Mariet Ghadimi kämpar mot kvinnoförtrycket

MARIET GHADIMI

ÅLDER: 44 år.
BOR: I Uppsala.
GÖR: Driver organisationen TRIS, Tjejers rätt i samhället. Undervisar på Stockholms universitet.
AKTUELL: Fick nyligen Raoul Wallenberg-priset för sitt mångåriga arbete för att uppmärksamma hedersrelaterat våld i Sverige. Bland annat genom att skapa opinion, träffa politiker och beslutsfattare, skriva debattartiklar med mera.
MÅL: ”Att varje dag våga se att det går att göra livet lite bättre för en ung person.”

PELA AROSHI och Fadime Sahindal. Två flickor som blivit starka symboler för begreppet hederskultur och ett kvinnoförtryck som vi inte kan förstå ens om vi försöker. Flickorna sköts ihjäl av nära familjemedlemmar på grund av att de ville leva sina liv som svenska flickor gör och välja sin egen framtid, sin egen kärlek.

DE ÄR TYVÄRR inte ensamma. 2016 mördades tio kvinnor i hedersrelaterat våld i Sverige och kulturen står också för en tredjedel av våldet i närstående relationer. Det är bara de säkra siffrorna, mörkertalet är stort. Ofta saknas bevis och flickor som ”hoppat från balkongen” sägs ha begått självmord och andra skador eller dödsfall rubriceras som ”olyckor”.

Inom hederskulturen gifts också unga flickor och pojkar bort mot sin vilja, något som sedan 2014 är ett brott enligt svensk lag. Det är även straffbart att planera ett giftermål för någon som inte valt det själv. Sedvänjan är förstås ingalunda borta för det, men lagen fungerar åtminstone som ett stöd för skola, sociala myndigheter och polis.

DET SOM KRÄVS bortom lagändringar är viljan och modet att lämna unkna värderingar, ett arbete som Mariet Ghadimi drivit sedan 2002. Då startade hon organisationen TRIS, Tjejers rätt i samhället, ett förändringsprojekt som i höstas gav henne det prestigefulla Raoul Wallenberg-priset.

– Jag startade TRIS för att ge stöd till unga personer som lever i en hederskontext och för att öka kunskapen om hedersrelaterat förtryck och våld i Sverige. Men framför allt för att förebygga att unga växer upp och inte får tänka fritt och leva ett självvalt liv, där de inte tillåts ha drömmar och inte får möjlighet att förverkliga dem, sa hon i samband med utmärkelsen.

För den som växt upp i ett samhälle där man som tonåring öppet får njuta av sin första förälskelse (och sin andra och sin tredje för den delen) och kan drömma om vilka yrken som helst, oavsett kön och sociala hemförhållanden, så är det ganska svårt att föreställa sig hur livet ser ut för ungdomar som lever under förtryck hemifrån.

SOM FLICKA inom hederskulturens ramar måste du kanske gå hem direkt efter skolan. Du får inte vara med på alla lektioner och du får inte välja dina vänner – och inte ens tänka tanken på att ha en pojkvän. En förälskelse eller till och med en nära vänskap med en pojke kan leda till att du blir misshandlad och utfryst och i förlängningen (om du framhärdar) kan du bli tvungen att bryta med din familj och leva med skräcken för hämnd. Du måste också stå ut med att ha försatt din familj i skam.

Som pojke måste du förmodligen bevaka din syster i skolan och skvallra på henne om hon beter sig ”avvikande”. Dessa flickor och pojkar lever dessutom allihop med oron av att bli tilldelade en äkta man och hustru som de själva inte valt, kanske aldrig träffat, kanske känner avsky inför. För den som är homosexuell blir problematiken än djupare.

Sverige är visserligen internationellt känt för sin jämställdhetspolitik men hundratals svenska barn har gifts bort mot sin vilja och omkring 70 000 svenska ungdomar är oroliga för att de ska bli tvingade in i giftermål, enligt Ungdomsstyrelsen.

ETT VANLIGT SCENARIO kring det senare är att när sommarlovet är slut så gapar en del stolar tomma i klassrummen. När de allra flesta tonåringar har badat och sommarjobbat och levt frihetens bekymmersfria dagar så har några fått packa sin väska och bege sig utomlands för att gifta sig med en främling som deras släkt valt ut i ren och skär medeltidsanda. Paniken inombords kan inte vara annat än monumental.

Mariet Ghadimi känner igen just detta. När hon växte upp och gick i skolan i Uppsala så var det flera tjejkompisar som inte fick vara med på fester och klassresor. En flicka försvann och kom aldrig tillbaka till skolan, förmodligen blev hon bortgift i föräldrarnas hemland. Även Mariet var påverkad i sin hemmiljö.

– Jag var äldsta dottern och skulle uppfostras till att vara ett föredöme för mina syskon. Jag fick ständigt tänka på att inte göra något som innebar att mina föräldrar förlorade sitt anseende. Innerst inne kände jag att något var fel men som ung kunde jag inte sätta fingret på vad. Jag tvingades in i ett dubbelliv och det gjorde att jag kände mig splittrad och periodvis mycket nedstämd. När jag var 15 år tvingades min vän gifta sig med en man hon inte kände. Hennes livsöde satte djupa spår hos mig. Hon tvingades att lämna Sverige och ingen vuxen reagerade på det som hände henne, berättar Mariet för Raoul Wallenberg Academy.

SEDAN MORDEN på Pela och Fadime har kunskapen ökat hos skolor, kuratorer, sociala myndigheter och polisen. Den stora flyktingströmmen har också bidragit till att medvetenheten ökat, men barn som är gifta med vuxna män har i många fall ändå placerats med sina makar när de anlänt till Sverige – enligt Migrationsverket handlar det om fler än 130 fall. Det är mycket arbete kvar och förutom lagar och regler krävs det civilkurage, empati och mod för att våga vara den som säger ifrån.

TRIS bestod från början av bara Mariet och hennes syster, numera har verksamheten 20 anställda och deras förebyggande insatser gör skillnad varje dag. ”Ronjabollen” är ett bra exempel på ett av deras integrationsprojekt som bidrar till attitydförändring. Via fotbollen ges unga flickor möjlighet att vara en del av idrottssamhället, och Svenska Fotbollförbundet arbetar nu tack vare initiativet aktivt med att försöka öka medvetenheten i alla led.

TRIS är dessutom den första organisationen i Sverige som har uppmärksammat unga personer med intellektuell funktionsnedsättning som utsätts för bland annat tvångsäktenskap.

– Den nya lagen gäller även dem, och det är otroligt viktigt att gymnasiesärskolor får kunskapen om vad som gäller. De jobbar med barn som själva inte har förmågan att kommunicera eller förstår sina rättigheter. Jag vet en ung flicka med funktionsnedsättning som erbjöds skyddat boende tre gånger men tackade nej. Det visade sig att hon inte förstod vad ett skyddat boende är, hon trodde man ville skicka henne i fängelse, berättade Mariet Ghadimi i Almedalen 2014, när den nya lagen just trätt i kraft.

TROTS LAGÄNDRINGEN och att Länsstyrelsen i Östergötland har ett nationellt uppdrag att öka kunskapen (läs mer om det här på hedersfortryck.se) så kvarstår fortfarande en mycket viktig pusselbit – ämnet hedersförtryck är inte obligatoriskt på socionomutbildningarna. Utan kunskap, verktyg eller fungerande metoder kan de nyutbildade socionomerna inte bemöta de utsatta ungdomarna på det sätt som behövs.

– Utmaningarna är många och mitt arbete är otroligt krävande. Men jag tror på att vi alla kan vara medmänskliga föredömen genom att varje dag våga utmana oss själva att vara förebilder. Jag har inget annat val än att vakna och vara mitt bästa jag. Och när jag får ett sms från en lycklig ung kvinna som gått vidare i livet, med en bild på ett examensbevis eller ett körkort, och orden ”tack så mycket” – då får jag kraft och energi.

Mariet Ghadimi var sex år när hon kom till Sverige från Iran. När hon förstod att alla här visste att man inte får slå barn så kände hon ett stort ”wow”. Det var så underbart. Så logiskt och så givet. Lika självklart som att man inte sätter oskyldiga barn i fångenskap eller firar när de blir utsatta för sexuella övergrepp – det vill säga gifter bort dem mot sin vilja.

Så lyder svensk lag

• Vigselålder skrevs in i svensk lag för första gången 1734, flickan fick inte vara yngre än 15 år. 1892 höjdes brudens ålder till 17 år och 1915 till 18 år. Ansökan om dispens för den som varit yngre har därefter kunnat sökas hos länsstyrelsen.

• 1 juli 2014 trädde en ny lag i kraft som innebär att barn under 18 inte längre ska få dispens att gifta sig. Dessutom begränsades möjligheten att erkänna barnäktenskap som ingåtts utomlands, precis som äktenskap som ingåtts utan att en av parterna varit närvarande (så kallade fullmaktsäktenskap).

• Förberedande gärningar och planerande för att gifta bort ett barn är ett brott. Straffet för att tvinga någon till giftermål är upp till fyra år i fängelse. Brottsbalken har sedan 2014 två nya brotts benämningar: Äktenskapstvång och Vilseledande tvångsäktenskapsresa.

Barnäktenskap i världen

• Att gifta bort barn yngre än puberteten är vanligast i Sydasien, delar av Afrika och Asien och i Mellan-östern. I Östeuropa och Latinamerika är barnäktenskap bland flickor i 16–18-årsåldern vanligt.

• Det finns ett stort mörkertal när det gäller antal barn-äktenskap, många är informella eller oregistrerade. Den uppskattning som finns är att mer än 700 miljoner kvinnor i världen ingått äktenskap som barn.

• Fattigdom är den främsta orsaken hos föräldrarna, flickor upplevs som en ekonomisk börda. Giftermål anses också skydda dottern från våld och sexuella övergrepp. Ett tidigt äktenskap undviker även mardrömmen att flickan blir gravid utanför äktenskapet, vilket stigmatiserar hela familjen.

• Barnäktenskap ökar vid väpnade konflikter, i till exempel Syrien är ökningen sedan kriget bröt ut markant. Flickorna går inte längre i skolan och föräldrarna har svårt att försörja familjen, de tror att döttrarna är tryggare inom ramen av ett äktenskap. Detta stämmer oftast inte, eftersom barngifte innebär våld, sexuella övergrepp och social isolering. Många föräldrar luras med en summa pengar att gifta bort sin dotter, som i stället förs utomlands och tvångsprostitueras.

Källor: TRIS (tjejers rätt i samhället), hedersfortryck.se, raoulwallenberg.se, gapf.se (glöm aldrig Pela och Fadime), www.unicef.se

AV KATARINA DANIELSSON

FOTO CARL ENEROTH, IBL

Läs fler artiklar ur vår serie om kvinnor som förändrar världen här:

Mariet Ghadimi: ”Jag får kraft och energi när en lycklig ung kvinna gått vidare i livet”

Så vill DJ:n Varnika Kundu förändra kvinnosynen i Indien

J K Rowling: Vi behöver inte magi för att förändra världen

Gunhild Stordalen: Vad vi äter är den viktigaste frågan för vår framtid 

Bildjournalisten Eman Mohammed: ”Jag kan komma nära en värld som männen inte har tillgång till”

Chimamanda Ngozi Adichie: Feminismen är en del av de mänskliga rättigheterna

Fotografen Angélica Dass: Vi måste jobba hårt – diskriminering försvinner inte av sig självt

Parterapeuten Esther Perel: Så kan du hålla lusten levande i din relation

Maria Strømme: Nanoteknik kan bli vår räddning

Advokaten Polly Higgins: Hur kan det inte vara kriminellt att massförstöra jorden?

Kelly McGonigal: Så blir du vän med din stress

Sheryl WuDunn: ”Studier ger hopp och en tro på framtiden”