38-åriga Jennie och 21-åriga Elin om speciella arbetet: “Vi gör fint för de döda”

Efter reklamen: 7 viktiga saker att tänka på om du står nära någon i sorg

I lantliga Lyse i Bohuslän går Jennie och Elin och krattar gräsklipp. De småpratar och påminner varandra om att de behöver göra färdigt plattsättningen bredvid askgravplatsen, så att besökarna kan slå sig ner på en bänk och dricka en kopp kaffe. Det ligger en lätt doft av koskit i luften, och på ängen bredvid kyrkogården vilar fem grå gotlandsfår intill den långa avenbokshäcken. Fårens uppgift är att hålla gräset i schack på kyrkans mark, strax utanför kyrkogården.

Det är grönt, fridfullt och stilla. Ändå möter Jennie och Elin ofta fördomar om sitt yrkesval.

– Den stereotypa bilden av en kyrkogårdsarbetare verkar vara en gammal man i svart rock som gräver gravar med spade, en ”dödgrävare”. Och så kommer vi – sådana här ungdomar, säger Jennie med ett skratt.

Och grävandet ja, det är där det blir känsligt. Har det blivit så onaturligt och konstigt med döden? För det är något de ofta får reaktioner på – att de faktiskt gräver gravarna.

– Döden kommer så klart alltid att ses som en tuff och jobbig del av livet, men för mig har det blivit mer naturligt sedan jag började jobba här, säger Elin.

Carina Nunstedt levde tre år med dödssjuka maken – så hanterade de beskedet

Traditioner kring begravningar förändras

De märker också av att det blir vanligare att man avslutar begravningen i kyrkan, och väljer att inte ­följa kistan till graven. Det är som om man vill hålla en viss distans.

– Vi kolleger har sett en dokumentär från Irland, och där har man som tradition att familjen tar med sig fika till kyrkogården och gräver graven tillsammans. Fint och naturligt. Då får man lite sorgarbete också, säger Jennie.

De båda kollegerna uppskattar att arbetet är varierat och fritt. De gräver, planterar, rensar, tömmer kompostbingar i en skopa, kör traktor och åkgräsklippare. Och på hösten är det ett ständigt krattande för att hålla snyggt.

Jennie har en mångårig bakgrund som florist i en handelsträdgård, men bytte jobb för att få arbetstider som passar familjelivet. Hennes yrkeskunskaper passar perfekt i det här jobbet och hon köper in de växter som ska planteras på området. Elin hamnade i yrket då hon för flera år sedan skulle söka sommarjobb, och hennes morfar tipsade om att de behövde förstärkning på kyrkogården. Och på den vägen är det. Nu jobbar hon här året runt och trivs gott.

– Det är toppen, tycker jag. Fridfullt. Vi går utomhus och grejar, nära naturen och skogen. Vi är i arbetslag med Bro och Brastad, och i dag är vi här i Lyse, säger Elin.

Förutom får finns det bin på kyrkans mark. Kyrko­gårdschefen uppmuntrar allt som främjar den biologiska mångfalden. Man kan spara lite blommor i gräsmattan och välja att plantera sorter som pollinatörer gillar.

– Där uppe i trädet ser du en av våra fågelholkar. Det är ett av våra vinterjobb, att snickra holkar, säger Jennie.

Själva begravningen är de sällan inblandade i, men det händer att de är kistbärare. Annars är arbetet väldigt likt trädgårdsskötsel.

– Det är skönt att man får röra på sig på jobbet. Man kan gå hem och lägga sig med gott samvete. Det är inget för klenisar, säger Jennie och skrattar.

Det tar ett par timmar att gräva en grav, men ibland måste först stenar och ramar plockas bort. Om det är frost i marken behöver den tinas. En urngrav gräver man med en saxspade, som med sina rundade skovlar gör ett perfekt hål i jorden. Ungefär 80 centimeter ner placerar man urnan, men för en kista får de gräva betydligt djupare.

– Kistbegravningarna minskar, men minneslund är vanligt. Jag vet inte om det är den avlidna personen som i förväg har valt en mer lättskött grav med tanke på att underlätta för de anhöriga. Även askgravplats är ett bra alternativ. Då sätter man en upp en plakett med personens namn, och man får plats för en egen vas. Det är både enkelt och fint, säger Elin.

Att sätta ner en urna i en befintlig familjegrav är vanligt. Men man kan också få ta över en gammal grav som inte längre har någon gravrättsinnehavare, fast man inte är släkt med den som stenen ursprungligen är rest för. Det är ett bra sätt att återanvända de äldre gravarna.

– Då får du stenen, ramen och allt. Det kommer inte nya gravar i den här stilen och de är otroligt fina. Det är inte aktuellt att gräva ner kistor i sådana gravar, men urnor går bra. Här på Västkusten är det också många som väljer att sprida askan i havet, säger Jennie.

På kyrkogården finns många gamla gravar med stenklot och andra vackra detaljer. De nya gravstenarna präglas av enkelhet. Man har gått ifrån det storslagna, med pampiga monument och fina titlar. Många gör fint med blommor, ljus, hjärtan och lyktor, men det finns också anhöriga som ställer andra hälsningar vid gravstenen – exempelvis godispåsar, foton, öl­burkar, kaffe, gosedjur och inslagna julklappar.

– Allt sådant får stå kvar. Vi tar aldrig bort det. Många gravar är väldigt rena från dekorationer, men det kan bero på att inte alla har besökare. Har man inte haft någon egen relation till den begravda personen blir det väl så, säger Elin.

Ida Kjos i exklusiv intervju om livet efter Elin

Det finns många arbetsuppgifter som kyrkogårdsarbetare

Även om Bohuslän ofta har milt väder kan det förstås variera. Vad finns det för uppgifter att ta tag i när det regnar på tvären eller är snöstorm?

– Om det är riktigt pissigt väder får vi vara inne och serva maskiner och göra underhåll. Jag har renoverat personalköket och vi har gjort i ordning i ett av pastoratets församlingshem. Men jag gillar bäst att vara ute, och helst ska det vara riktigt mycket att göra, gärna lite stressigt. Då trivs jag, säger Jennie.

Att vara händig är en fördel i yrket. Även snöplogning och skottning ingår i arbetsuppgifterna. Vid dåligt väder passar man också på att städa och rensa i alla utrymmen. Jennie och Elin hittar mest fördelar med sitt jobb, men visst finns det svåra stunder.

– Att begrava ett barn är fruktansvärt. Eller unga människor överhuvudtaget. Jag bävar för den dagen det kommer en åttaåring eller något annat jag kan relatera till. Det skulle vara det värsta, rent känslomässigt. När en gammal person dör är det ändå livets gång, men med en yngre person känns det orättvist, säger Jennie.

Vissa besökare är på kyrkogården flera dagar i veckan. De pysslar om planteringar och sitter ner en stund, kanske pratar lite vid graven. Jennie och Elin tror att det är viktigt att ha en minnesplats att gå till.

– Man känner närvaron här på något sätt, närheten till den personen som har gått bort. Jag tror att många åker hit lite senare på dagen, när det är mindre folk. Då får man en egen stund, säger Elin.

Emil dog efter att ha nekats hjälp hos 112 – mamman berättar

Det råder inget tvivel om att de trivs med sitt arbete. Jennie och Elin gillar verkligen att hugga i, få saker gjorda och se till att kyrkogården är en både vacker och värdig plats. Jennie uppskattar mest att det är så fritt, och man själv får styra upp sin dag.

– Det är ett trevligt jobb, särskilt när det är gott väder. Ja, det är faktiskt riktigt mysigt att gå här och göra fint.