändå smidigt.

Jag hörde något om leveranser av Geisha-choklad?

– Ja, ha ha, jag är mätt och belåten och behöver inte vräka i mig godis, men nån bit då och då är trevligt.

Ketty Dahlin hade bott hela sitt liv nästan på Södermalm i Stockholm när hon i februari fick plats på ett äldreboende. Men hon föddes i Södertälje den 30 augusti 1926 – samma år som den svenska riksdagen avskaffade resterna av den så kallade legostadgan som reglerade förhållandet mellan husbonde och anställda, och mitt mellan två brinnande världskrig i Europa.

Hon berättar att hon arbetade som luftlotta under andra världskriget.

– Vi var på hemliga ställen och kunde följa var till exempel England hade sina plan. Det var spännande. Jag var stationerad i Stockholm men tyckte att det skulle vara roligare att vara med ute. Då blev jag placerad i Södertälje där jag fick stå och spana i kikare och där vi hade världens bästa kocka som lagade jättegod mat.

– Jag har inte haft några väldigt tråkiga tider i livet egentligen men någon ny man var det aldrig tal om.

”Ingen var så omtänksam”

För Ketty var Åke John Gunnar Dahlin livets stora kärlek och den hon fick sitt enda och högt älskade barn, Marie, tillsammans med.

Åke var arbetsledare på byggföretaget BPA och jobbade i perioder utomlands, men de var ändå alltid nära, berättar hon. De hade sett fram emot att dela ålderdomen tillsammans när maken på hösten 2000 fick problem med hjärtat.

– Åke hade stressat mycket i jobbet och när läkarna ville operera honom sa jag att det avgör du själv. Man vet ju aldrig. Även om man lever ihop tycker jag att det är upp till var och en att ta det beslutet, men läkaren sa ”operationen ska gå bra, det tar sex timmar”. Marie var hemma hos mig och vi väntade på att han skulle höra av sig när de ringde från sjukhuset och sa att Åke hade avlidit under operationen.

– Någon annan ny man var inte att tänka på för det fanns inte någon som var så bra och omtänksam.

När hon själv drabbades av struma, till exempel. Ketty ser in i skärmen och berättar:

– Det är många herrans år sen nu men jag mådde verkligen inte bra. Vi hade sommarställe utanför Södertälje och fick köra till Södersjukhuset en gång om dagen för att jag skulle få tablett och jodbehandling. Det var en jobbigt tid och läkaren sa att skilsmässor inte var ovanliga och ”du kan bli himla elak”. Jag hade redan känt mig lite elak mellan varven och ville inte bli elak så jag sa till Åke att vi skulle bo isär tills jag blev mig själv igen. Men han sa: ”Aldrig i livet att vi ska skiljas åt. Vi kämpar tillsammans”. 

Under veckan har larmen ljudit från äldreomsorgen över hela landet, om hur spridningen av coranaviruset slår hårt mot äldre och särskilt utsatta. SVT berättade om ett vårdföretag i Stockholmsregionen som rapporterat 50 avlidna i sviterna av covid-19.

Äldreboendet Lillängen i Nacka där Ketty Dahlin bor tillsammans med 43 andra 65-plussare med somatiska sjukdomar och demenssjukdom, är också drabbat.

Michelle Westin som är verksamhetschef på Lillängen och den som tillsammans med Kettys dotter Marie hjälper oss att få till vårt FaceTime-samtal, berättar att läget är prekärt.

Man har inte haft några dödsfall men det finns en spridning innanför väggarna.

– Vi fick vårt första fall den 18:e mars och har sedan dess tagit väldigt allvarligt på varje tecken. De som har symptom och är bekräftade fall hålls på sina rum. Ingen är på sjukhus och alla mår så pass bra att de vårdas hos oss fortfarande. Men det är jättesvårt att veta varför vi har en spridning och hur vi ska handla, medger Michelle Westin och berättar att hon håller såväl anhöriga som de boende uppdaterade om läget.

– Vi är väldigt transparenta. De som bor hos oss märker ju att anhöriga inte kommer på besök och blir påverkade av att vår ordinarie personal inte är på plats. Vi talar mycket om vikten av att tvätta händerna, men framförallt handlar det om att minska oron, säger verksamhetschefen som upplever olika reaktioner på den allvarliga situationen som under veckan har inneburit att samtliga boende har behövt stanna på sina rum och inte har fått vistas i gemensamma utrymmen.

Men också Michelle Westin med det tunga ansvaret på sina axlar att behöva inskränka på umgänget mellan nära och kära, försöker att hålla fast vid det positiva.

– Vissa tycker att de har överlevt allt medan andra håller sig på rummet ändå. Men vi har två personer som har blivit friskförklarade, bland annat den som blev vårt första bekräftade fall. Så det finns ett ljus i mörkret.

Ketty Dahlin som följer nyhetsrapporteringen om pandemin och som inför vår intervju har noterat stolpar i sitt block om vad hon tycker känns viktigt att förmedla, säger att hon själv ändå känner sig lugn i en skrämmande situation.

– Jag tycker inte att de är oroliga här, varken de som bor här eller personalen och jag är inte rädd för att bli sjuk själv.

Men vad tänker du om coronaviruset som ställer till det så för hela samhället? 

– Det är avskyvärt. När man hör alla de här männen, förståsigpåarna, som pratar om det hela, är det som att det inte fattar själva. De bara gissar. Jag tycker att de är riktiga pottor de där herrarna. De vet ju inte själva vad de ska göra.

Hur tänker du då?

– Jag tycker att det är hemskt att de inte kommer någonstans med smittan och att läkarna har svårt att svara, att det hänger i luften alltihop. Jag tycker inte att de har gett mig några svar i alla fall.

Vad känner du att du skulle vilja ha svar på?

– Jag vill att man ska säga att man hjälper alla människor på ett hederligt sätt. Men jag tycker synd om många äldre som inte kan gå ut och inte vet vad man får göra och inte.

Hon beskriver hur hon själv alltid har varit en person som har litat på sitt eget omdöme och uppmanar andra äldre och utsatta att  försöka göra det samma, även om det är extra svårt just nu.

– Jag själv har alltid passat mig från att blir förkyld, det har jag gjort i många herrarnas år. Jag äter ingefära varje dag och inhalerar med kortison för min astma, peppar peppar ta i trä men det har gjort att jag klarar mig. 

– Jag har inte varit mycket för vin och har aldrig rökt. Ett tag tänkte jag börja röka för att det kanske hade gjort mig lite smalare om kroppen men precis då, katten också, höjde de priset på cigaretter och jag tänkte att ”så dum ska jag inte vara att jag bränner upp mina pengar”. Kanske är det inte ingefäran men är det inte märkligt hur en enda person i en stor familj blir så gammal?

”De kallar det för science fiction”

Ketty Dahlin, snart 94, erkänner att det var extra jobbigt de dagar hon tvingades hålla sig på rummet och inte fick gå ut i matsalen ens en gång, men berättar att hon fördriver tiden med att läsa Svensk Damtidning och böcker, där favoriten just nu är australiska författaren Tamara McKinley.

Och att lära sig ny teknik. Det som hon brukade vara så skeptisk till – och som verksamhetschefen Michelle Westin med ett leende förtäljer att 20-talisterna på boendet kallar för ”science-fiction”.

Född samma år som ”uppfinningen television” demonstrerades för första gången på varuhuset Selfridge i London 1926, minns Ketty fortfarande datorernas inträde på Posten där hon var anställd på ekonomiavdelningen fram till pensionen i maj 1991.

– Jag började på Posten långt innan datans värld och vi var 20 flickor som var satta att leta fel i olika utbetalningar, för att se att bokföringen var okej. Det tog jättelång tid i krångliga system men alla människor fick sina pengar som de skulle.

– När första maskinen kom tyckte jag att det var tråkigt och jobbigt. Den var så stor och otymplig på den här tiden att vi fick springa tre våningar ner under jorden för att använda den där datorn som vägde mer än en elefant, ha ha.

I dag och ännu mer i coranvirusets framfart, har Ketty Dahlin blivit ”proffs på FaceTime” – vilket Feminas reporter kan vidimera.

– Jag är proffs på FaceTime nu, alla gånger! Jag älskar min lilla telefon. Marie har ordnat så att jag betalar 190 kronor i månaden och då kan jag ringa hundra gånger. Det är samma peng om jag bara ringer en gång i och för sig och jag ringer nog oftare än jag behöver för ibland glömmer jag att jag har ringt och ringer Marie igen och säger ”Nu är jag här”.

– Jag har blivit den lilla efterhängsna tanten ha ha, men jag tycker att det är enastående!