Marie Sammeli följde sin dröm — flyttade till Sydafrika med hela familjen

Marie Sammeli

ÅLDER: 48 år
FAMILJ: Carl Fredrik 48, barnen Alexander, 17, Oscar, 15, Jacob, 12, Lisa, 10. Familjens hundar, Leo och Charlie och hästen Gazelle.
BOR: I Llandudno som ligger 20 minuter utanför Kapstaden.
AKTUELL MED: Boken Det lilla galleriet i solen (Bladh by Bladh), en feelgood-roman som utspelar sig i Kapstaden.

Fyra barn under tio år, de bodde mitt i Stockholm, maken drev och ägde konsultföretagen Prime och United Minds och Marie drev ett eget företag Little Jalo som sålde barnprodukter.

Livet rullade på.

Men det gick kanske lite väl snabbt? Under julhelgen för åtta år sedan kom de till en insikt.

— Vi var så trötta och tänkte att det här kan väl inte vara meningen?  Vi kan inte fortsätta så här. Hjulet snurrade för fort. Vi kände att vi behövde göra något nytt och bryta våra mönster.

De kom fram till att de ville göra något annorlunda och bestämde sig för att de skulle ta en tio månader lång time-out från livet på Kungsholmen. Marie som alltid drömt att bo utomlands säger att hon och hennes man egentligen inte är så äventyrliga av sig.

— Vi ville åka till något engelskspråkigt land, eftersom vi kan språket och vi ville att barnen skulle lära sig engelska. Vi ville långt bort från Kungsholmen där allt var tryggt och inrutat. Och vi tänkte att om vi ska göra detta, då ska vi gå utanför vår lilla box.

Att det blev just Sydafrika var faktiskt lite av en slump.

— Vi var på en middag och träffade ett par som varit i Kapstaden flera gånger och de pratade så entusiastiskt om det. Så Carl-Fredrik åkte ner, tittade lite, hyrde ett hus och hittade en internationell skola som barnen kunde gå på.

Värsta vintern på flera år

Och det var perfekt, eftersom det inte är någon tidsskillnad mellan Sydafrika och Sverige och dessutom med ett varmare klimat. I augusti 2012 var det dags för flytten, Marie, Carl Fredrik och barnen packade sina väskor, sa hejdå till bostaden på Kungsholmen och satte sig på planet mot sydliga breddgrader. Ovetandes av vad som skulle möta dem. Marie berättar att hennes förväntningar angående vädret var hämtat från det hon sett i filmen Mitt Afrika, som är baserad på Karen Blixens självbiografiska roman med samma namn.

— Jag landade med en garderob i linne och trodde att det var ut på savannen direkt. Men det var den värsta vintern på flera år. Då tänkte jag herregud vad har vi gett oss in på?

— Jag har aldrig frusit så mycket som den vintern, sydafrikaner lever i en total förnekelse att de har en vinter. Det huset vi hyrde låg jättefint vid stranden, men det var som att bo i ett blåshål, stod man framför fönsterrutan kände man hur det blåste.

Nästa utmaning kom när barnen började skolan, en miljö som är helt olik det svenska skolsystemet.

– Det var tufft för dem att komma till en ny skola, när man inte kan språket. Och skolan här är så annorlunda. Ett brittiskt system med skoluniform, med mer prov och man säger mr och mrs till läraren. Det är väldig stora skillnader från skolan i Stockholm, säger hon.

Nya sociala koder

Vintern blev till vår och det blev vardag. Att brottas med vardagliga problem såsom, vem ringer man när man behöver hjälp med bilen? De första månaderna handlade mycket om att lära sig att tolka sociala koder, som att man förväntas fråga om man ska ta med sig något när man blir bjuden på middag.

Eller att det dricks vin på föräldramötena i skolan. Eller som den gången när de fick en jättetjusig inbjudan till skolevenemang och att de då klädde sig därefter, i klänning och kostym, för att sedan möts av andra föräldrar i flipflops och shorts.

— Alla frågade om vi skulle på fest efteråt, vi sa bara: ”mmm, ja, vi ska på party”, berättar Marie roat.

Under den första tiden berättar Marie att hon en väldig hemlängtan och att hon saknade sina vänner. Men för att hitta nya vänner fick hon ett råd av en annan mamma på barnens skola som flyttat över världen många gånger med sin familj: och det var att tacka ja till allt, stort som smått och även sådant man inte skulle ha tackat ja till annars.

Efter ett halvår i Kapstaden kände Marie och hennes man att det började lossna, de lärde känna folk och de kände att trivdes, så de förlängde vistelsen lite.

Sen förlängde de lite till.

— Efter två år sålde min man sina företag till ett amerikanskt bolag som sedan anställde honom på Afrikakontoret.

”Jobbet är en liten del av livet”

Förutom vädret (när det inte är rekordvinter!) är den stora skillnaden mellan Sydafrika och Sverige att man har en mer avslappnad inställning till livet, sydafrikaner lever mer i nuet och tar vara på stunden, berättar Marie.

— Folk här är inte så intresserade av vad man jobbar med, frågan kommer inte ens upp på middagar. Här är jobbet en liten del av livet, man jobbar för att leva snarare än att man lever för jobbet. Fler kvinnor här arbetar inte, och barnens skola är en stor del av livet. Man engagerar sig i välgörenhetsprojekt och är aktiv i kyrkan. Skolan har dessutom många event, där det förväntas av föräldrar, eller främst mammorna, att delta och hjälpa till.

Skrev sin första bok

Marie Sammeli försökte till en början driva sitt företag Little Jalo i Sydafrika, hon ville sälja en lokalt producerad bambufilt, men det blev både dyrt och svårt att frakta. I stället satsade hon på sin andra dröm, att skriva skönlitterärt.

Marie som har en bakgrund inom marknadsföring och kommunikation har alltid skrivit mycket i jobbet och vid sidan av för nöjes skull. Hon tog några kurser i dramaturgi och började skriva på sitt första bokmanus där handlingen var placerad i en Stockholmsmiljö. När hon skickade iväg boken för en lektör för en bedömning kom den tillbaka med flera förslag på ändringar.

— Så jag gjorde om den. Men den behövde gå ett varv till. Men då var jag så trött på den historien att jag la ner. Men under tiden hade jag skrivit om händelser som hänt här och jag kände att jag ville göra ett ordentligt försök. Jag tänkte att om jag lägger miljön i Kapstaden så blir det något unikt och jag kan miljön här så bra.

Resultatet blev boken Lilla Galleriet i solen, som handlar om Julia som flyttar till Kapstaden med sin familj och börjar om livet på en annan plats — i Kapstaden. Livet för bokens Julia blir inte riktigt som hon tänkt sig.

”Vi lever för dagen”

För Marie Sammeli och familjens del blev de ursprungliga tio månaderna till sist sju år och om de ska bo kvar eller inte vet de inte än.

— Vi blir lite mer som sydafrikaner och lever mer för dagen. I framtiden vet vi vet inte riktigt hur det blir, vi har hus här och vi är rotade. Men vi tycker om Sverige också. För det var inte så att vi flyttade från något. Men vår äldsta har två år kvar i skolan och det är mycket möjligt att han flyttar tillbaka för att plugga. Men de närmsta två åren kommer vi vara kvar, sen får vi se. Om alla barnen flyttar så småningom är vi kanske inte kvar.

Med facit i hand, skulle du göra om samma livsbyte igen?

— Det är nog bra att man inte vet, att vi inte riktigt visste hur tungt det var i början. Men det hade jag ändå gjort, för det är ingen tvekan om hur mycket det tillfört för oss som familj. Vi fick det vi ville; att bryta våra mönster.

FOTO TOPPBILDEN: HANNA MENTZ & THORBJÖRN SELANDER

Läs även:
Svenska Yvonne startade B&B i Frankrike

Johanna Skantze sa upp sig för att leva ett friare liv — i tre länder

Ulrika sa upp sig från toppjobbet – för att starta ett nytt liv i Indonesien