Lovisa hjälper sexslavar ”Jag vill vara mitt i skiten och se till att det händer grejer”

– Varje gång jag läst liknande saker i tidningen har jag alltid känt frustration över att inte vara där. Jag vill ju vara mitt i skiten och se till att det händer grejer, så jag hade mer eller mindre inget annat val än att åka.

Rättvisa har alltid varit ett ämne Lovisa har känt starkt för. Efter att som 13-åring läst boken ”Såld” som handlar om en flicka som blir såld till hundra främmande män (skriven av Natasja T och Vera Efron) öppnades hennes ögon för den världen. Intresset och viljan att hjälpa till ökade ännu mer efter att ha lyssnat på Elise Lindqvist (”ängeln på Malmskillnadsgatan”, reds.anm.) under en ungdomskonferens.

Idag bor hon i Burma, i ett fallfärdigt våningshus på 12:e våningen. Hennes säng är en madrass på golvet och hon sover bland både myror och ödlor. Runt om henne bor och sover flickor som tidigare fallit offer för trafficking men som nu kämpar för ett drägligare liv. Det är inte ovanligt att flickorna drömmer mardrömmar och både gråter och skriker under natten.

– Jag frågade mig själv många gånger om jag verkligen skulle klara det här. Men jag hittade mitt sätt att bearbeta alla intryck på och för mig blev det genom att skriva om det.

Lovisa refererar till hennes blogg där hon flera gånger i veckan delar med sig av vardagen i Burma. I inlägget ”Pengar viktigare än liv” skriver hon bland annat:

”En flicka beräknas i genomsnitt föda fem barn till fem olika familjer och för hallicken betyder det en vinst på ca 500 000 kronor innan han kastar bort henne (i vissa fall dödar) och går på nästa. Medan det för flickan betyder att hon blir våldtagen, föder ett barn som hon aldrig mer kommer få se igen, gör om den processen fem gånger för att sen i värsta fall bli dödad (om hon inte dör tidigare på grund av den fysiska påfrestningen).”

Hon skriver om en vardag där hon möter unga kvinnor, inte sällan barn, som sedan många år tillbaka blivit misshandlade såväl fysiskt som psykiskt. Som blir våldtagna flera gånger per dag, används som bytesvaror och betalningsmedel och behandlas som boskap.

Många av flickorna har ett eller flera namn tatuerade på sin kropp. Det är namnet på den man som äger henne. När han säljer henne vidare hyvlar eller skär den nya ägaren bort det gamla namnet och ersätter tatueringen med sitt namn eller symbol. Såren blir infekterade och i värsta fall leder det till döden.

– Det tog mig flera dagar att smälta den informationen och jag får fortfarande ont i magen när jag ser dessa tatueringar. Den här industrin är så mörk och jag tror aldrig att jag kommer kunna greppa vad det faktiskt är.

Lovisas arbete går ut på att informera flickor om hur de kan få hjälp och på så sätt försöka rädda så många flickor som möjligt. Alla dagar ser olika ut beroende på hur flickorna mår och vad som händer runt omkring.

– Jag tillbringar mycket tid på kontoret, där även tjejerna är om dagarna, då jag hjälper Eden med sociala medier. Jag umgås med tjejerna, pratar med dem om de behöver, gör olika lekar och danser och undervisar i engelska och datorkunskap två gånger i veckan, säger Lovisa.

Varje torsdag åker de dessutom ut till The Red Light District i hopp om att få kontakt med fler tjejer och på så sätt hjälpa fler därifrån. Lovisa berättar att de låter flickorna testas för HIV vilket ger dem 15 minuter ensamtid med varje flicka. Under den här korta tiden kan Lovisa och hennes medarbetare förklara hur de kan hjälpa flickorna. De får även ett klistermärke med organisationens telefonnummer på som flickorna brukar klistra under kjolen för att hålla det hemligt.

Att hjälpa flickorna ur den här misären är en komplex uppgift eftersom det ofta rör sig om mer än bara en så kallad frigörelse. Det innebär alltid en risk att fly; skulle det inte gå bra finns risken att de straffas när de kommer tillbaka till bordellen. Dessutom är många av dessa flickor så förstörda att de tror sig vara ingenting värda och att allt de duger till är sex. Att utan en man vid sin sida är de lika med luft. Den mentala biten, att komma över sina trauman och våga konfrontera sina rädslor, är flickornas största hinder.

I framtiden vill Lovisa fortsätta att engagera sig i kvinnorättsfrågor och trafficking. Hon planerar att skriva en bok och kommer även att föreläsa på olika gymnasium och universitet om hennes erfarenheter. Tillsammans med en vän håller hon just nu på att starta upp ett företag som verkar för att hjälpa de som är fast i human trafficking.

Vill du hjälpa till?

Halsbandet ”the Comitted necklace” är gjort av tjejerna som blivit räddade från human trafficking. Syftet med halsbandet är att det ska fungera som ett slags vänskapshalsband. Du har en del av halsbandet och en tjej på ett av bordellområdena i Asien får en annan del. När hon är rädd, känner sig ensam eller kanske till och med vill dö – då kan hon titta på hjärtat och veta att det är någon där ute som tänker på henne och som inte har glömt henne.

Ett halsband kostar 230 kronor och 100 procent går till att hjälpa tjejerna. Är du intresserad av att köpa ett? Maila Lovisa på [email protected] och skriv ditt namn samt adress.

Foton privata

Namn: Lovisa Ström
Ålder: 18 år
Bor: just nu Burma, annars Sollentuna
Gör: hjälper flickor som fallit offer för human trafficking tillsammans med organisationen Eden Ministry

Läs även: 43 år och sjuk i alzheimer