Sofies mamma var alkoholist: ”Min barndom är dränkt i sprit och rök”

SOFIE MYRDAL

ÅLDER: 28 år.
BOR: Gotland.
FAMILJ: Sambon Jonas och våra två barn, Melwin, 4, och Willem 1,5 år.
GÖR: Arbetar på ett föräldrakooperativ.
BLOGGAR PÅ: nouw.com/missmyrdal

JAG HAR ALLTID haft en stark längtan efter barn och en egen familj. Ändå kom rädslan smygande när jag blev gravid med Melwin för fyra år sedan. Tankarna malde i huvudet. Fanns det en risk att jag skulle gå i min mammas fotspår? Borde jag över huvud taget skaffa barn?

Min mamma har druckit så länge jag kan minnas. Jag vet inte varför hon började, bara att det blev värre när jag och mina syskon fötts – och att det ökade ännu mer när min pappa stack när jag var sex år.

Mina barndomsminnen är indränkta i sprit och cigarettrök. Fyllda med högljudda vuxna, bråk och känslan av övergivenhet. De kallade det att festa, men för oss barn var det en plåga.

Jag vet inte hur många gånger jag och min bror protesterade när mamma ville ta med oss ut på krogen – men fick ge med oss när hon hotade att lämna oss ensamma hemma.

Festkvällar som slutade med att vi satt på krogen, ensamma, och väntade på mamma som supit sig full och försvunnit iväg med någon man. Jag minns inga människor runtomkring mig. Ingen som gjorde någonting för att hjälpa oss och det har jag svårt att förstå i dag. Vågade ingen säga ifrån?

DET HÄNDE ATT VI blev hämtade av polisen. Och en gång fick farmor och farfar komma och rädda oss när vi satt under bordet och skakade – helt skräckslagna.

Vi gjorde ofta det: gömde oss under borden eller låste in oss på toaletten, för att slippa undan alla fulla typer med stora händer och bullriga röster som ville skoja. Jag var dessutom ett försiktigt barn som tyckte att män var läskiga, även när de inte kom klättrande över borden för att leka tigerjakt. Alltså gjorde jag mig osynlig, försökte försvinna. Jag blev den blyga, tysta, tråkiga. Och det fortsatte jag med under hela min uppväxt, som en ren överlevnadsstrategi.

NÄR JAG BÖRJADE SKOLAN gjorde jag allt för att dölja hur vi hade det hemma. Min stora rädsla var att de andra skulle förstå att jag var ett alkisbarn, så jag pratade överdrivet om hur bra jag hade det. Speciellt när vi skulle berätta om allt vi gjort på sommarlovet. Då sa jag att vi hade varit på Skansen, fast vi i själva verket hade varit hemma och sett på när mamma drack. Jag hade nästan aldrig med kompisar hem och de gånger det hände var vi alltid ute. Barnen förstod nog inte hur vi hade det, men de vuxna måste ha vetat.

För det syntes att vi syskon inte blev väl omhändertagna. Jag vet att jag var väldigt, väldigt smal och alltid hade för stora kläder. Och jag har förstått att vi var rätt skitiga och stank cigarettrök. Fast det var jag förstås inte medveten om då. Det var ju vår hemmadoft.

Ändå var det aldrig någon som reagerade. Som vuxen har jag fått veta att många har klandrat sig själva för att de bara såg på, utan

att göra något. Jag har hört det från folk som känner lärare och andra vuxna som hade med oss att göra. Varför gjorde de inget? Vågade inte heller de ingripa?

Min inställning till skolan var kluven. Jag tyckte att det var skönt att komma hemifrån, samtidigt var jag alltid rädd. Varje dag när jag gick hem hade jag en klump i magen eftersom jag inte visste vad jag skulle mötas av. Ibland sa jag att jag var sjuk – för att få vara hemma och slippa ovissheten.

När jag var tio år höll det inte längre. En väninna till mamma upptäckte en gång för mycket att hon låg full på golvet där hemma och inte klarade av att ta hand om oss. Alltså placerades vi i fosterhem.

Efter att den första chocken lagt sig blev det riktigt bra, åtminstone till en början. Jag och min bror fick bo tillsammans, medan min storasyster flyttades till en annan familj. Jag tydde mig till min fostermamma som brukade säga att hon tänkte på mig som sitt eget barn. Problemet var att hon, som så många vuxna omkring mig, svek så småningom.

Genom åren sa många kompisars föräldrar att de ville hjälpa – sedan glömde de bort mig. Och när min fostermamma och hennes man skilde sig var det som om hon släppte taget om mig och lät mig falla. Hon träffade en ny man och plötsligt fungerade det inte mellan oss längre.

SÅ NÄR JAG VAR 17 började jag undersöka om jag kunde flytta hemifrån – och i samband med det lärde jag känna min sanna stöttepelare. Hon var min stödperson från socialtjänsten och hon guidade mig ut i vuxenlivet: övningskörde med mig, hjälpte mig att flytta, tog reda på vilka bidrag jag skulle söka och så vidare. Hon körde mig till loppisar för att skaffa möbler, i sin egen Nissan

Micra, och skjutsade hem mig med den fyndade sängen på taket. Första kvällen köpte vi pizza och satt på golvet i min nästan tomma lägenhet och åt. Jag minns att hon sa att det här kommer att bli bra till slut – och att jag trodde henne!

Jag vet inte vad som har drivit mig, men jag har alltid känt att någon gång måste det bli bättre, man kan inte ha det så här illa hela livet. Och just där och då, när jag fick en egen lägenhet och hade allt framför mig, kände jag att det var första kapitlet i mitt nya liv. Mina första mål blev att skaffa mig ett jobb och mitt andra att jag skulle ta studenten!

På mitt första sommarjobb på ett bageri i Visby gavs jag massor av ansvar, och fick för första gången känna att jag kunde! Mitt självförtroende blev starkare och starkare ju mer beröm jag fick.

Hela grejen med att ha ett jobb var ju helt ny för mig. Min mamma har alltid levt på bidrag, och var hon fick pengar ifrån tänkte jag såklart inte på. Att man måste jobba för att få ihop sin ekonomi fick jag aldrig lära mig som barn.

NÅGOT ÅR SENARE uppnådde jag mitt andra mål – jag tog studenten på hotell- och restaurangprogrammet. Det var oerhört stort för mig. Efter det har livet bara blivit bättre och bättre – precis som jag innerst inne trodde. Och när Jonas och jag blev ett par för åtta år sedan känns det som om alla bitar fallit på plats. Förra året fick vi pojke nummer två, Willem, och nu är jag inte längre rädd för att bli som min mamma. Jag vet att det inte kommer att hända.

Jag känner så starkt att jag aldrig skulle utsätta mina barn för det jag själv har varit med om. Att jag vill ge mina barn det jag själv inte haft – trygghet och kärlek.

Men jag präglas fortfarande mycket av min barndom.

Att ha ett välfyllt kylskåp är till exempel viktigt. Det är en jättejobbig känsla att öppna dörren och se att det är tomt. Om Melwin säger att han är hungrig är det klart att han får något att äta, jag säger inte att han får vänta tills det blir mat. Hungrig har jag varit många gånger, det ska inte han behöva vara.

Och jag tål inte lukten av alkohol och cigarettrök. Jag får lite ont i magen varje gång det kommer en sådan pust från någon på en parkbänk. När folk blir jättefulla är också jobbigt. Jag brukar inte dricka något själv, för det känns bra att kunna fly om man känner att man inte vill vara med längre.

Rökningen har också haft andra konsekvenser för mig. Jag har astma och är allergisk mot nästan allt. Förmodligen på grund av att jag växte upp i ett hem där cigarettröken ständigt låg som en dimma. Och när jag måste in till sjukhuset för att få hjälp under en astmaattack är jag fortfarande rädd att vårdpersonalen ska förstå att jag är ett alkisbarn. Skammen sitter otroligt djupt.

MEN I DET VARDAGLIGA känns det verkligen som att jag har nått mina mål och vill landa i dem nu: barn, sambo, fint hus, körkort och ett jobb. Jag ska njuta av att jag har klarat av det. Nästa mål är bara att vi ska fortsätta att vara en familj och jag ser så mycket fram emot att följa barnen i deras utveckling och göra allt jag kan för att de ska få ett bra liv.

I förra veckan stannade jag upp i ett lyckligt ögonblick när det slog mig: ”Tänk att det här är mitt liv! Hur kunde det bli så bra?” Barnen lekte i trädgården och Jonas klippte gräset. Jag verkligen gladdes åt allt.

För mig är det lilla stort nog. Jag kan inte

låta bli att undra om jag hade uppskattat det

lika mycket om jag inte haft en svår barndom. Kanske har det gjort att jag tar vara på livet

lite extra?

BERÄTTAT FÖR ANKI SYDEGÅRD

FOTO ANKI SYDEGÅRD, Shutterstock

Vill du gripa in?

Om du vet eller misstänker att ett barn far illa:

• Vid akut oro, ring 112. Då kopplas även socialtjänsten in.

• I andra fall, kontakta socialtjänsten i den kommun där barnet bor.

• Du kan göra en orosanmälan eller rådgöra med socialtjänsten anonymt.

• Alla kommuner har någon form av akut social beredskap. Denna kan man nå via polisens telefonnummer, 112 eller 114 14.

• Även Bris har en vuxentelefon om barn, 0771-50 50 50.

Källa: Bris.se

Denna artikel är ursprungligen publicerad i Femina 05/2017

Läs även 

”Jag lyssnade på magkänslan och inte på läkarna – det räddade mitt barns liv”

Maria fick en stroke när hon var 50: ”Den slog ut allt som var jag”

Elisabeth: ”Min otrohet har krossat båda mina äktenskap”

Alexandra Rapaport om brorsdotterns död: ”Jag har svårt för att gå vidare”

Få mer av Femina – klicka på ”Gilla” nedan för att följa oss på Facebook

[socializer-facebooklikeshare href=”https://www.facebook.com/femina.se/” layout=”standard” action=”like”  showfaces=”true” share=”false” width=”320″]