Stina Wollter: ”Hatarna kan aldrig vinna”
Vi möter Stina Wollter i efterdyningarna av en intensiv vår, där Let’s Dance och ett exploderande Instagramkonto tagit andan ur henne. Det har varit många rubriker och en utsatthet i att ge av sig själv och sitt innersta. Det är inte alltid helt bekvämt, inte ens för en van intervjuare som hon själv.
För den som i många år lyssnat på Stina i radio P 4 (Karlavagnen och Söndagarna med Stina Wollter) eller följt hennes kritikerhyllade konstnärskap så är denna sprakande människa redan en ”vän” i världen, men det var först för två år sedan som den riktigt stora uppmärksamheten kom.
Den där augustikvällen då hon beslöt sig för att dansa loss i underkläderna framför telefonkameran hemma i köket och lägga ut klippet på Instagram.
Stinas dans väckte en kvinnorörelse som bara hade väntat på en fackla som hon, ett startskott, någon att spegla sig i. Jublet och sorgen strömmar dagligen in, från 12-åriga flickor som försöker sluta hata sina lår till kvinnor i alla åldrar som äntligen känner hur ventilen öppnar sig.
– En ung flicka skrev till mig att ”nu vågar jag bli vuxen, Stina”, det är så ofantligt stort. Bara för att jag är jag och orkar ta fajten. Jag känner det som att alla dessa människor kommer dansande emot mig på en stor, öppen äng.
Vid sidan av kärleksvågen trampar förstås nättrollen, de som hon kallar för mobbare och rövhattar. Som tycker att Stina är ”äcklig” och tycker att hon bidrar till ohälsa genom att hylla kvinnokroppen precis så som den råkar vara och ha blivit under livets gång. Det finns mycket att säga om dem, men i den här texten gör vi som Stina själv brukar göra: vi stänger dem ute en stund. De är inte välkomna i vårt fredade rum.
– Det är så många som tror att jag är en stark jävel som tål allt, men de vet ju inte allt om mig. De vet inte att jag har mött stora sorger och blivit så uppruggad av livet att jag just därför klarar av att leva som jag gör. Hatarna kan aldrig vinna, för jag har redan känt allt det där självhatet och besegrat det, konstaterar hon. Men det betyder ju inte att jag inte kan bli väldigt, väldigt ledsen när någon är elak.
Hela intervjun med Stina Wollter läser du i Femina nr 10/2017.
AV KATARINA DANIELSSON
FOTO ANNA-LENA AHLSTRÖM