Systrarna Anna och Sofia startade begravningsbyrå ihop

Sommaren 2018. Anna Ocklind Raask och Sofia Ocklind Rastbäck sitter på sin mammas golv i lägenheten i Östersund; sorterar ägodelar, bläddrar i fotoalbum, överblickar hennes liv.

Planerar hennes begravning.

På kort tid har flera personer i deras närhet avlidit – plötsligt eller efter en längre tids sjukdom.

Tankar de båda systrarna burit med sig under en längre tid går inte längre att skjuta ifrån sig.

– Det blir en vändpunkt för mig, knivskarpt läge. Något händer när man är i sorgeprocessen och funderar på döden, berättar Anna.

För de som är kvar kan fortfarande påverka livet, sitt eget och andras.

Anna och Sofia växte upp i byn Ocke mellan Åre och Östersund. På släktgården var det alltid liv och rörelse, flera generationer bodde tillsammans och familjen hade ofta besök från platser runtom i världen och känslan av gemenskap i samhället var stark. Du visste att stöd och trygghet alltid fanns runtomkring dig. I mitten av 1990-talet flyttade systrarna till Stockholm och inledde så småningom ett vuxenliv med karriär och egna familjer. Anna jobbade som UX-designer på TV4, Sofia inom modevärlden som art director.

Men en längtan efter något annat – något som gått förlorat, gemenskapskänslan från uppväxten – växte sig allt starkare.

– Trots att jag hade ett roligt jobb saknade jag de oväntade mötena – motivationen och nyfikenheten. Men också att känna att jag gör gott och kan hjälpa, säger Anna och får medhåll från Sofia.

Mitt i sorgen för två år sedan föll paradoxalt nog allting på plats. Förberedelserna inför en begravning – med bland annat val av musik, blommor och grafisk form – visade sig vara så mycket mer än vad de till en början hade trott. Nära samtal med människor. Gemenskap. Kreativitet. Plötsligt insåg Anna och Sofia att de faktiskt hade en fallenhet för begravningar. Dessutom var det roligt.

– Jag tvingades att fundera över vad som är viktigt i livet. Var det värt att ge upp tryggheten med ett fast jobb? Men jag visste ju vad jag ville ha, säger Anna.

Förra året tog de tjänstledigt från sina respektive jobb och började praktisera på olika begravningsbyråer. I dag studerar båda den halvårslånga utbildningen till begravningsrådgivare, och Sofia är numera även yrkesverksam som begravningsförrättare vilket innebär att hon har befogenheten att hålla i ceremonier. Egentligen var tanken att sätta igång med begravningsbyrån ”Systrarna Ocklind” först till sommaren, men efter att ha fått förfrågningar från bekantskapskretsen var bollen i rullning.

– Det är helt fantastiskt att få vara en del av alla begravningar. Att människor litar på oss, säger Anna.

Varje begravning är olik den andra: allt från familjekonstellationen till ceremonin. Som begravningsrådgivare är du projektledaren, den som ska ta ansvar över hela processen – från det att en person har avlidit till själva avskedsstunden.

– Mycket handlar om att guida. De flesta är ju nybörjare och det är många beslut man ska ta som familj, säger Anna.

När systrarna själva var klienter 2018 upplevde de att byråerna inte var så kreativa och att mycket gick på rutin. De slogs av likriktningen och neutraliteten, i allt från inredning av lokaler till utgörande av ceremonier. Nu vill de förnya branschen och öppna upp för en mer skräddarsydd procedur. Om den avlidna till exempel älskade konst – varför inte hålla ceremonin på ett museum bland tavlor och skulpturer?

– Även om det finns ett regelverk att förhålla sig till går det att förändra många detaljer, säger Sofia.

I den luftiga lokalen på Södermalm i Stockholm, som fram tills nyligen var ett skrädderi, löper en spiraltrappa mellan de två våningsplanen hos ”Systrarna Ocklind”. Färgerna går i beige och en mild grön nyans som får tankarna att vandra till inredningstidningar. På väggen hänger en broderad tavla med orden ”Prata om döden”.

– Vi är dåliga på det i Sverige. Men döden är närvarande hela tiden, vi måste acceptera den, säger Anna.

Vårens coronaepidemi har drabbat alla delar av samhället. Anna och Sofia har märkt av hur deras kollegor har betydligt mer att göra, och själva berättar de om planerade begravningar som har tvingats att skjutas upp på obestämd framtid.

– Det är jättetufft för de anhöriga att hamna i det här vakuumet, säger Sofia.

Varför är begravningar så viktiga för de sörjande?

– Det är ett betydelsefullt moment i en lång sorgeprocess. Att få chansen att ta avsked och visa en sista vördnad för någon som inte längre finns kvar i livet. Jag tror att det helar, säger Anna.

Trots den stundtals mörka fonden är systrarna lyckliga över sitt beslut. De känner båda att de har hamnat helt rätt, på en plats och i en roll som ger dem mening och energi.

– Det är så tillfredställande och givande. Jag känner att jag lever, säger Sofia.

En fördom om begravningsbranschen kan nog vara att yrket är tungt och tråkigt. Vad tänker ni om det?

– Vi jobbar ju med de som lever i första hand. Självklart är döden hela tiden närvarande, men vi är ju där för att ge de som är kvar hopp och ett avstamp att gå vidare ifrån, säger Sofia.

LÄS ÄVEN:

Ulrika och Malin skrev bok om begravningar: ”Jag fick min dom” 

7 böcker om döden