Jane Björck om historiska EM-guldet – med hundbajs och lervälling

Efter reklamen: Lär känna VM-stjärnorna - Damlandslaget i fotboll

Kenilworth Road i Luton den 27 maj 1984:

Planen liknar mer en leråker när finalen mot England ska avgöras med straffar. Sveriges fixstjärnan Pia Sundhage vet vad som står på spel. Förbundskaptenen Ulf Lyfors är så nervös på den svenska bänken att han inte vågar titta när målvakten Elisabeth Leidinge går fram till Pia och viskar:

”Det är geggigt, dra en hård vrist”.

Straffen sitter nere till vänster. Sundhages armar sträcks mot skyn och Sverige har vunnit det första och hittills enda mästerskapsguldet i damfotboll.

– Det var så himla stort för oss att äntligen få tävla om vem som var bäst i Europa. Jag fattade aldrig varför "Uffe" Lyfors var så himla nervös, det fanns inte i min värld att vi inte skulle vinna, minns Pia Sundhage som än i dag rankar EM-guldet hon var med och bärgade som spelare, väldigt högt.

Den målfarlige anfallaren från Ulricehamn var länge synonym med svensk damfotboll och debuterade i landslaget redan 1975, bara 15 år gammal.

Att hon fick inleda sin första match på bänken skulle visa sig vara en engångsföreteelse och när EM hölls 1984 var Pia Sundhage sedan länge både vida respekterad och etablerad.

Damfotbollen däremot hade fortfarande en lång väg kvar.

”Fick plocka hundbajs i parken”

Anette Börjesson, som var Sveriges lagkapten på den tiden berättar:

– Jag kommer ihåg när vi kom till England. Vi hade ingenstans att träna dagen innan finalen när vi till slut hittade en park med lite gräsytor. Vi gick runt och plockade bort en massa hundbajs, det var helt otroligt.

– Sedan när vi kom till Luton hade det regnat otroligt mycket, redan efter 20 minuter var planen helt förstörd. Vi fick verkligen slita, mycket till fotbollsmatch blev det aldrig, säger Anette som förutom att hon var nyckelspelare i fotbollslandslaget hade en parallell badmintonkarriär, där hon vann 13 SM-guld och två EM-silver.

– Jag såg guldet som revansch för de EM-finaler jag hade förlorat i badminton.

11 mäktiga blågula damstjärnor – så bytte de liv efter karriären

Bland Sundhages och Börjessons landslagskollegor fanns en rad starka spelare, som Ann Jansson som gjorde Sveriges första landslagsmål och Gunilla Axén, senare utvecklingschef på fotbollförbundet.

Ett gäng kvinnor som vågade gå mot strömmen och följa sina hjärtan i en tid då det ansågs opassande för kvinnor att spela fotboll.

– Vi var många som ville väldigt mycket och vi tyckte nog att vi åtminstone kunde få göra det vi älskade mest av allt, spela fotboll. Vi var nog ganska långt från bilden av vad en kvinna skulle vara i en mans ögon och när män hävdade att kvinnor inte var lämpade för en så hård sport tyckte vi att, det kan väl inte de veta, de har väl aldrig varit kvinna, säger Anette Börjesson och skrattar.

– Vi hade varandra och man blir bara starkare av lite motvind.

När hon senare började jobba som expertkommentator för Radiosporten fick hon fortsätta att försöka övertyga i en roll som dittills bara män kommit i närheten av. Eller nästan bara män.

Jane Bjöck blev pionjär på SVT-sporten

När en fotbollstokig tioårig tjej följde med sin pappa Lennart till Kopparvallen för att heja på Åtvidaberg i allsvenskan, var hon nästan lika imponerad av tv-sportprofilerna Arne Hegerfors och Bosse Hansson.
Hon klämde sin pappas hand och sa:

– Det där ska jag också jobba med när jag blir stor.

– Självklart ska du göra det, svarade pappan.

Flickan var Jane Björck som 1987 mycket riktigt också blev kollega med Hegerfors och Hansson på SVT och som sedan dess har varit en stor förebild för kvinnor inom sportjournalistiken.

Hon minns när hon 1995 åkte till Algarve Cup för att spela in material inför VM på hemmaplan.

– Jag tänkte att om man spelar i ett landslag och det är VM i Sverige, då ska folk veta vilka varenda spelare är. Jag kom hem från Portugal med 25 reportage, berättar Jane Björck.

I dag när hon som pionjär tittar tillbaka på damfotbollsrörelsen och resan som gjorts menar hon att lyftet är enormt.

– Sporten har ökat successivt i popularitet. Det började med guldet 1984 och nästan 20 år senare fick vi det klassiska tittarrekordet under VM 2003. I dag är det för många en självklarhet att bevaka damfotbollen men det finns fortfarande jobb kvar att göra.

Damfotboll enigt Olof Lundh

Det klassiska tittarrekordet som SVT-profilen refererar till var när 3,8 miljoner svenskar bänkade sig för att följa Sveriges VM-final mot Tyskland.

Då var sportjournalisten Olof Lundh stringer i USA för Expressen och om inte EM-guldet 1984 satte några djupare avtryck i honom så gjorde finalveckan 2003 det.

– Det draget som var kring landslaget då var helt otroligt, vi kunde lämna hur mycket material som helst till redaktionen och de ville bara ha mer och mer, säger Olof Lundh, som bevakade damfotboll första gången på EM 1997 när han jobbade på Göteborgs-Posten.

– Jag har aldrig förstått dem som sett ner på damfotboll. Att jag inte tittade under uppväxten berodde snarare på att damfotboll knappt visades. Det blev en förändring med TV4 som legat i framkant i över 20 år och tittarrekordet från 2003 som var en våldsam succé. Då insåg man verkligen värdet och med tiden har det blivit alltmer jämställt, säger Lundh.

Samtidigt som han håller med om att det fortfarande finns utmaningar, framför allt på klubbnivå.

– Publiken måste komma om den inhemska fotbollen ska bli intressant på riktigt. Det finns många som säger att de satsar, men många gör det mest "for show". Jag tror man skulle vinna på ett mer holistiskt synsätt, att det inte är "herr" och "dam" utan fotboll, punkt, säger Olof och tillägger att det också saknas en del när det kommer till produkten damfotboll.

– Fotbollen är bra, men det saknas andra värden, exempelvis blir arenaupplevelsen ofta sämre när du går på damfotboll. Det finns inte lika bra service med kiosker och annat, sådant påverkar också.

Nilla Fischer: Fifa tvingade oss att blotta ”hela kalaset”

Magdalena Eriksson är försvarsgigant i Bayern München och en av dagens stjärnor i det svenska landslaget. Hon blir ibland påmind om EM-guldet som Sverige vann för 40 år sedan även om hon inte var född då.

Vill vara en förebild

Sina egna första blågula minnen har hon från Kungsträdgården 2003 när hennes idoler firades kungligt efter VM-silvret och hemkomsten från USA.

– Min pappa hade tagit med mig dit och jag tyckte att det var så coolt. Det är viktigt med förebilder och på den tiden tyckte jag att det var stort bara att få vara bollflicka när Enskede spelade hemmamatch. De låg inte ens i damallsvenskan, säger Magdalena Eriksson och ler.

Att förebilder inspirerar och skapar drömmar är fotbollsstjärnan övertygad om och ser det därför som viktigt att försöka vara en själv:

– Det är en passion för mig att vara en del av den globala kraften, rörelsen som hela tiden för damfotbollen framåt. Det händer så otroligt mycket när det gäller utvecklingen av sporten och det går i en vansinnig fart.

Varför tror du att damfotbollsspelare världen över fortsätter att ta kampen?

– Vi ser ju hela tiden att förändring är möjligt och det ger oss kraften som krävs. Hade vi inte fått något gensvar hade vi väl gett upp för länge sedan. Men det handlar om så många saker, jag har många gånger funderat över om jag hade fått lite bättre förutsättningar under uppväxten, haft lite bättre tränare, kunnat satsa lite tidigare, hur bra hade jag då kunnat bli?

– När man har upplevt hur det känns att bli nedprioriterad vill man vara med och förändra och förbättra för kommande generationer. Det är häftigt att vara en del av en sådan rörelse, säger Magdalena Eriksson och tillägger att hon haft

bra förutsättningar i landslaget hela vägen.

Pia Sundhage tillbaka i landslaget

Hon kom också in efter att guldhjälten från 1984 tagit över som förbudskapten.

– Pia Sundhage hade då varit i USA och sett allt som de hade där och började väl att kräva en massa saker. Det hjälpte nog till en hel del. Utveckling föder utveckling.

Sommaren 2024 är Sverige är mitt uppe i kvalspel inför EM i Schweiz nästa sommar. Pia Sundhage är förbundskapten för värdnationen och håller på att sätta sig in i sitt nya jobb men är redan nu övertygad om att det kommer bli ett nytt häftigt mästerskap där damfotbollen flyttat fram sina positioner ytterligare.

– Resurserna finns, fotbollen är bra och det finns så många fina förebilder som utrycker sig klockrent i intervjuer. Spelarna är dessutom skitduktiga i sina sociala kanaler. Det finns en passion och en glöd som ger ringar på vattnet som bara växer, säger Pia Sundhage.

Kosovare Asllani om fotboll, krig och kärlek: Hjärtat har fått ta stryk

I det senaste Europamästerskapet 2022 spelade England hem guldet, nationens första titel sedan herrarnas VM-guld 1966.

När finalen avgjordes på Wembley inför 87 192 åskådare hade biljetterna sålt slut på en timma.

Något helt annat än 38 år tidigare i Luton med lervällingen, hundbajset och ett gäng lyckliga guldmedaljörer med Pia Sundhage i spetsen som stämde upp till sång i spelarbussen:

"Det finns de som tror på tomtar det finns de som tror på troll
Men om ingen tror på fotboll spelar inte mig någon roll"

Idag är rösterna många fler, de är starka och kommer aldrig att tystna.