Lisa Nilsson: ”Jag har styrts av en vilja att vara till lags”

LISA NILSSON

YRKE: Artist, musiker, skådespelare.
ÅLDER: 49 år. Nästa år ska hon ”baskemej slå på stort” och fira sig själv.
BOR: I bostadsrätt i Enskededalen, söder om Stockholm.
AKTUELL: Med enkvinnas-föreställningen Lisa – Kvinnan som är jag på Rival i Stockholm.

I begynnelsen var Ordet. Sedan kom dansen, Lasse Kühlers dansskola, sången – och plötsligt var hon Lisa Nilsson med hela folket och himlen låg runt hörnet.

Men Ordet kom först.

– Jag skrev mycket när jag var barn och jag har fortfarande kontakt med min lärare från småskolan och mellanstadiet, säger Lisa. Hon har aldrig slutat att uppmuntra mig, och hon la tidigt märke till att jag hade en intuitiv förmåga att lägga orden.

Det uppstod känslor inom fröken när hon läste det Lisa skrev och Lisa kände sig uppmuntrad.

– På helt rätt sätt. Hon förstod vad jag ville ha sagt, och bekräftade att jag hade lyckats. Det var toppen!

Paradoxalt nog var det just språket som satte käppar i hjulet när Lisa skulle påbörja skrivandet av sin nya show Kvinnan som är jag.

– Jag är mycket bättre på att reducera mig när jag pratar, säger Lisa. Under manusarbetet funkade det inte om jag satte mig ner och skrev – då blev det små noveller av allt. Det blev på tok för långt, för invecklat och detaljrikt och helt omöjligt för mig att lära in. Jag orkade inte med mitt eget språk, det krusidulliga.

– Av samma skäl tvingade jag mig själv att skriva japanska haiku-dikter under en period, just för att reducera och koka ner.

”Planerar ända in i döden”

För någonstans lever drömmen om att skriva en bok. Hon har fått erbjudanden tidigare om till exempel en musik- eller kokbok, tryfferad med anekdoter från Lisas liv. Nu vill förlagen gärna ha en självbiografi. Men det är enligt Lisa på tok för tidigt. Att prata om sig själv och summera sin karriär när man är 40–50 gör henne bara generad.

– Jag vill skriva så att det berör, säger hon. Gärna om kvinnlighet, eller snarare mänsklighet – sådant jag kan något om. Något som berör våra relationer och våra roller. Om rätten att vara en fri människa, hur man blir det och vad som står i vägen.

Skrivplatsen har länge varit hennes hus i skärgården, vilket hon nu har börjat renovera. För första gången på 26 år bygger hon om, bygger till och blåser ut. Det är en befriande, symbolisk handling – nu är det hon som tar över huset. Ingen annan lägger sig i hur det ska bli.

– Jag har snart byggt färdigt en Attefallsstuga till mig själv som jag ska bo i när barnen flyttar in i det stora huset. Jag planerar ända in i döden nu … Jag har till och med ritat in en särskild hörna i huset där jag ska ha mitt skrivbord. Trots att jag förmodligen hamnar med min laptop i någon helt annan del av huset.

Står på scen varannan vecka

Men nu sitter vi och pratar i Lisas örnnäste, en bostadsrätt högst uppe i ett hus i Enskededalen. På köksväggen hänger en inramad affisch med texten ”Time to drink champagne and dance on the table” – vilket var svartaste ironi när hon fick den och stod mitt uppe i separationen från barnens pappa (2015), men är helt adekvat nu efter publik- och kritikersuccén med Kvinnan som är jag på Rival i Stockholm som har nypremiär den 26 september. I föreställningen släpper Lisa fram alla olika sidor av sig själv, hon sjunger Barbra Streisand och sin egen gamla hit Himlen runt hörnet blandat med sångtexter av Kristina Lugn och Calle Norlén. Hon har komponerat ny musik – och dessutom skrivit alla taltexter till sin show själv.

Föreställningen spelas varannan vecka. De veckor hon inte har barnen. För Lisa lyckades med konststycket att få producenterna att lägga en budget som utgick från att hon bara skulle spela varannan vecka.

– Eftersom vi räknar med att spela i minst 1,5 år totalt, inklusive en turné, blir det ändå en win-win-situation för alla inblandade.

Samtidigt lyckas Lisa göra ett statement för alla ensamstående föräldrar i branschen.

– Nu kan ingen komma och säga att det inte går! När jag har barnen följer jag deras skolgång och är en närvarande, mer avstressad mamma. Det finns ingenting som är viktigare för mig.

Har tröttnat på dagens politik

Lisa växte upp med Povel Ramels och Robert Brobergs humoristiska och intellektuella sätt

att hantera språket. Men i stället för att utveckla sitt eget när hon väl blev artist sopade hon allt sådant under mattan under ganska många år.

– Att jobba med språket och själv skriva sketcher hörde inte alls ihop med den svala, ikoniska popstjärnan Lisa Nilsson som jag blev, säger hon.

I stället var det något annat som tog över.

– Jag har tidigare styrts av en vilja att vara till lags, och självcensuren har haft en tendens att ta över. Jag känner in vad andra vill ha, vad det verkar vara mest läge för – sedan går jag på det, därför att jag vill ha framgång. Det gäller relationer också. Jag är en toppenperson att bli kompis med – folk säger att det känns som att de har känt mig i hela sitt liv.

Ändå växte Lisa upp i 1970-talets politiska engagemang och skanderade för full hals ihop med mamma Biggan under demonstrationstågen i barndomens Tyresö. Denna politiska sida av Lisa saknas i Kvinnan som är jag.

– Ja, jag saknar den också, säger Lisa snabbt. Men jag blev tvungen att välja spår. En och en halv timme är inte så långt, visade det sig, så det får bli mer nästa gång. Men politiken av i dag har tappat mig. Jag tycker att det mesta bara är ytligt, tramsigt, opåläst och oseriöst. Jag tänker inte bara på allianstjafset utan också på att det här är resultatet av en nedmontering av seriositet och bildning.

– Jag tror på riktigt att det här är vad vi röstat för, det här är vad vi bäddat för och vaskat fram under åren. Nu får vi ta skiten! Så här jävla töntigt blev det! Jag skäms för hela ”ta för givet”-mentaliteten. Jag är så rädd och ledsen nu att jag måste pausa, jag orkar inte ta in det längre. Vi stänger bibliotek och förtunnar kulturpolitiken, men verkar inte se samband och konsekvenser.

Representerar bara sig själv

Hon ställer fram två koppar nybryggt kaffe på det stora festbordet med iläggsskivor. Lisa säger att hon alltid känt sig säker på att hon kan, att hon får och att hon vill, men under tonåren kröp ett slags tvivel in. Hon är nyfiken på hur det går till när den naturliga kraft vi har som barn punkteras av vuxenvärlden.

– När händer det? Jag minns att fokus plötsligt flyttades från att jag var rolig eller smart till ”vad sexig du är”. Resultatet blir en villkorad uppmärksamhet, som du tyvärr torskar på själv.

– Varför gick jag med på att klippa av mig håret och bli snyggast i världen? Och varför stannade jag kvar i det – för att sedan bli rädd för att inte kunna leva upp till den bilden? Det hade helt klart med sexualisering att göra – jag blev medveten om att det är ditt absolut starkaste vapen som kvinna. Det finns ingenting som slår ungdomlighet och attraktionskraft. Tyvärr kan det också korrumpera din kreativitet, ditt sätt att vara människa …

I den unga generationen ser hon en ny attityd som hon imponeras av.

– Mina barn är mycket tvärtom. När jag säger ”ja” för lätt får jag skäll. ”Du skämmer bort oss”, säger de. ”Du måste lära dig att sätta gränser!”

I dag tycker Lisa att hon hittat en gyllene medelväg i sexualiseringen.

– I kraft av min ålder och att barnafödandet är överstökat, att hela mitt liv inte längre står och faller med om jag hittar en potentiell pappa till mina barn, så är en man i dag mer som en bonus. Jag behöver inte längre representera någon, utom mina barn. Nu känner jag att jag kan både ha vackra klänningar och vara clown – det går till och med att göra clownerier i vackra klänningar. För mig är det den ultimata friheten!

Insikten kräver dock att hon faktiskt bor utan en man.

– Jag är alldeles för välmenat uppmärksam på hur min partner uppfattar allt, eller hur han känner inför det jag gör. Jag har alltid varit typiskt kvinnligt intresserad av hur männen mår. ”Bara pappa mår bra så blir det bra …”

Ironin i rösten är påtaglig. Men helt och hållet har hon inte gett upp tanken på en kärlek i sitt liv.

– Skulle jag märka att jag har en sådan tillit till någon att jag inte börjar spekulationsförändra mig, bygga om mig, anpassa mig – då skulle jag nog kunna tänka mig att åtminstone bli särbo.

Karriären fick nytändning efter 40

På tal om bekräftelse så minns Lisa ett avgörande ögonblick i karriären: det när hon fick ta klivet till musikalscenen och föreställningen Next To Normal (2012). Erbjudandet att spela huvudrollen kom när Lisa var övertygad om att hennes karriär var stendöd.

– ”Är du över 40 och har barn får du inga spännande roller”, sa man. Och så blev det precis tvärtom!

Hon skrattar. Hon låg i sin soffa med en två veckor gammal bebis på magen och var mitt inne i det sköraste sköra och tänkte ”Hur ska det här gå? Nu är jag bara en ammande ko för resten av livet …”Precis då ringde regissören Lisa Ohlin och ville att Lisa skulle spela en bipolär kvinna i en musikal med spännande nyskriven musik – en huvudroll på Stadsteatern! När Lisa berättade för sin man sa han bara ”Det där löser vi, det är klart att du ska ta rollen!”

– Det var mitt livs mest feministiskt lyckliga ögonblick! Jag kände mig helt igenom bekräftad. Mycket vände för mig i och med det.

Efter Next To Normal landade hon också en av de stora rollerna i musikalen Chicago och lärde sig att steppa – och skådespeleriet har hon hållit vid liv. För sin roll som Gerd i den danska filmen Gud taler ud (2017) blev Lisa nominerad till Årets skådespelerska. Hon spelar mamma i en dysfunktionell familj, styrd av en excentrisk patriark.

Hoppade på strikt diet för att kunna skriva

Men manusarbetet inför Kvinnan som är jag blev ett större problem än Lisa hade kunnat föreställa sig.

– Jag var så angelägen om att lyckas som jag nästan aldrig är, säger hon.

Så Lisa bestämde sig för en ny strategi.

– När jag och regissören Anna Ståhl arbetade som mest med föreställningen insåg jag att det inte skulle bli något alls om jag inte ändrade mina rutiner. Jag tog bort socker och alkohol helt och levde efter en extremt snäv diet, mediterade varje morgon och gick mina dagliga promenader – och gjorde jag det inte i rätt följd blev det ingenting alls. Så det är inte bara att sätta i gång att skriva. Jag måste byta liv totalt i ett antal månader för att kunna skriva en hel skiva. Eller en föreställning. Eller en bok.

Den strikta bubblan höll ända till två veckor före premiären i våras.

– Det var långa dagar, ständiga repetitioner; jag var angelägen, stressad och dränerad – ibland med det dubbelarbete som kommer med ungarna också. Då kände jag att nu jävlar måste jag få dricka starkt kaffe när jag vill och ta ett glas vin när jag kommer hem på kvällen. Jag måste få ta till mina nappar igen för att orka i mål – och det gick!

5 SNABBA FRÅGOR TILL LISA NILSSON

SER PÅ TV JUST NU: Dokumentären om Josefin Nilsson i K Special, SVT. Gråter över att vi delvis visste vad som hände vår fina kollega, vem den dömde förövaren är och att han jobbar vidare på de fina scenerna medan Josefin aldrig fick uppleva Metoo-kraften.
LÄSER: Mammorna av Alexandra Pascalidou. Ett dokument över en del av vårt land och vår samtid som alla borde ta del av.
FAVORITRÄTT: Ostron. Små fina. Dressade på olika vis.
DRICKER: Champagne – har blivit bortskämd med väldigt många flaskor bubbel sedan premiären på Rival.
LYSSNAR PÅ: Milk med Simon On The Moon och All I Am med Jess Glynne – skönt, happy, chill och så ljust som livet för ovanlighets skull känns.

AV CHRISTER OLSSON

FOTO CORNELIA NORDSTRÖM/TT, ANDREAS BARDELL/TT, JEPPE GUSTAFSSON/TT

Läs även:

Rickard Söderberg: ”Man måste själv vara den förändring man vill se