Sommaren 85 – här är prylarna och kläderna vi aldrig vill ha tillbaka

Efter reklamen: Vad minns du från 80-talet?

Annons

... och ville ha sin lur tillbaka.
Till er som är lite yngre och undrar vad det är Lena och Åsa och de andra i Sommaren 85 håller i med skruvad sladd så kan jag upplysa om att det är en telefon.

Den användes till att ringa med. Bara. Inte ett enda spel, ingen gps, bara prata rakt in i en lur som ett annat freak.

Vem som helst kunde svara när du ringde en kompis och vem som helst (hej pappa!) kunde stå i köket på våningen under, lyfta luren och bryta in i samtalet:

”NU ÄR DET MAT, LÄGG PÅ!"

Isadora och Rimmel, halleluja!

Men de små Date-flaskorna med snygga tjejorna Pamela, Natalie och Nikki, var amen - även om de lätt hade kunnat användas som virusdödande handsprit i dessa coronadagar.

Wow, det visste vi inte!

Det här hände med tjejerna på Date-parfymerna

Men inget - INGET, slog Jane Hellen där trekantsflaskan med shampoo kunde pusslas ihop med balsamflaskan, och plötsligt var livet komplett.

(Body Shops lilla flaska med doft av Dewberry så stark att den kunde slå ut ett helt klassrum, är en värdig bubblare)

Chips, sånt man äter till fredagsmyset, säger ni. Ha, säger jag.

Chips var en fräsig duo som sjöng Dag efter dag på Melodifestivalen 1982.

När Kicki Danielsson tre år senare gick solo på Mello i en utsökt cerierosa kavaj och läcker silverbyxa, satte sig mamma vid symaskinen och skapade en minikopia av stassen, och jag fick vara Kikki på kvarterets kabaré.

Kommer eventuellt aldrig förlåta henne för detta.

... det var så vi såg ut.
Kajal uppe, kajal nere, vit Ultra-salva på läpparna, lila ögonskugga och kornblå mascara - klar. Tacka sjutton för att ens morfar muttrade i bland. Picasso hade inte kommit på en mer expressiv färgexplosion.

Cyndi Lauper var en av de tuffaste, helt klart.

Min första dag på gymnasiet, jag hade just satt mig i bänken när läraren i religion pekade rakt mot mig med en stril saliv rinnandes på hakan: ”Just där du sitter, satt Emma Sjöberg!”

Tack för den.

Emma Sjöberg som blev Emma Wiklund och supermodell var tillsammans med Shakin Fredrik det stoltaste vi hade i Huskvarna-bygden (att Lena PH var från Vetlanda påpekades också gärna).

Ni som tycker vi har balla influencers och modeller i dag, leta gärna fram George Michaels video till låten Freedom så ska ni få se på grejer: Linda Evangelista, Naomi Campbell, Christy Turlington, Cindy Crawford and Tatjana Patitz.

80- och 90-talsmodet du ALDRIG trodde du skulle se igen – nu bär din dotter dem

Själv var jag nästan sjukligt besatt av prinsessan Stephanie av Monaco, furstenfamiljens härliga svarta får. När Stephanie (så fint namn också!) dök upp på glossig bild i kaptensmössa, gick jag till ”Balla Boden” i Jönköping och köpte en ”likadan”.

Om vi säger så här, jag såg inte ut som prinsessan Stephanie av Monaco.

När Håkan i klassen hade varit på semester i Florida ställde vår lärare in matten så vi fick titta på Håkans diabilder från resan (googla, ungdomar). Eller var det kanske på OÄ-lektionen (OÄ? fråga inte ens.)

Det här var på en tid då det inte var en mänsklig rättighet att åka till Thailand, ville man ha vajande palmer och smäktande solnedgångar fick man köpa en plansch och hänga på väggen. Jag hade rummet fullt.

En sak som var väldigt fint med åttiotalet var att ingen hade hört talas om Malignt melanom. Att det fanns solarium på småorter som i seriens Braxinge, var lika givet som att det fanns en korvmoj och nån som kunde langa öl.

Man köpte en polett, lade två svartsprejade avbrutna plastskedar (jo, så jobbade vi i Huskvarna) över ögonen sen var det bara att låta UV-rören brassa.

Jättebra, jättedumt.

I dag är det väl bara för Donald Trump, där så att säga, poletten inte har trillat ner.

Om någon har undrat varför alla sjuttiotalister fick hälsporre i medelåldern, så har ni svaret i bilden här ovan. RIP sockiplast, kom aldrig aldrig tillbaka.

Och varför fick vi 30 år senare diskbråck i nacke och rygg?

Tacka bockstyret för den.

Jag läste nånstans att den högsta tittarsiffra som uppmätts för The Kardashians var 4,8 miljoner i USA.

Ha ha ha.

Det var INTE bättre förr...

Irriterande teknikproblemen vi minns från 80- och 90-talet

När Dallas svepte in över Sverige satt 4,2 miljoner - mer än halva befolkningen - bänkade framför tjock-tv-apparaterna, varje vecka. När Sue-Ellen hällde upp morgonens första drink stod den hemlagade köttfärspizzan med ananasringar redan på bordet. Vad var jag, nio år (?) när JR kastade en fotogenlampa (?) mot Ray så hela Southfork brann. Jag sov inte på fjorton dagar i alla fall.

När tar kvällstidningarna sitt ansvar och gör det viktiga grävjobbet: ”Så gick det sen för Afton i Dallas?”

Jag vet inte hur länge jag hade tjatat, åtta månader eller tre år, när mina döttrar på väg in i tonåren till slut gav med sig för att se Världens bästa film. När vattnet forsar över huvudsrollsinnehavaren Alex och hon slår händerna i läderstolen så dropparna stänker sexigt, skrek min avkomma rakt ut; ”VAD ÄÄÄÄR DET HÄR?”

Jag hade exakt noll bra svar. Irene Cara forever, men Flashdance har inte åldrats med värdighet.

Kanske var stunden när gospelkören stämde upp och Madonna började bränna kors i Like a prayer ens livs första gåshudsmoment? Min tv stod på varje vaken (och sovande) minut i flickrummet. MTV var husguden men icke att förglömma Bagen! Med Cia Berg! Det var tveklöst veckans musikaliska höjdare; skulle Twisted Sisters We're not gonna take eller Nik Kershaws The Riddle ta förstaplatsen?

Inte en enda djefla hjärtröst räknandes.

Tom Cruise, Rob Lowe eller Ralph Macchio? Jag skrattade åt dem alla. Jag gick till parfymaffären på Österängen i Jönköping och tjatade, tjatade tills damen bakom disken gav upp av ren utmattning, och lät mig få den två gånger 1,5 meter stora skylten där Don Johnson gjorde reklam för after shave. Hejdå alla posters med solnedgångar.

Jag vet inte hur det var med er men själv valde jag att göra min prao i åttan i en butik där jag visste att man fick en BALL-tröja för besväret.

Coolare än så gick det inte att vara i 80-talets skolkorridorer.

Sony Walkman! Bakmaskinen! VHS-spelaren! Glömmer aldrig när pappa hade investerat i en videoapparat och killarna i klassen kom och ringde på dörren för att få titta. Inte på någon film, men på själva VHS-spelaren. Och släng dig i väggen, Fortnite! På åttiotalet hade vi ett spel med en gorilla som skulle hänga sig i en krok.

Tänk att Pernilla Wahlgren har funnits alltid! Så fattigt åttiotalet hade varit utan henne, Lena Philipson och Carola och så livfulla jularna blev när det låg en inslagen Carola-vinyl under granen. Allra gladast blev jag nog den gången jag fick ett par trendriktiga byxor med rem under hälen.

Det var då, never again.

Skipantsen, kom aldrig aldrig tillbaka.

Och när vi ändå är inne på ämnet behöver inte heller tio centimeter spretlugg göra sig omaket.

Med soliga hälsningar från Sommaren 85 i Huskvarna.

Mest läst just nu

Will Ferrells svenska son gör succé

Curlingkängan är vinterns mest tidlösa och trendiga sko

Doktor Marcus Olausson om familjen: ”Alltid ett litet hål i hjärtat”

Britt Eklands barn med Peter Sellers – så lever dottern Victoria