Tinas son var missbrukare – och tog sitt liv

TINA RYDBERG
ÅLDER: 61 år.
GÖR: Har precis börjat jobba som lärare efter en jobbpaus på flera år.
BOR: I Mölle.
FAMILJ: Maken Peter, döttrarna Sara och Elin. Sonen Kristoffer, som dog 2013, 31 år gammal.
AKTUELL: Med boken Vingar av stål (Ariton Förlag). Arbetar också med en antologi tillsammans med andra mammor som förlorat sina barn till missbruket.

JAG HAR HAFT LYCKAN att bli mamma tre gånger. Tre små liv har vilat i min famn, två flickor och en pojke, och min kärlek har förstås varit gränslös från första stund. Det är en av de största gåvorna livet har att ge. Och på köpet kommer den enorma oron, ansvaret, instinkten.

Det finns inget jag inte skulle göra för mina barn. Det ingår i självaste naturen. Vi mammor strider för våra barn, vi skyddar dem med våra liv om vi måste.

OCH ÄNDÅ har jag fått rådet att låta mitt barn sjunka till botten, stilla se på och invänta katastrofen för att någon ska komma till räddning. Det är ingen liten sak att be en mamma om. Som att beordra henne att inte röra sig ur fläcken när hennes barn irrat ut på motorvägen och en lastbil närmar sig i högsta fart. Blotta tanken får det att rycka i benen.

Åldern på barnet spelar inte så stor roll egentligen. Min son Kristoffer var en ung man när han irrade bort sig, och eftersom ingen med makt och möjlighet höll fast i honom tillräckligt hårt finns han inte längre. Du lille pojk, med de smala benen, det linblonda håret, din kärlek och ängslan. Vart tog du vägen?

Jag är mamma till ett barn som blev beroende av droger, som gick ner sig, ljög, rasade och grät, älskade och förlorade. Och som valde att ta sitt liv, som en fallen ängel med ett rep om halsen.

Ingen av oss som älskade honom blir någonsin sig lik igen.

VÄLDIGT FÅ SER människan bakom drogerna i vårt hårda samhälle i dag, väldigt få inser att det är en sjukdom att vara kemiskt beroende. Den som missbrukar behandlas som kriminell och en paria i samhället. ”En död missbrukare är en bra missbrukare” får man känslan av när man ropar på hjälp hos myndigheter. Och den som får återfall antas ha svag karaktär och får skylla sig själv. Då får man gå ut i ensamheten och se om man sjunker tillräckligt djupt nästa gång för att få komma tillbaka in i värmen. I vilka andra sjukdomsområden behandlar man patienten på det viset?

SEDAN KRISTOFFER DOG har jag fått veta att det kan krävas tre självmordsförsök för att man ska få den hjälp som krävs inom svensk missbrukarvård. Min son kom inte längre än till två.

Även om jag har sökt alla tänkbara förklaringar till hans öde så har jag inte hittat några. Vi var en vanlig familj och Kristoffer var en helt vanlig pojke. Jag och barnens pappa har bra jobb, vi bor i en ljuvlig by vid Kullabergs fot i Skåne och vi har stöttat alla barnen i deras drömmar och utbildning. Men när Kristoffer gick på gymnasiet började saker och ting gå snett. Han provade cannabis, kände sig stor och stark. Tjejerna tyckte att han var snygg och rolig och han vågade plötsligt mycket mer. Efterhand blev det anabola steroider och kombinationen av alkohol och ångestdämpande medel som gav honom den skyddande manteln.

EFTER EN UTEKVÄLL i Helsingborg blev Kristoffer och hans bäste vän överfallna och nerstuckna med kniv. Vännen blev allvarligt skadad och Kristoffer fick ett djup snitt över låret. Händelsen utlöste en stress hos honom som aldrig riktigt gick över. Han gick in i en mardröm där vi inte kunde nå honom, han kände sig alltid jagad, alltid rädd. Körde runt med knivar och batong i bilen, vilket ledde till problem med polisen. Och rädslan försvann inte trots att de sedan hittade gärningsmannen, en kille under 18 år som varit hög på Rohypnol och haft lust att ”sticka ner någon”.

Även om Kristoffer kämpade på med studier och olika jobb så använde han hela tiden drogerna som ett försvar, och hans behov bara ökade, precis som hans förmåga att dölja och släta över.

HAN KOM ÅT MÄNGDER med antidepressiva och ångestdämpande läkemedel genom olika läkare i olika städer, preparat som i sig är narkotikaklassade och som snabbt gjorde honom kraftigt beroende. Varför skrivs de ut så lättvindigt?

Borde inte en ung, psykiskt lidande person få träffa en psykolog i första hand, få chans att bekämpa tankarna med något annat än beroendeframkallande piller? Och borde vi inte ha ett system där läkarna kan se om patienten redan har fått Stesolid och Bensodiazepiner på andra vårdcentraler – på alldeles för kort tid och utan uppföljning? Borde det inte ringa en väldig massa varningsklockor då?

INGEN SKA TRO att jag stod stilla vid sidan och lät det ske. Jag har ifrågasatt allt, bönat och bett, ringt behandlingshem, gråtit, resonerat, tjatat, kört Kristoffer hit och dit, väckt honom ur ruset, släpat och dragit och stått kvar fast han i vissa stunder hatade mig närmast överjordiskt. Jag och hans pappa Peter försökte till och med få honom drogfri på egen hand, vi bevakade honom, tvingade honom att träna med oss, hade all koll som stod i vår makt. Och han var ren under vissa perioder. Lycklig och fri.

Vid ett sådant tillfälle släppte vi uppsikten. Peter skulle resa till Tokyo med sitt jobb och ville att jag skulle följa med. Vi skulle vara borta i tio dagar och hade just fått det där rådet om att släppa taget, att det var upp till Kristoffer hur det skulle bli, att han var tvungen att själv vilja bli drogfri för att det skulle vända. Han var vuxen, med eget ansvar.

VI HANN KNAPPT anlända till hotellet förrän vi fick veta att Kristoffers lillasyster Sara hittat honom fullproppad med tabletter i vår dubbelsäng och att han låg på intensiven.

Jag kan blunda och se min starka flicka när hon öppnar dörren till vårt sovrum och ser sin 24-årige storebror ligga där, borta för världen. Hon skulle inte ha behövt uppleva det ensam. Givetvis borde det ha varit jag eller Peter som höll Kristoffers hand, som lyssnade efter hans puls, som satt kvar tills ambulansen kom.

Kristoffer överlevde och efteråt var vi som en varm, kärleksfull enhet, hela familjen. Även vår äldsta dotter avbröt en resa för att vara med oss.

EFTER SJÄLVMORDSFÖRSÖKET erbjöds han plats på ett behandlingshem i Filipstad och han grät när vi skulle åka därifrån, ynklig på grund av avvänjningen, och sa: ”Mamma, lämna mig inte här, jag klarar det inte.” Jag stod som fastfrusen, medan hans dåvarande flickvän mer eller mindre drog mig därifrån.

Flera gånger fick Kristoffer höra från socialtjänstarbetare att han var ”för ren och snygg för att vara missbrukare på riktigt” och ”han hade ju alla tänderna kvar” och att ”det här klarar han nog ut på egen hand”.

Hade de tänkt annorlunda om han varit hemlös, skitig och utsvulten?

SOM FÖRÄLDER har man inte alltid något att komma med när ens vuxna barn börjar glida runt i systemet. Mina rättigheter som mamma fick ofta stå tillbaka för vår sekretesslag, och om Kristoffer for illa fick jag inte alltid besked om det. Jag fick heller inte chans att stötta honom när han som mest behövde det.

I början av sommaren 2013 satt han ensam med en läkare som talade om för honom att hans hjärna var för skadad av missbruket för att han skulle kunna genomföra den sjuksköterskeutbildning som han drömde om. Han var tvungen att vara drogfri ett år först. Strax efter det stängde mottagningen för semester och jag tror att det var då som Kristoffer kände den riktigt stora hopplösheten. Ensamheten.

DE FLESTA MISSBRUKARE hamnar i ett öppenvårdssystem där de kan få stöd och sällskap under dagtid, men skickas hem över kvällar och nätter. Ett upplägg som inte fungerar för särskilt många. Kristoffer klarade inte sig själv.

Han hängde sig i sitt sovrum i augusti samma sommar, medan jag satt och drack kaffe med hans nya flickvän och hennes föräldrar.

Så fort jag såg att Kristoffer inte var med i bilen kände jag en isande oro och en stund senare kunde jag inte hålla mig från att skicka iväg alla för att kolla till honom. Hans flickvän kom fram först till hans lägenhet och hon ringde till Peter och bara skrek i luren och Peter ringde mig och jag … jag tror att jag skrek rakt ut jag också och sedan är det blankt. Inga tydliga minnen, inga mönster. En känsla av vakuum.

Från vården fick vi ingen stöttning, men prästen i vår by omfamnade oss med en kärlek och medkänsla som jag aldrig kommer att glömma.

Och livet har fortsatt. Vi har lärt oss hantera sorgen, men saknaden växer hela tiden.

NÄR KRISTOFFER DOG hade jag precis börjat ett nytt jobb som rektor på en skola i Örkelljunga. Jag kunde aldrig gå tillbaka. När jag började fungera igen skrev jag min bok Vingar av stål för att berätta om min son, och samtidigt varna och informera andra. Drogerna finns överallt – på gatan, på nätet, hos läkarna. Den som vill får tag i dem, var man än råkar bo. Jag trodde inte att mina barn kunde växa upp på en tryggare plats, men som jag lurade mig själv.

Om jag kan rädda ett enda barn från att dö på grund av sitt missbruk så är jag nöjd, och jag har viktiga saker att berätta. Jag önskar att fler skolor öppnade sin dörr för någon som jag, lät oss dela våra historier. Men många föser mig åt sidan, vill inte lyssna, orkar inte lyssna.

VI HAR NOLLTOLERANS mot droger i Sverige, men ändå ligger vi på andra plats i listan över narkotikadödlighet. Vad säger det om vår missbrukarvård? Synen på missbrukare måste förändras, de måste sjukdomsklassas så att de kan få den vård de har rätt till, precis som alla vi andra. Att bara se dem som kriminella hjälper dem inte till ett nyktert liv.

Kristoffer hatade drogerna till slut. Han ville inte leva med dem, men kunde inte vara utan. Han behövde mer och mer för att orka fungera, vilka preparat som helst fick duga. Efter hans död hittade man ett paket i postlådan som var beställt från utlandet. Lådan var full med piller av alla slag och den hade en lapp utanpå där det stod att försändelsen måste öppnas av svensk tull. Det var ingen som hade öppnat paketet.

I ett sms från Kristoffer som fortfarande finns sparat i min telefon skriver han: ”Mamma, varför skulle just jag klara mig, när så många missbrukare inte gör det?”

Jag önskar så att det hade räckt med svaret: För att jag älskar dig.

UNGA & DROGER

• Missbruket av smärtstillande, morfinliknande läkemedel ökar i Sverige. Näthandel, smuggling och låga priser har gjort preparaten mer tillgängliga för ungdomar.

• Psykisk ohälsa ökar bland unga, vilket i kombination med narkotikaklassade preparat snabbt får allvarliga konsekvenser.

• Nedskärningar inom den sociala sektorn leder till att färre missbrukare får den hjälp de behöver. Antalet behandlingshem och platser har minskat.

• Narkotikadödligheten i Sverige är näst högst i hela EU.

TINAS RÅD TILL FÖRÄLDRAR:

● Var med ditt barn i vardagen, ställ frågor, ge av din tid.

● Ha en kärleksfull koll. Man får lägga sig i sin tonårings liv, oavsett vad de själva säger.

● Se upp med signaler som stora pupiller, sluddrande tal, förändrat sovmönster, avmagring, yviga gester, humörsvängningar som tillgjord lycka, elakhet eller arrogans.

● Sluta aldrig kämpa. Kristoffer visste att jag älskade honom och jag vet att jag gjorde allt jag kunde. Det är det enda som tröstar mig nu.

● Om du har samma erfarenhet som jag och vågar och orkar göra din röst hörd så gör det. Samhällets syn på drogmissbrukare måste förändras, de förtjänar hjälp – även om de återfaller igen och igen. Beslut om vårdinsatser måste ske mycket snabbare, och glappet mellan vården och sociala myndigheter måste minska. Dessutom behövs uppföljning i vården precis som kring andra livshotande sjukdomar.

● Du orkar bara kämpa för någon annan om du tar hand om dig själv. Jag har hämtat kraft från ridning, matlagning och familjens resor till Frankrike, där jag trivs som allra bäst.

AV KATARINA DANIELSSON

FOTO HELÉNE LINSJÖ & PRIVAT

Läs även:

Linas son föddes med obotlig sjukdom: ”Sorgen är vidrig – men har lärt mig tacksamhet”

Jennie: ”Jag lyssnade på magkänslan och inte på läkarna – det räddade mitt barns liv”

Maria fick en stroke när hon var 50: ”Den slog ut allt som var jag”

Sofies mamma var alkoholist: ”Min barndom är dränkt i sprit och rök”