Maria fick en stroke när hon var 50 år gammal

MARIA MÖLLER
ÅLDER: 55 år.
FAMILJ: Maken Karl-Erik och barnen Jenny och Fredrik.
BOR: Frösön.
GÖR: Skriver dikter och bloggar på nouw.com/blunda ochsvälj. Jobbade tidigare som gymnasielärare.

”Jag läser inga böcker längre. Hur jag än försöker får jag inte tag på bokstäverna som bildar orden som blir till meningar. Ofta hinner jag bara halvvägs innan jag är lika trött och utmattad som efter ett maratonlopp. Och det är lika illa med talböcker.

”Du som läste så mycket, Maria”, säger vännerna i bokcirkeln från förr och ser så där ledsna ut att jag inte vet hur jag ska kunna trösta dem. Och då blir det nästan komiskt, för jag har så lätt för att börja skratta när jag blir rörd av all vänlighet. Det är ju inget fel i att skratta, men ibland kan det bli lite tokigt.

DET ÄR FEM år sedan jag fick en stroke. Den kom inte som en blixt från klar himmel, men Karl-Erik och jag förstod inte varningssignalerna. Min mamma hade fått en stroke som 80-åring, så jag var säker på att jag som 50-åring var alldeles för ung.

Men vid ett tillfälle hittade jag inte dörren till sovrummet, vid ett annat vaknade jag som en främling i sängen utan en aning om var jag var, vem jag var eller vem mannen som låg vid sidan om mig var.

Jag kommer inte ihåg hur jag hamnade på akuten eller de första timmarna på sjukhuset. Jag kommer inte heller ihåg läkaren som sa att jag fått en stroke som satt sig i högra pannloben och som hade orsakat en förödelse i min hjärna, stor som efter ett bombnedslag.

Men jag minns morgonen efter, på strokeavdelningen. Det var som om hela livets sorger sköljde över mig som en flod. Jag blev dödstrött och likgiltig för allt och alla, kände ingenting för Kalle, mitt hjärtas val sedan trettio år tillbaka. Kände ingenting för våra barn Jenny och Fredrik – mina allra käraste i världen… Jag blev djupt deprimerad och instängd i mig själv.

I flera år har mitt liv kastats än hit, än dit. Till en början våldsamt som i en torktumlare, de senaste två åren märkbart lugnare. Hela tiden har min familj funnits vid min sida, också i perioder när jag inte ens märkt det eller brytt mig. Men bandet mellan oss är som en navelsträng.

Före sjukdomen var jag aktiv och social, cyklade, promenerade, åkte skidor, älskade mitt lärarjobb, skrev poesi, var duktig i det mesta, säger i alla fall Kalle. Nu fanns inte, och finns fortfarande inte, den Maria längre.

Så vem är jag nu…?

JAG HAR ROTERAT runt mellan vårdavdelningar, slutna och öppna om vartannat, och ofta mött människor som velat mig väl i alla sina försök att hjälpa. Som arbetsterapeuten som fick höra att jag varit en skicklig datoranvändare och som en dag när jag hade det som värst med mig själv satte mig framför en dator och började instruera mig.

Jag har varit ivrigt påhejad av mina närmaste, Kalle och barnen och min svärdotter Matilda förstås, som är ett av de mest irriterande av alla mina förtjusande fans. Hon accepterar aldrig att jag stänger in mig bakom ord som ”nähä du, det här klarar jag aldrig!”

”Där ser du”, säger mina uppmuntrande familjemedlemmar efter varje, enligt deras mening, lyckat framsteg jag gör. Själv är jag mer eller mindre skräckslagen inför alltihop. Fast lite stolt över mig själv var jag förstås när jag satt i bokhandeln i Östersund där vi bor och signerade min bok med ett hjärta och mitt namn.

Jag hade tränat i dagar på att skriva min namnteckning, timme ut och timme in. ”Du är fantastisk” minns Kalle att han sa gång på gång där han satt vid ena bordssidan medan jag utkämpade kampen med pennan vid den andra. Jag ville en sak, högerhanden en helt annan. Men jag vann – och bokens 500 exemplar är i det närmaste slutsålda i dag.

MIN SVÄRDOTTER Matilda gav mig modet att bli bloggare. ”Det ska du absolut bli”, sa hon och hjälpte mig att komma igång med min blogg. Den är bara några månader gammal men redan bland det viktigaste som händer mig i dag.

Jag skriver under signaturen Mary, ett namn jag valde för att det låter som någon som vågar mycket. ”Vad var det jag sa?” säger Matilda nu om att jag dagligen bloggpratar med nya vänner på nätet. Jag har blivit social igen, tack vare bloggen.

Det är inte alls lika enkelt att prata öga mot öga med besökare hemma vid köksbordet. Jag vill så gärna och fort, fort hitta orden, men så trillar ett ord bort, ett annat vill inte komma fram och så kommer de plötsligt allihop i fel ordning … och jag känner mig dum och fånig. Och hemskt, hemskt ledsen.

Jag blir glad när jag skriver, lycklig av att få berätta om det som händer i mitt liv, om det lilla i det stora.

Jag vill inget hellre än att visa andra att det går att hitta vägar ut ur svårigheter, hur snåriga de än verkar vara.

”Det är för att du har en massa lärare i din släkt” brukar Kalle förklara det med. Jo, så är det nog. Jag växte upp i en lärarbostad i Norrbotten, där både mamma och pappa var lärare, liksom morfar. Och jag blev det själv också så småningom.

JAG VILL FÖRMEDLA hur det är att leva med en strokeskada som medför sociala svårigheter. Jag vill berätta om min dagliga träning för att hitta nya vägar framåt.

Boken och bloggen hjälper mig att klara saker i vardagen. Som att hämta posten eller köpa choklad i affären. Och det gick bra på Ica i dag. Jag sa tack och hej på rätt ställe. Mina pengar räckte. Syster Stöd kollade att jag inte gömde eller glömde något. Jag kallar henne syster Stöd på bloggen, hon som hjälper mig här hemma när Kalle är på jobbet.

”Tänk inte på allt du kunde förut. Tänk på allt du kan nu”, säger doktor Dos när jag kommer på återbesök. Han är den som har hand om min medicinering, därför kallar jag honom doktor Dos. ”Tänk att ditt nya liv är en förändring och inte en försämring”, säger han.

Det bästa är förstås att inte behöva någon doktor Dos. Men jag behöver honom. För att vilja leva med mig som jag är. Jag måste ta medicin, för att inte få någon ny hjärnpropp, för att mitt hjärta ska slå i rätt takt och för att jag inte ska bli farligt grå. Jag behöver min medicin och jag behöver min blogg och mina följare. De är mitt nya jobb och min livslust”

BERÄTTAT FÖR LENA WIKSTRÖM

FOTO PETRA BERGGREN

Denna intervju är ursprungligen publicerad i Femina nr 04/2017. 

Läs även 

Anna-Lena var nynazist: ”Min ryggsäck är så fullproppad med skam”

Elisabeth: ”Min otrohet har krossat båda mina äktenskap”

Shahrzad Kiavash amputerade båda benen – nu tävlar hon i OS