Ulrika och Malin skrev bok om begravningar: ”Jag fick min dom”
Vännerna Ulrika Persson och Malin Nordström såg ett behov av att prata mer om döden och skrev ”Refrängen – en bok om livet, typ”.
– Det är lättare att fylla i boken i friska stunder. Det blir inte så svart, inte så mycket tårar. Därför vill vi att man ska göra det här när man lever som mest, säger Ulrika som är kroniskt sjuk i cancer.
Vad vill du ska hända efter din egen död? Vill du gravsättas eller få askan spridd över en minneslund? Vilken musik ska spelas på din begravning, vem eller vilka ska hålla tal, och blir det en grandios fest med champagne, dans och popcorn?
Kanske är det tankar du hållit långt borta från dig, något för framtiden att hantera.
Så var det för Ulrika Persson. De praktiska detaljerna efter döden var inget hon hade funderat särskilt mycket på – hon var ju bara lite över femtio, mitt i livet med man, två tonårsdöttrar och en ny yrkesbana som medicinsk fotvårdsterapeut i Stockholm.
När hon hösten 2018 fick besked om att hon hade drabbats av obotlig cancer blev världen svart.
– Det var väldigt svårt. Jag fick ju min dom. Plötsligt tvingades jag att börja planera slutet.
Malin Nordström, vännen sedan uppväxten i Åhus i Skåne, blev tidigt ett stort stöd. I samtalen insåg de snart att Malin, till skillnad från Ulrika, länge haft tydliga funderingar över livet efter döden. Lite som att en del planerar sitt eget bröllop redan vid barnsben hade hon sedan länge föreställt sig sin egen begravning.
– Jag trodde att det var något alla gjorde, säger hon.
I samtalen vännerna emellan växte ett behov fram – behovet av att börja prata mer om döden och vad man vill ska hända efteråt.
I allt det svarta uppstod boken Refrängen – en bok om livet, typ.
Vi hoppas att boken kommer att hitta hem hos alla åldrar, ibland som ett nödvändigt ont, ibland som ett udda inslag på middagen eller kanske en överraskande gå-bort-present (eller ”går-bort-present” för oss med svart humor), skriver vännerna i förordet.
Tiden efter cancerbeskedet var Ulrika övertygad om att döden inte under några omständigheter var något hon skulle kunna skämta om.
– Men det är delvis därför som vi har approachat det här med så mycket humor. Många slår döden ifrån sig och tycker att det är för svårt och svart, säger hon.
Hur pass viktig är humor i mörka stunder?
– Den kan vara till hjälp. När du är kronisk sjuk och befinner dig i en hyfsat frisk period, som jag gör nu, är döden väldigt långt bort. Då är allting nästan som vanligt. Men när du sedan närmar dig svårare, tuffare perioder – kanske är det dags för behandling med cytostatika igen – då kommer du närmare döden igen. Och då kommer tankarna. När man mår bättre går det hur bra som helst att skämta, men när man är sämre är det svårare. Det går hela tiden i vågor.
Reaktionerna på Refrängen – en bok om livet, typ har varit precis som Malin och Ulrika hoppats på. Läsare har haft med den på tjejmiddag, någon annan har den liggandes på nattduksbordet, och till en början tveksamma skeptiker har nu köpt sig ett exemplar till sin bästa vän eller partner.
– Målgruppen är inte nödvändigtvis gamla och sjuka människor. Prata hellre om döden innan du måste, säger Malin.
– Det här är en bok att ha själv, en bok att lämna vidare. Den blir som ett minne. Vi tror på att den här kommer att leva rätt länge, tillägger Ulrika.
Utöver som minnet av en älskad har boken även ett mer praktiskt syfte. I år är det tio år sedan Ulrikas egen mamma dog och tanken har slagit henne flera gånger: Gjorde hon rätt på begravningen? Ständigt återkommer tankarna om ifall hon skulle ha tagit andra beslut.
– Det ska du inte behöva göra. Du ska veta att du har gjort rätt, då kan du också släppa oron och gå vidare, säger hon.
– Det är trist att en begravning ska präglas och planeras i sorg, efter att personen har dött. Med hjälp av boken kan begravningen handla mer om vem människan var när hon levde, tillägger Malin.
Att fylla i boken är inget man gör över en kvart – tanken är att det ska vara ett pågående arbete, något man kommer tillbaka till flera gånger om. Kanske ensam, kanske med vänner eller nära anhöriga. Kanske efter att man hört en låt på radion och insett att ”just det, Another one bites the dust måste ju faktiskt spelas på min begravning.”
– Det är lättare att fylla i boken i friska stunder. Det blir inte så svart, inte så mycket tårar. Därför vill vi att man ska göra det här när man lever som mest, säger Ulrika.
Förhoppningen är även att bryta tabut och underlätta för människor att prata om döden.
– Vi har hela tiden skojat om att ”Döden är det nya svarta”, säger Malin.
– Med den här boken vill vi säga: Ta tag i det nu. Bli ”lite kompis” med döden. Vi föds och vi dör, det är inte konstigare än så, säger Ulrika.
Såhär tänker Ulrika och Malin inför sina egna begravningar:
Malin:
”Min dröm är att ha den i Blå hallen där man anordnar Nobelfesten, men jag fick precis reda på att man inte kan hyra den för privata tillställningar. Jag vill ha en borgerlig begravning på Kungsholmen i Stockholm. Jag vet vilken av de två minneslundarna vid Kungsholms kyrka jag vill ligga i – där är det trevligast utsikt och trevligast att sitta för barnen. På minnesplaketten ska det stå: ”Hon levde, hipp hipp – hurra!”, ett citat jag hittat på Instagramkontot broderauttexten. Begravningen ska vara på en torsdag eller fredag, så att det blir lite AW-känsla. Kanske kan man spela Lalehs ”En stund på jorden” – hur underbart vore inte det?”
Ulrika:
”Jag är inte riktigt färdig med min planering, jag återkommer hela tiden. När man är lite närmare döden, som jag är nu, blir planeringen både svår och ganska enkel. Ena stunden vill jag ha en storstilad ceremoni med massor av vänner och 10.000 vita duvor släppta upp i friheten och andra stunden vill jag bara att de närmaste som tyckte om mig kommer på en liten minnesstund och höjer ett glas för mig. Och precis som min mamma vill jag inte ha någon speciell gravplats som mina barn måste ta hand om. Jag kommer ändå för alltid att gå bredvid dem.”
LÄS ÄVEN:
Systrarna Anna och Sofia startade begravningsbyrå ihop