Kosovare Asllani om fotboll, krig och kärlek: Hjärtat har fått ta stryk

Irland har bjudit på överraskande starkt motstånd och förvandlat föreställningen på Gamla Ullevi i Göteborg till ett kval i ordets rätta bemärkelse.

Sverige ligger under med 0–1, det är bara tio minuter kvar av full tid när nummer 9 kliver fram. Kosovare Asllani avlutar distinkt i vänstra hörnet - och säkrar biljetten till VM i Australien och Nya Zeeland nästa sommar.
När vi ses morgonen efter har matchhjälten inte fått mycket sömn. Hon gick och lade sig ett men kom inte till ro förrän fyra, berättar Kosovare Asllani.

– Jag har alltid svårt att somna efter match. Jag är så känslomässigt uppe i varv med uppladdningen och urladdningen som blir. Det tar på krafterna.

Vad fastnar mest i huvudet, en missad straff i OS eller ett mål som kvalificerar till ett mästerskap?

– Jag är en positiv människa men vill alltid göra bra ifrån mig och har du missat en straff blir det lätt en känsla av att ha svikit laget. Ett vunnet mål är åt andra hållet. Man skulle må bäst såklart av att bara släppa allt men samtidigt är du bara människa. Men jag har blivit bättre på att känna mig nöjd.

– När jag var liten strejkade jag efter en förlust. Jag tyckte inte jag förtjänade att ha kul, inte äta gott, inget. Jag var väldigt hård mot mig själv.

Kosovare Asllani jagade på Real Madrid

Då när hon kallades för ”Kotten” och spelade flickfotboll i Vimmerby.

I dag är den 32-åriga mittfältaren ”Kosse” med svenska folket och har spelat för några av de största klubbarna i Europa. När Real Madrid drog i gång sin damsatsning 2019 var Sveriges Asllani inte bara den första officiella värvningen och fixstjärnan man byggde laget runt, hon hade själv legat på för att drömmen skulle bli verklighet.

– Jag tyckte att Real Madrid skulle satsa på ett damlag och var på dem i sociala medier. ”Var är Real Madrid?” skrev jag på Twitter och påpekade att Barcelona, Chelsea, PSG, alla stora klubbar hade ett damlag. Vid ett annat tillfälle, på Internationella kvinnodagen, när klubben twittrade typ ”glad 8:e mars” svarade jag ”om det där är viktigt för er så borde ni ha ett damlag”. Det blev ganska stort.

– Nu känns det häftigt att vara en del av deras historia.

När vi möts i Göteborg i april är 10 000 kronors-frågan vilken som blir hennes nästa lagtröja. Fortfarande i mitten av juni är ingen ny klubbadress annonserad, men hon har lämnat besked om att hon lämnar Real Madrid och den spanska huvudstaden, där hon har trivts bra. Staden, kulturen, vädret, maten.

– Jag har jättemycket vänner i Madrid. Jag käkar på restaurang nästan varje kväll, spenderar så mycket pengar på att äta ute, men jag älskar det. Det är livskvalitet för mig och det gör mig lycklig. Om några år spelar jag inte fotboll längre och jag vill passa på att njuta.

Efter reklamen: VIDEO: Kosovare Asllani inför EM: "Jag vill inte ha ett silver"

Stjärnglans – en jämställdhetsfråga!

VM-damerna hyllas med statyer – nu ska kvinnor synas mer

Unna sig saker. Det har inte alltid varit en självklarhet. Vare sig när hon skrev sitt första proffskontrakt med Linköping FC, hade en månadslön på 6 000 kronor och hyrde en etta med bäddsoffa och silverfiskar – eller när hon med dunder och brak presenterades som ny stjärna i franska PSG.

– Alla tror att det är glamour att vara proffs men det är ganska intressant att få veta hur det ser ut för en damspelare. När jag sajnade för PSG var det stort medialt eftersom jag var första svenska damspelaren i klubben. Zlatan var där samtidigt och man ville göra en grej på att vi var två svenska forwards i PSG. Vi fotograferades tillsammans och det var mycket ståhej. Ena timmen. I nästa var jag utkörd till ett lägenhetshotell i slummen i Paris.

Inte Zlatan?

– Nej, inte Zlatan. Jag fick ingen info om var jag kunde köpa mat eller hur jag skulle ta mig till träningsanläggningen. Det blev en reality-check och en påminnelse om att myntet har två sidor. På ena sidan är det blankt, den andra är helt smutsig. Den delen i damfotbollen är fortfarande utvecklingsbar kan man säga.

Så har vi hamnat där. I stället för att prata om att det var hon som gjorde Real Madrids första mål, att hon har den snabbaste hattricken i damfotbollens historia, eller allt hon presterat under sina 13 år i landslaget, handlar det om skillnaderna i villkor och förutsättningar.

Det är typiskt, säger Kosovare.

– Vi sa det i landslaget häromdagen, att vi är lite som politiker som förväntas vara insatta i alla stora frågor om jämställdhet, mänskliga rättigheter, allt som inte handlar om fotboll. Vi sitter aldrig i en intervju och bara pratar taktik så som herrspelarna gör.

Kanske för att det inte ligger lika mycket i deras intresse med jämställdhet?

– Exakt så. Men vi vill också föra världen framåt och står mer än gärna upp för jämställdhet och mänskliga rättigheter. Det är jätteviktigt för mig.

Hon har det med sig hemifrån. Familjen flydde till Sverige 1988, året innan kriget i Kosovo bröt ut och året innan hon själv föddes. Bosatta i Bullerbyn i Vimmerby jobbade hennes mamma på förskola och pappa som tolk. Båda var djupt engagerade i att hjälpa krigsflyktingar som kom till Sverige.

– Vi hade alltid folk hemma och våra föräldrar var iväg hela tiden, så man lärde sig tidigt att ta mycket ansvar själv. Men det innebar också att man kom lite i andra hand. För det var människor runt oss som verkligen behövde hjälp. Mamma sa vid något tillfälle vilket är ganska tragiskt egentligen: ”Vi hade så mycket folk hemma hela tiden att du fick gå hungrig när du var bebis, för jag hade inte tid att mata dig”. Men jag anklagar henne inte, hon gjorde sitt bästa och försökte finnas för alla.

Din mamma berättade i en tv-dokumentär att flera nära släktingar blev massakrerade i kriget. Förstod du vidden?

– Jag förstod genom den oroliga stämningen jag växte upp med. När kriget bröt ut var båda mina föräldrars föräldrar borta, de fick inte kontakt med någon eller visste om de levde. De följde allt framför nyheterna, var i samtal med släktingar och skickade pengar, jättemycket pengar. Nästan hela deras lön gick till folk i hemlandet, säger Kosovare Asllani.

Men hon var ett barn och uppväxten i bostadsområdet Bullerbyn var ofta lika rolig som det låter. Och bäst när hon skuggade sina bröder till fotbollsplan.

– De tyckte inte det var lika kul när jag följde efter men jag visste var fotbollsplan låg så det spelade ingen roll att de försökte cykla ifrån mig.

”Vill ge mamma allt hon är i behov av”

Hur mycket hon än älskade att spela och hur stor talang hon än var, tänkte hon inte att fotbollen skulle bli hennes jobb. Kosovare läste ekonomisk linje på gymnasiet och hade sportjournalist i tankarna. Men mest ville hon ha ett jobb bara för att kunna betala tillbaka till sin mamma.

– Ja, men det var så. Jag ville tjäna pengar för att köpa allt som min mamma ville ha. Jag såg med egna ögon hur hon jobbade och slet för att ta hand om oss fyra barn och alla folk överallt. I dag förstår jag att hon blev arg på oss ibland. Det minsta man kunde göra var väl att städa sitt rum…

Vad har du köpt till din mamma?

– Just nu bor hon i mitt hus i Linköping som jag byggde. Men egentligen allt hon äger; möbler, dator, mobil. Allt hon är i behov av, även om hon inte säger vad hon vill ha. Men jag är bra på att överraska henne.

Minns du dina första fotbollskor?
– Ja, det var ett par svart-gröna, de hette Kosmos tror jag. Sen hade jag ett par Adidas, båda var nya. Men vanliga skor och kläder har jag alltid fått ärva. Men det är naturligt och makes sense. Varför ska man köpa nytt till barn egentligen? Skridskor fick jag ärva från mina bröder trots att det var storlek 40. Det är därför jag inte har några ligament i fötterna i dag ha ha.

Du var första spelaren med invandrarbakgrund i landslaget. I dag har Madelen Janogy och Zecira Musovic tillkommit, men varför har det inte varit fler under de här åren?

– Jag tror att det kommer att komma. Men det beror på hur man växer upp. Som tjej från en annan bakgrund kanske man är uppvuxen med att tjejer inte ska spela fotboll. Du kan göra det som liten men inte för länge, sen ska man ha ett riktigt jobb, gifta sig och skaffa barn. Man måste ha folk som inspirerar och motiverar vilket vi i landslaget gör, men du måste också ha stöttningen hemifrån och det är det tyvärr många som inte har. Det är synd för jag tror att vi har förlorat många talanger på vägen, säger Kosovare Asllani och tillägger att det är tufft för tjejer med utländsk bakgrund i föreningslivet också.

– Vi tror att vi är så duktiga på att ta hand om tjejer med utländsk bakgrund men vi är inte det. Varje gång jag är ute och träffar lag får jag höra från tjejerna och deras föräldrar att de inte får samma förutsättningar i sina föreningar. Att alla är tuffare mot dem, att de inte passar in och får mycket skit. Det är så synd. Ska vi få fram fler talanger måste vi ge dem förutsättningar och jag tror på utbildning av tränare i jämställdhet och inkludering, för det finns otroligt många ledare ute i föreningarna som inte har det tänket tyvärr.

Har du själv upplevt att du inte har inkluderats eller blivit förfördelad?

– Jag hade turen att börja spela i en otroligt fin klubb, Vimmerby var väldigt duktiga på att ta hand om sina ungdomar. Sen har man såklart känt av genom åren att man inte är en typisk Svensson. Att andra har högre krav på en. Men jag vet inte om det har med min bakgrund att göra eller sättet jag har varit på. Att jag har sagt vad jag tycker. Säger man att man vill bli bäst är man ”arrogant och kaxig”. Man får ganska enkelt en stämpel, säger landslagsspelaren och tilläger att det är den stilen många unga tjejer med utländsk bakgrund har och måste ha, för att ta hävda sig.

– Är det många barn och en stor släkt måste man ta plats och det har inte uppskattats i alla miljöer.

Förväntades du också gifta dig och få barn tidigt?

– Nej, jag har inte haft den kulturen i min familj. Min mamma har alltid sagt ”gör vad du vill, kämpa, du kan klara vad som helst”. Det har mer varit släktingar i Kosovo när vi har varit och hälsat på som har haft stenålderstänk. Mina föräldrar ser alla matcher och är väldigt engagerade. Det är jag glad för. Hade något försökt att ta ifrån mig fotbollen hade jag nog rymt hemifrån.

Under alla år som utlandsproffs har familjen och hemma varit nära och det var därför dödsångesten blev påtaglig, berättar Kosovare Asllani, när Paris under tiden hon var där drabbades av två terrordåd: Charlie Hebdo och Bataclan i november 2015 som inleddes med tre explosioner i närheten av nationalarenan Stade de France där Frankrike mötte Tyskland i en vänskapsmatch, och slutade med 89 döda och över 300 skadade.

– Jag hade varit i stan 20 minuter tidigare, inte precis i det området men centralt. Jag hade också blivit inbjuden av en kompis till matchen på Stade de France, men blev lite lat och följde inte med. Det var jag glad för sen. Det var hemskt, jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, säger Kosovare som knappt hade bytt klubb till Manchester City förrän terrorn slog till där också. 23 personer fick sätta livet till och över 800 skadades i bombdådet efter Ariana Grandes konsert i maj 2017.

– Det var helt sjukt. Jag var ute på restaurang och hörde alla sirener. En i laget hade varit på konserten men åkt tidigare för att inte hamna i köerna. Men det var många i klubben som hade anhöriga som hade blivit skadade.

– Man uppskattar livet på ett annat sätt efter en sån sak. Jag behövde hitta tryggheten. Jag har alltid haft dödsångest.

Har det att göra med närvaron av kriget när du växte upp, att verkliga människor i din närhet dog?

Hon funderar några sekunder.

– Kanske. Men jag kommer ihåg när jag var liten och slogs av tanken att mina föräldrar inte skulle finnas alltid. Jag låg i sängen och blev rädd och har en sån ångest inför det. Det är därför jag är så mycket för att leva livet, njuta och göra det man blir lyckligast av och inte det alla andra förväntar sig att du ska göra. Passa på, skjut inte fram grejer, investera i dig själv och tacka inte nej, säg ja.

Vad får du försaka genom att vara elitidrottare?

– Familjetid och relationer. Det är inte det lättaste att få ihop de delarna.

Hjärtat har fått offra mycket och ta mycket stryk för fotbollen, konstaterar Kosovare. För inte länge sedan tog ett flera år långt förhållande slut. Pandemin underlättade inte precis, men kärlek och proffskarriär utomlands är en tuff kombination.

– Han måste anpassa sitt liv efter mig eftersom jag lever ett liv som inte kan anpassas. Det är inte som en herrspelare som kan flytta med hela sin familj och köpa ett stort hus. Man kan inte försörja en hel familj som damfotbollsspelare, det är annorlunda. Det är därför det är så viktigt med fler sponsorer som investerar i damfotbollen.

Nilla Fischer: Jag fick halvera min lön när jag flyttade hem

Föräldrarna hade klädaffär i Kosovo

Själv jobbar landslagsstjärnan inte bara hårt och fokuserat för damfotbollen, men också sitt eget varumärke. Hon har över 300 000 följare på Instagram där hon delar med sig av sina samarbeten med stora sponsorer som Coca cola, Visa, Nike och Kia. Och hon har insyn i allt.

– 100 procent. För mig är det otroligt viktigt att allt jag gör är super-professionellt. Som damfotbollsspelare har det varit så traditionellt att man tackar ja till allt bara för att få synlighet men jag har inte varit så. Jag har min agent och min brandmanager som jag jobbat med i tio år. Jag tycker att det är så här man ska jobba för att folk ska förstå att man inte är en damfotbollsspelare. Jag är en fotbollspelare. Vill du ha en intervju eller ett samarbete med mig ska det vara samma jobb som du lägger på en herrfotbollsspelare.

Men hon tycker också att det är kul med mode och fotograferingar.

– Jag är väldigt mycket för markering och är jätteintresserad av kläder och fotograferingar, när jag har tid. På ett sätt har jag det lite med mig, Mina föräldrar hade klädaffär i Kosovo och var designers själva. Det är inget jag har tänkt på tidigare men kanske kommer intresset därifrån. Men också från de ställen jag har bott på, USA, Paris och nu Madrid.

Siktar allt på EM-guld i England

Men aldrig rädd för skit under naglarna eller inga naglar alls, som Kosovare Asllani konstaterar när vi inför den här fotograferingen målar lack rakt på huden på tårna eftersom tre naglar saknas efter alla stämplingar.
I sommar är det stora målet EM i England och efter silver i Rio-OS 2016, brons i VM 2019 och ett nytt silver i OS förra sommaren står hon fast vid sitt citat efter det snöpliga straffdramat som gav guldet till Kanada.

”Jag är så jävla trött på en fucking silvermedalj”.

– Vi har tagit medalj i de senaste mästerskapen och är en av guldfavoriterna definitivt. Vi går för guld och det är fullt realistiskt att tro på det. Vi har bara USA före oss på världsrankningen. Jag vill inte ha ett silver till och tror att vi alla känner likadant.