Mitt i coronakrisen: Elinors dagbok inifrån vården

Elinor Sundfeldt

Vem är du?

Jag är 28 år och jobbar som till vardags på neurointesnsiven på Nya Karolinska i Solna. Jag blev färdig specialistsjuksköterska inom intensivvård i början av 2020 men pluggade på halvfart och jobbat i vården parallellt. Jag bor i Bromma.

Var jobbar du nu under coronakrisen?

Nu jobbar jag på ett av våra intensivvårdgolv med covid-19-sjuka patienter. Vi har slagit ihop alla intensivvårdsavdelningar på sjukhuset för att klara av den här krisen.

Varför ville du att bli specialistsjuksköterska?  

Jag har alltid velat jobba med människor, det är det jag kan bäst. Min morbror är sjuksköterska i botten, vi har nära kontakt och jag var där mycket när jag var liten och det var där poletten föll ner. Jag gjorde praktik på neurointensiven under min grundutbildning och föll direkt för intensivvård. Det är fantastisk häftigt att både få jobba med helhetsvård, både medicinsk och med omvårdnad. I vanliga fall har jag ju en till två patienter som ligger väldigt uppkopplade och det är häftigt att få lära sig in i minsta detalj hur jag kan styra dem. Det driver mig att kunna bli så duktigt på något ända ut i fingerspetsarna.

Vad tycker du om att göra när du inte är på jobbet?

Jag umgås väldigt mycket med familj och vänner när jag är ledig. Jag har fyra syskonbarn och älskar att umgås med dem. Jag brukar hämta på dagis eftersom jag ibland är ledig eller jobbar tider som gör att jag kan ta dem lite tidigare och så. Jag tränar mycket både för att jag älskar det och för att orka med mitt jobb. Jag gillar också att åka skidor och vara ute mycket, det är skönt när man annars är ganska instängd på jobbet.

Elinors dagboksinlägg från dag ett, två och tre hittar du här.

Dag 4

11 april 

Det ska tydligen ha varit riktigt fint påskväder i dag. Under någon av mina korta raster har jag sett på sociala medier att det har firats. Skulle inte säga att det har varit något direkt firande för min del, eller mina kollegors eller ens patienternas del, inne på sjukhuset jobbas det på som vanligt. Om än inte mer än någonsin.

Jag såg en hint av det fina vädret och berättade för den vakna av mina patienter att det var soligt ute. Kändes också märkligt att säga att det var påsk när hen legat nedsövd sedan i mitten på mars och nu är så pass vaken att det går att ha en konversation.

Detta virus som vi knappt förstår oss på tar hemskt lång tid att bli frisk från. Även om den här patienten var vaken så hade den under vårdtiden fått en kirurgisk luftväg (track) som skapar en fri luftväg men som gör att det går att tränas ur respirator. Det var ansträngande för hen att ligga och hosta konstant och aldrig få vila. Det är ju ändå det värsta vid en vanlig förkylning, den där hostan som aldrig ger sig och dessutom alltid med massa folk runt omkring. Väldigt svårt att komma ner i varv och återhämta sig.

Dessutom hjälper det inte att patienten bredvid blir så pass dålig i sina lungor att respiratorn inte har kapacitet att tillsätta tillräckligt med luft och flöde vilket leder till att jag och min läkare turas om att handventilera patienten tills vi provat och diskuterat oss fram till en bättre inställning i respiratorn för att optimera andningen. Så håller vi på en timme och sen kommer tillslut nästa skift. Eftersom jag jobbar två dagar till blir det en snabb överlämning om det viktigaste och sen skyndar jag mig att byta om för att komma hem i dräglig tid. Det är ingen rolig känsla i kroppen att lämna över utan att vara klar. Men för att jag ska orka resterande dagar så vet jag hur viktigt min återhämtning är. Det är så vi alla behöver tänka nu, vi gör det vi kan och hinner och i det ingår även återhämtning.

Som min patient sa, jag vill att det här ska vara slut nu. Och jag kan inte annat än att hålla med. I mitt påskägg i år önskar jag mig att folk håller sig friska, håller avstånd och tvättar händerna.

/IVA-kaninen

Foto: Privat, TT

LÄS MER: 

Gravida Sandra smittades av corona: ”Jag fick panik”

Dessa grupper av kvinnor drabbas värst av coronakrisen

Inifrån palliativa coronavården – brist på skyddskläder stoppar anhöriga från att ta farväl