Amelia Adamos sorg efter sambons död
I en intervju med Aftonbladet berättar Amelia Adamo om den svåra sorgen efter kärlekens död, och hur hennes liv ser ut utan honom.
– Jag som har hållit på och snackat om att 70 är det nya 50 och så skjuter du upp åldrandet, säger Amelia Adamo till tidningen.
Det var den 19 februari som tidningsdrottningen Amelia Adamos sambo Lucio Benvenuto gick bort, mindre än ett halvår efter att han först fått diagnosen benmärgscancer. Behandlingarna hjälpte inte, och cancern utvecklades till aggressiv leukemi.
”Färden gick lugnt och utan smärtor. Hans benmärgscancer utvecklades till aggressiv leukemi och på sex dagar från beskedet togs han ifrån oss. Vi var alla, barn och barnbarn, på plats och kärleksbombade honom till sista andetaget”, skrev Amelia Adamo efter Lucios bortgång.
I en intervju med Aftonbladet berättar Amelia Adamo om den svåra sorgen, och hur den påverkar hennes liv. Hon är noga med att hålla sig aktiv, behålla sina rutiner och inte vara ensam, men sorgen är ständigt närvarande.
– Jag tycker inte riktigt att jag är mig själv ännu. Min gamla glädje kommer inte på morgnarna. Usch, nu börjar jag grina. Jag mår nog inte jättebra, men de här åtta månaderna sedan Lucios död har ändå gått ganska bra. Jag har distraherat mig mycket och knappt varit hemma för jag har haft så svårt att klara av det. När ni nu frågar så gråter jag, men gråten går över, säger Amelia Adamo.
Amelia Adamo går i terapi
Att sambon skulle bli sjuk var inte något som Adamo hade kunnat föreställa sig – de planerade för en lång ålderdom tillsammans, fylld av resor, familj och kärlek.
– Men när vi fick beskedet var det ju en stor chock. Jag som har hållit på och snackat om att 70 är det nya 50 och så skjuter du upp åldrandet ... Men när cancern kommer så spelar det ingen roll. Inget spelar någon roll då, säger hon till Aftonbladet.
Nu har Amelia Adamo börjat fundera över framtiden igen, och tagit hjälp av en terapeut i sitt sorgearbete.
– Jag går i terapi nu. Jag kände att det jävla molnet inte lyfte och försvann så jag bearbetar min låga förhoppning om framtiden. Det som får mig att gå runt är rutinerna. Det är att de ringer från tidningen och undrar om jag vill intervjua den och den eller om jag vill hänga med på en resa till Sicilien.