Stina Abenius: "Det är dags att börja tänka till ordentligt nu"

Av Stina Abenius

Det är klart. Donald Trump ser ut att ha säkrat segern och blir USAs nästa president.

Besvikelsen i rummet på valvakan på svenska ambassaden i Washington känns som en tjock dimma. Carl Bildt, Birgitta Ohlsson, Carin Jämtin – konkurrerande politiker i Sverige är enade här. Det här är oväntat, oförutsägbart och otäckt. Om man är svensk.

Dagen har varit märklig. Nervös. Konstig. Alla har sagt att Hillary Clinton BÖR vinna. Men man vet inte. Kan man riktigt lita på prognoserna?

Så nu – nu vet vi. Väljarna har röstat på ett sätt som hela media- och politiska  etablissemanget inte kunnat förutse. Ungefär som Donald Trump har sagt under hela kampanjen.

Det är en trött och deppad besvikelse – efter ett val som fått de flesta som följt det att undra vart politiken är på väg.

Vi är ett gäng svenskar som tidigt i år tog beslutet att åka hit till Washington DC för att följa valet på plats. Det började med en fråga: vilka historiska händelser finns det där ute i världen just nu?

Vart kan man åka och sedan säga ”jag var där” i åratal efteråt? Då, i januari, var det möjligheten att vara med när USA fick sin första kvinnlIga president som avgjorde. Då kändes det som att det skulle bli en promenadseger.

Det var då.

Nu är det snarare ett historiskt solkigt, smutsigt och sorgligt val vi har fått vara med om. Även det något som vi kommer att prata om länge efteråt. Men det var inte så här det var tänkt.

Denna stämning har präglat de senaste dagarna här i Washington DC. Det är en lite trött skamsen känsla som vilar över landet. Det har präglats av ett val som antingen avfärdats som ett skämt eller som har dragit iväg i ett negativt kampanjande av en grad som inte liknar något vi sett tidigare.

Det sägs att vi är extremt många svenskar på plats som följer valet denna gång. På hotellet träffar vi erfarna före detta korrespondenter och politiker, här är organisationer och partier, som har dagarna späckade av möten med ”think tanks” och lobbyister. ”Washington – det nya Almedalen?” som någon säger.

Nere vid Vita huset står reportrarna sida vid sida och ”stå uppar” och kommenterar senaste politiska utspelen. Hemma i Sverige sänder fler redaktioner än någonsin live dygnet runt.

Ingen har förutsett detta.

Hela världen ser på USA och denna kampanj. Vi ser valet även som vårt val. Det är inget någon amerikan verkar vara stolt över i år.

Det börjar redan på flygplatsen. I säkerhetskontrollen frågar polisen varför vi har kommit. ”Vi ska följa valet” svarar vi. Han suckar. Berättar att det kommer hela skolklasser hit för att studera valet. ” Jag blir förbannad. Varför ska ni komma hit och studera det här valet? Varför studerar ni inte några riktigt bra presidenter vi har haft i stället – som Lincoln eller Reagan? Vad kan man lära sig av det här?”

Vi åker på middag hemma hos några amerikaner och värdinnan förvarnar de andra amerikanarna och eventuella Trump-anhängare att ”the Swedes are all pro-Clinton”.

I taxin ut till middagen hör vi på radion Obama tala i Florida. Han säger att det är inte för det här som världen ska se på USA. Det som imponerar världen är idén som landet bygger på: att alla människor är skapade lika. Att alla ska ha samma möjligheter att leva och sträva efter lyckan. Att det är allas land. Och att det är den idén valet handlar om. Egentligen.

Att vara här i Washington innebär att man ständigt blir påmind om detta landets idéfundament. Det står på väggarna i Lincoln Memorial, det hänvisas till det i alla historiska platser här som bär demokratin: Kongressen, Vita huset.

USA är ett land skapat av en idé om att alla ska ha samma möjligheter oavsett ursprung. Modiga nya idéer från 1700-talets Europa som förändrade västvärlden i grunden.

Men USA är också skapat av alla kollisioner med den idén.

På det nya ”National museum of African American History of Culture” berättas historien som börjar med att människor från Afrika säljs som slavar hit och bygger landets nya välstånd. Det berättar om svarta amerikaner som kämpar för att bli just betraktade som lika alla andra i detta land byggt på en idé om frihet. Det berättar om demonstrationer, om modiga individer som vågat ifrågasätta, om etablissemangets många gånger totala oförståelse för kraven och totala förakt för viljan.

Men i slutet av berättelsen på museet står vi framför Barack Obama och bilderna från hans installation för snart åtta år sedan. Flera av besökarna gråter.

1870 skrevs det in i konstitutionen att alla män oavsett ursprung och hudfärg skulle ha rätt att rösta.

50 år senare hade även kvinnor kämpat sig till den den rättigheten.

I dag hade det kunnat bli ett nytt historiskt val. Med en ny historisk president.  Men – nej.

I dag är den dominerande diskussionen här och på många andra platser i världen – även i Sverige- om vi lever i samhällen som är skapade lika för alla? Har vi samma verklighet? Har vi samma möjligheter? Vem ser människorna som inte bor här i politikernas favoritstadsdel Georgetown där bilarna är flotta, träden lummiga och husen så vackra och pittoreska att de nästan känns overkliga? Kan dessa politiker förstå sig på livet för alla dem som förlorat sina jobb, som inte ser att världen blir bättre utan tvärtom ständigt lite sämre att leva i?

Där skillnaden mellan stad och land, fattig och rik, republikan och demokrat växer sig så stor att själva vitsen med ett gemensamt land börjar tappa i giltighet?

Donald Trumps budskap är det inte går och att det därför krävs förändring. Och den bilden har väljarna uppenbarligen köpt.

På valdagens morgon åker vi ut till militärkyrkogården i Arlington. Mer än 400 000 gravar finns här. Däribland John F Kennedys.

Hans berömda ord står inristade i sten vid hans grav:

”And so my fellow Americans. Ask not what your country can do for you. Ask what you can do for your country. My fellow citizens of the world: ask not what America can do for you but what together we can do for the freedom of man”.

USA har inte röstat för att få sin första kvinnliga president, som vi hade tänkt. De har röstat på en man som säger att han förstår att människor har tröttnat på politiker.

Så kanske det mest historiska måste börja nu, eller borde börja nu, nämligen formandet av alla nya idéer och tankar som kan förena människor av idag.

Göra att människor upplever att de är lika mycket värda

Det är dags att börja tänka till ordentligt nu.

Stina Abenius utanför Vita huset i Washington.