Linn Wågbergs 15-årige son var död i sex timmar – överlevde mirakulöst

Det var en måndag i mitten av juni. Skolan var slut och semestern hade precis börjat. Linn Wågberg, 42, skulle vara föräldrafunktionär på Sollentunavallen tillsammans med sin yngsta son på kvällen. Det var ungdomslandskamp och sonens fotbollslag hade fått i uppgift att vara matchvärd.

Hennes äldsta son, 15-årige Leo, hade åkt till Åre på konfirmationsläger dagen innan, om än en smula motvilligt. Han var ganska skeptisk till att konfirmera sig, men hans mamma hade övertalat honom och sagt: ”åk på lägret och ha kul, och om du känner att du inte vill konfirmera dig när du kommer hem så skiter du i det.”

På lägret rådde mobilförbud om dagarna, men mellan klockan 18 och 19 fick ungdomarna möjlighet att ringa hem till sina familjer.

– Jag var ganska upptagen och det var mycket folk på Sollentunavallen den där kvällen, men jag minns att jag tyckte att det var konstigt att Leo inte hade ringt, säger Linn Wågberg.

Vid kvart över sju på kvällen ringde till slut telefonen, men det var inte Leo. Istället var det prästen på konfirmationslägret som frågade om Linn satt ner.

– Då gick det som en il… Eller nej, det var mer som stickningar i hela kroppen. Det hördes att prästen började läsa innantill: ”Under eftermiddagen åkte några konfirma…” Då stoppade jag henne och frågade: ”Lever han?” Och då blev det helt tyst i andra änden.

Linn frågade en gång till men prästen fick inte ur sig ett ord. Det var bara tystnad. Tystnad, trots fotbollsmatch och fullsatta läktare på Sollentunavallen.

– Då klarade jag inte av att stå upp längre. Jag bara sjönk ihop i spelargången och skrek.

Första dagen på konfirmationslägret skulle ungdomarna tävla i kanotorientering på Ånnsjön. De utplacerade kontrollerna var värda olika poäng, och de som samlade ihop flest vann.

Leo och hans två kompisar Gabriel Matsson och Patrik Arvinder delade kanadensare och satsade direkt på den kontroll som var längst bort och som var värd flest poäng. Men vädret var ostadigt, och mörka moln började hopa sig. Till slut blåste det upp ordentligt och det började hagla.

Motvinden och de höga vågorna blev till slut för mycket för de tre 15-åringarna och kanoten välte. Leo, Gabriel och Patrik hamnade i det strömma fyragradiga vattnet och försökte först vända kanoten och ösa ur vattnet, men det var för svårt.

Leo bestämde sig för att försöka simma in till land men det kalla vattnet gjorde honom medvetslös innan han hann fram. De andra två pojkarna klamrade sig fast vid kanoten. Patrik lyckades klättra upp, men Gabriel blev snabbt medvetslös även han och flöt iväg med strömmen.

16:48 inkom larmet till SOS. Det var två ungdomsledare som hade sett kanoten kantra, men deras egna räddningsaktioner fick avbrytas på grund av det hårda vädret.

Sjö- och fjällräddningen var snabbt på plats med båtar men vid det här laget har det blåst upp till storm och vågorna var höga vilket försämrade sikten. Efter omkring en halvtimma var den första helikoptern på plats och kunde leda båtarna i rätt riktning.

Först hittades den livlöse Gabriel flytandes i vattnet. Hans ögon var vidöppna och ansiktet var vänt nedåt. Han hade då legat i vattnet i nära en timme.

Den andra pojken som räddades var Patrik som hade klättrat upp på kanoten. Även han hade förlorat medvetandet och låg och flöt i vattnet när han drogs upp. Då hade 80 minuter gått sedan pojkarna hamnade i det kalla vattnet.

Efter två timmar och 20 minuter hittades till slut även Leo. Hans hjärta hade stannat och han var kraftigt nedkyld. Räddningspersonalen påbörjade HLR medan de körde i ilfart mot den helikopter som skulle ta pojkarna till sjukhuset i Trondheim.

Vid det här laget trodde fjällräddarna att två av pojkarna hade omkommit, och på sätt och vis hade de rätt – två av tre hjärtan hade slutat slå.

Gabriels hjärta hade stått stilla i fem timmar och det krävdes 14 försök med defibrillator innan det började slå igen. Han låg i koma i fem dagar, men är i dag fullt återställd. Patrik fördes till Östersunds sjukhus och klarade sig utan större skador.

Räddningspersonalen från Ånnsjön i tv4: ”Han var så jävla död”

När Leo kom fram till Trondheim hade han en kroppstemperatur på 14,5 grader. Han placerades i en ECMO-maskin som skulle syresätta blodet, men han visade inga livstecken. Och det var ungefär här som Linn Wågbergs telefon ringde där hon stod på Sollentunavallen. Prästen kunde inte säga om Leo levde, för det var det ingen som visste.

Tillsammans med Leos pappa, Linns exmake, ringde de runt till olika sjukhus och efter sex timmar fick de veta att Leo befann sig i Trondheim och att han hölls vid liv.

– Målet var att hinna upp innan han dog. Jag kunde inte stå ut med tanken på att han var ensam. Han måste ha varit så rädd. Och han var helt ensam! Nej. Usch. Nu börjar jag gråta igen, säger Linn och torkar tårarna.

Leos föräldrar påbörjade den märkliga färden mot Trondheim och sonen.

– På vägen upp såg vi människor utanför fönstret och jag tänkte bara ”vad håller ni på med? Går runt som om ingenting har hänt!” Det var så sjukt att jorden fortsatte att snurra. Och den känslan fortsatte egentligen under hela vårdtiden.

Efter sex timmars hjärtstopp började Leos hjärta slå igen. Men det skulle ta hela tolv dygn innan läkarna försökte väcka honom. Då hade de gjort en hjärnröntgen och förklarat för Linn att det såg mörkt ut. Man visste inte om Leo skulle få ett värdigt liv när han vaknade.

– Det kändes som att få ett andra dödsbesked. Men en sköterska sa att hon kände att han fanns där inne. Hon kunde känna det. Och det fick mig att fortsätta orka.

Linn Wågberg vakade vid monitorerna och gladdes för varje hjärtslag. Det innebar att Leo fortfarande fanns kvar. När de till slut skulle väcka honom för att få reda på hans hjärntillstånd var alla på helspänn. Skulle han kunna prata? Skulle han kunna se? Skulle han minnas något? Skulle han fortfarande vara Leo?

– Jag tänkte att jag kunde stå ut med vad som helst, bara han kom ihåg mig. Jag tänkte att det måste vara så hemskt att inte minnas någon, och om han kände igen mig och såg att jag var där så kanske han skulle känna sig mindre rädd. Och då skulle det finnas någonting av Leo kvar.

När slangarna hade tagits bort och Leo vaknade tittade han på Linn.

– Det första han sa var ”mamma, jag vill ha glass”. Och jag bara skrattade och grät. Och läkarna applåderade, de som inte ens trodde att Leo skulle kunna prata.

Det gav familjen något att förhålla sig till. Leo kunde prata, men han kunde inte röra sig. I flera veckor var han i ett förvirrat tillstånd och sa konstiga saker, och ingen visste om det var så det skulle vara nu – för alltid.

– Boken Himlen måste sakna en ängel handlar egentligen mycket om det som hände efteråt. Även om det handlar om mirakel så är det också sorgkantat. Trots att han överlevde. Och jag kände att det var viktigt att berätta att det är både och, förklarar Linn.

Till en början mindes Leo inte mycket alls, men i takt med att tiden gick kom en del tillbaka.

– Ganska stora delar av vårt liv innan olyckan är borta. Han minns sin tidiga barndom. Han säger att han vet saker, men han inte har några minnesbilder.

Leo vet till exempel att han har varit på Gröna Lund, men han kommer inte ihåg några detaljer. Och det är fortfarande så i dag, snart tre år efter olyckan.

Leo har även en trasig fot och ett underben som inte riktigt fungerar. Hans fingrar är lite krokiga efter nervskadorna, men finmotoriken är tillräcklig för att han ska kunna spela gitarr och datorspel.

– Men det gör honom inte så mycket, det där fysiska. Han har aldrig velat springa ett maraton. Det värsta är närminnet, för det är det som påverkar livet mest. Framför allt när det kommer till vardagliga saker. Han är inte lika självständig som andra 17-åringar. Han glömmer ju bort att göra saker om jag inte säger åt honom.

Före olyckan hade Leo nästintill fotografiskt minne. I dag fokuserar han på att hitta strategier och knep för att få vardagen att fungera trots att han snabbt glömmer saker.

En rättslig process inleddes strax efter olyckan på konfirmationslägret. Lägerledaren dömdes för vållande till kroppsskada på grund av att han släppte ut ungdomarna på vattnet utan tillsyn eller våtdräkter i det hårda vädret. Och det är något mamma Linn har tampats med.

– Om Leo hade blivit träffad av blixten så hade ingen kunnat påverka det, men den här olyckan är ju en följd av missbedömningar, ansvarslöshet och dåliga beslut. Och då känns det så oerhört meningslöst. Det hade kunnat undvikas.

Känner du dig bitter?

– Jag tänker att jag hade lätt kunnat fasta i bitterhet. Vissa dagar är jag jättearg fortfarande. Men jag försöker att inte döma mig så mycket för de känslor jag har. Jag kommer aldrig få svar på frågor som ”varför” eller ”hur kunde han”, och att älta det gör bara att jag återupplever olyckan så jag försöker undvika det.

Genom boken Himlen måste sakna en ängel vill Linn Wågberg ge hopp till dem som tror att allt är kört. Men hon vill också vara öppen kring svårigheterna som följde det som kom att kallas för ”miraklet i Ånnsjön”.

– Den första tiden önskade Leo att ingen hade hittat honom, han tyckte att det var värdelöst att leva. Det var hemskt. Jag kunde ju inte trösta bort det och kunde inte säga att det skulle bli bättre, för han visste ju att jag inte kunde lova det. Så jag sa att det inte var konstigt att han kände så – att det var rimligt, men att han inte kommer att känna så för evigt.

Leo har dock aldrig velat ta livet av sig, han har bara önskat att han inte överlevde. Och för Linn har det varit en viktig skillnad.

– I dag känner han inte så längre. Han har förstått att det här är hans förutsättningar nu, och han är okej med det. Han undrar inte ”varför” längre, utan lever här och nu.

Livet har så sakteligen börjat pussla ihop sig för familjen, även om den där dagen i Ånnsjön slog det i spillror. Leo kan gå, prata, se, spela gitarr och datorspel – och han läser första året på en gymnasieutbildning med teknisk inriktning.

– Jag kommer aldrig att känna att det fanns en mening med olyckan. Aldrig. Men att skriva den här boken har ändå skänkt en känsla av meningsfullhet ändå, dels för att påminna om säkerhetstänk men också för att inge hopp. Det har skänkt mig så mycket tröst att läsa om andras lyckade historier. Och då blir det lite mindre meningslöst alltihop.

Boken Himlen måste sakna en ängel släpptes i mars 2018, du kan läsa mer om boken på Norstedts förlag.

Artikeln publicerades först på MåBra.

Läs även:
Helenas man omkom i en olycka: ”Att ta farväl är det svåraste jag gjort”

Therese Alshammar om skräckbeskedet: ”Något var fel på vår bebis”

Anna försökte rädda Olof Palmes liv: ”Civilkuraget stod mig väldigt dyrt”