Susanne Skogstad, 27, lämnade fabriksjobbet och blev hyllad bokdebutant

Susanne Skogstads debutroman Svartstilla är en berättelse om sorg och en kärlek bortom alla ord. Om att vara ett med en annan människa, och när den människan går bort, vara ett med sorgen. För sorgen är det enda man har kvar av den kärlek som var.

– Svartstilla är ett uttryck som brukar användas speciellt i Vestlandet (Västnorge), säger Susanne Skogstad. Det är när vattnet ligger helt stilla och är väldigt blankt. Då är allt dött, då får du ingen fisk. Men i boken använder jag det också som ett uttryck för ett tillstånd.

Huvudfiguren i romanen är en mycket gammal dam, tyngd av sorg över sin man som har gått bort, efter ett långt och lyckligt äktenskap. Barnen vill få in henne på ett äldreboende, men hon vill bo kvar i huset som maken byggt och leva kvar i minnet av honom. På ytan är hon svartstilla, tyst och inåtblickande, men därunder, på djupet, rör sig starka strömmar.

Susanne är uppvuxen i den lilla byn Eid på norska Nordvestlandet. Hon slutade tidigt på gymnasiet, arbetade sju år i en fönsterfabrik och flyttade tjugofem år gammal till Oslo för att gå en utbildning i manusskrivande. Två år senare debuterade hon med Svartstilla, som gjorde sensation. Recensenterna var lyriska, och förundrade. Hur kunde en så ung kvinna ta rollen som en mycket gammal kvinna och så väl gestalta hennes stora sorg inifrån?

– Det är det mest intuitiva jag har skrivit, jag hade ingen plan när jag började, det var mest sorg som fenomen som jag var intresserad av, som jag ville utforska, och så kom den gamla damen till mig. Hon var väldigt tydlig med att det här var hennes historia. Om det varit en ung kvinna som mötte sin första stora sorg, så skulle man kanske avfärdat det, men en gammal kvinna som levt länge, som mist flera, där fanns mer tyngd.

Sonen Jon är favoriten

Kvinnan har tre vuxna barn, hon bor ensam kvar i sitt hus, fullt av gamla saker och minnen. Hon är innesluten i sorgen över att mannen inte längre finns hos henne. Barnen är oroliga, de når inte fram till henne, de tror att hon är deprimerad, tycker inte hon klarar sig själv, vill få in henne på ett hem. Det är framför allt sonen Jon som är drivande, som alltid varit den mest praktiska i familjen. Han börjar rensa huset på vad han tycker är gammalt skräp, mot moderns vilja. I hennes ögon har varje ting i huset ett minne att förmedla.

– Man kan tro att hon är svag, men hon har en våldsam vilja, och all den styrka hon har använder hon till att bli kvar i sorgen. Hon håller fast den med båda händerna, vill bli kvar i det svartstilla. Sorgen är en motkraft mot att världen i grunden är meningslös.

Av den gamla damens tre barn, två söner och en dotter, har Susanne ändå sonen Jon som favorit.

– Han är trots allt den som måste ordna allt, som måste ta ansvar. Jag tycker mycket om Jon, det är en man som är bra att ha i en familj. Han är min favorit, med all sin cynism. Han har ju också sorg efter sin far, men den har han fått skjuta åt sidan, för att ta hand om sin mamma. Situationen är inte enkel för någon av dem. Jons perspektiv är mer åt det praktiska.

Har skrivit sedan barndomen

Du har snart inte något val, mor. Vi har inte tid att springa fram och tillbaka som idioter för att hålla huset igång när du inte ens klarar att hålla liv i en endaste planta.

Susanne säger att hon alltid skrivit, att hon läste mycket som barn, var introvert.

– Planen med att börja jobba på fönsterfabriken var att jag skulle jobba där på dagarna, och skriva på kvällarna, jag har nog alltid drömt om att bli författare. Men om man är kreativt lagd och jobbar med något som är mycket monotont, så dör man lite inombords. Man vissnar.

– Det var först när jag flyttade till Oslo som jag började skriva på riktigt. Jag läste om en ganska nyinrättad kurs med inriktning på att skriva manus för film och TV, sökte till kursen, fick gå på intervju och blev antagen. Det var lite oväntat, jag hade aldrig tänkt mig att ha skrivande för film och TV som yrke. Nu har jag gått där i två år och är snart klar.

Det var Susannes färdigheter med fönster som beredde väg för bokdebuten.

– Vi hade en gästföreläsare på skolan, han visste att jag hade arbetat på en fönsterfabrik. Han hade ett fönster som var dåligt, och undrade om jag kunde komma förbi och fixa det. Det gjorde jag, och när jag höll på med fönstret berättade jag att jag hade ett bokmanus liggande och undrade om han kanske kunde titta på det. Han läste manuset, tyckte om det och sa att han hade en bekant som arbetade på ett bokförlag. Hon ringde mig dagen efter och ville också läsa. Tack vare fönsterfabriken fick jag mitt manus antaget, säger Susanne och skrattar.

Inte tid för de äldre längre

Svartstilla är en roman som borde läsas av alla inom äldreomsorgen, som borde läsas av unga och medelålders för att bättre förstå vad som kan röra sig inom gamla människor. Susanne Skogstads förvandling från ung kvinna till en äldre dam som ligger hemma i sängen under sin döde mans gamla jacka och inte vill någonting annat än så, är alldeles fantastisk.

– Förr tog barnen sig an de äldre, men vi har inte tid med det längre. Det som är så fint med den gamla damen är att hon är så stilla på utsidan, men så rik på insidan, där händer så mycket. Det bör man vara klar över när man möter äldre människor. Den sorg som många äldre bär på blir kanske avfärdad som livströtthet. Men det kan också vara så att det är i sorgen som man överlever.

– I vår tid jagar alla efter lycka, det är det stora idealet. Det tror jag är ganska farligt att ha som ideal i ett samhälle för livet är fullt av motgångar, och om lycka då ska vara idealet, det tillstånd man ska sträva efter, då kan du hamna i fullständig krasch med livet. Du blir ju sjuk, du får cancer, du ska dö, du förlorar jobbet, då tror jag man bör hitta något annat som kan upprätthålla livet än bara att sträva efter lycka.

”Vi har mindre tillgång till mening i dag”

Susanne säger att hon söker efter det sanna.

– Jag ser upp till dem som kompromisslöst går efter sanningen, oavsett om det är populärt eller inte. Som går mot strömmen, med ett inre driv som är hållbart. Vi har mindre tillgång till mening i dag, gudarna har avlägsnat sig. Men samtidigt längtar vi efter mening, att ha en mening i livet är viktigt för att kunna uppehålla sig som människa.

Hängiven fotbollsspelare

Något som också ger Susanne mening i livet är fotboll, hon har en bakgrund som klippa i försvaret i Eid IL, i norska division tre.

– Jag har alltid varit glad i fotboll, och i idrott generellt. Jag har alltid spelat back men samtidigt alltid sett mig som en framtida elegant mittfältare, som franska Zinédine Zidane. Han är min favoritspelare, kreativ, vacker, oförutsägbar. Han spelade fotboll som en konstnär, man blev hela tiden överraskad.

Närmast väntar att skriva klart ett manus som examensuppdrag, ett pilotavsnitt för en TV-serie.

– Ett historiskt drama, som utspelar sig strax efter andra världskriget, och väldigt långt från Svartstilla, säger Susanne med ett skratt.

SUSANNE SKOGSTAD
Ålder: 27 år
Bor: Oslo
Familj: Singel
Aktuell med: Debutromanen Svartstilla (W&W förlag)