8 vittnesmål inifrån BUP: ”Det handlar om vanvård av barn”

Efter reklamen: Larmen inifrån: ”Det är en medicinfabrik”

Personalsituationen inom barn- och ungdomspsykiatrin har gjort att de långa köerna till behandling och utredning på landets BUP-mottagningar blivit ännu längre.

Enligt en tidigare granskning av Ekot saknades personal i 20 av 21 regioner och störst brist är det på psykologer, sjuksköterskor och specialistläkare.

Barn och familjer hamnar i kläm när behandlare slutar och utredningar pausas, men också de som jobbar inom BUP är utsatta.

– Man misslyckas konstant som behandlare och sätts i ärenden man inte kan hantera överhuvudtaget och inte får rätt stöd och handledning i, säger ”Ulrika” som arbetade som kurator inom BUP när hon valde att lämna sin tjänst. Det var ingen specifik händelse utan helheten som fick henne att ta beslutet, berättar hon i mötet med Femina där hon ger en nedslående bild av BUP:s verksamhet inifrån.

– Det var mängden ärenden där familjerna fått vänta enormt länge. Det blir en inre konflikt i en själv. Jag vet inte hur många föräldrar jag har suttit med som gråtit och varit helt förstörda och undrat när de ska få utredning och behandling, och jag kunde inte lämna ett enda svar.

Carolines son blev sjukare i kön till BUP: Han ska leka – inte vilja dö

Vad har du från insidan sett hända med barnen och familjerna av de långa väntetiderna?

– Att de har blivit sjukare. Det blir ett övergrepp från vården gentemot de här familjerna. Det enda hoppet de har är att få hjälp och de får inte rätt hjälp. Ansvaret ligger på föräldrarna, det krävs att man ringer och krigar. En förälder som litar på systemet kan helt bli borttappad och inte få någon hjälp alls.

”Vi fick ta hjälp av receptionisterna med blodtrycksmätning”

”När läkarna slutar får man vara hobbyläkare också för att täcka upp”

”Anorexipatienter bara trycktes in och det fanns ingen vårdplan för de här unga tjejerna”

Femina har pratat med åtta kvinnor som arbetar eller tidigare har arbetat på BUP, inom öppenvården eller slutenvården i olika delar av landet. Oberoende av varandra och anonymt riktar de skarp kritik mot verksamheten.

Maktlöshet, stress och nödlösningar är återkommande i vittnesmålen som beskriver en slimmad organisation där det ofta handlar om att ”släcka bränder”.

– I perioder har det känts som vi fått hårdprioritera ärenden utifrån om barnet vill ta livet av sig i dag eller inte. Är det inte i dag kan vi inte göra något för då är det inte ”akut”. Det är fruktansvärt att hantera, konstaterar en sjuksköterska som arbetat flera år på en BUP-mottagning i mellersta Sverige.

En undersköterska vid en akutmottagning, som tar emot barn och ungdomar för inneliggande vård, beskriver hur hon efter två dagars bredvidgång, utan kompetens på området, förväntades hantera svårt ätstörda patienter, psykoser och tvångsproblematik. Fall där det ofta låg en outredd NPF-diagnos i botten men där barnen fastnat i de långa köerna till barn- och ungdomspsykiatrin.

– Jag har i dag själv barn med NPF-diagnos och jag skulle aldrig någonsin vilja vårda mitt barn inom BUP, säger hon.

Flera av de intervjuade återkommer till bristen på kompetens inom verksamheten och en övertro på mediciner.

– Jag fick en chock när jag kom till BUP över att man är så helt inne i bara medicinering. Jag är för friskvård och hälsovård och det fick jag inte använda något av alls. Det är en medicinfabrik där sjuksköterskans enda uppgift är att följa upp, justera och byta ut medicin, berättar en barnsjuksköterska som valde att lämna sin tjänst inom Stockholmsregionen när hon inte kunde stå för verksamheten längre.

Men det handlar enligt vittnesmålen också om ett mörkande av väntetider och en utbredd tystnadskultur.

– Klarar man inte att bemanna hittar man på nya projekt för att mörka och sila bort fall som egentligen behöver gå vidare till BUP för att gömma köerna, hävdar ”Ulrika” och förklarar att hon väljer att framträda anonymt av omsorg för patienterna, men också för rädslan för sitt eget jobb.

– Vi hade en chef som hotade om att vi inte fick prata om vad som hände på BUP. Vi skulle säga utåt att allt var bra och att det fanns strategier, fast det inte var verkligheten. Det togs upp i lönesamtal att man inte fick lyfta vad som inte fungerade varken på APT (arbetsplatsträffar) eller i andra sammanhang med kollegor. Vi fick inte prata om insidan för då riskerades våra tjänster och omdömen.

Om det fortsätter så här vad tror du kommer hända?

– Det låter hemskt och grovt men självmorden kommer att öka. Det kommer vara fler barn som dör och föräldrar kommer att fullständigt krascha.

Efter reklamen: Femina granskar BUP: Överläkaren: ”Det är fruktansvärt”

En som inte är obekant med de kritiska rösterna inifrån BUP är barnpsykiatrikern Åsa Schlyter. Efter 14 år som läkare inom regionen valde hon att säga upp sig från sitt arbete.

– Man kände sig inte stolt när man visste att patienterna fick vänta så länge. De kunde få olika bedömningar beroende på vem de träffade eller vilken mottagning de gick till. Det var mycket som inte fungerade i organisationen, säger Åsa Schlyter, som 2007 tillsammans med två kollegor startade Prima barn och ungdomspsykiatri, en privat vårdgivare i Stockholm som är upphandlade av regionen och levererar samma vård som en vanlig BUP-mottagning. Men på ett annorlunda sätt.

På Prima barn och ungdomspsykiatri får familjerna direkt träffa både läkare och psykolog eller kurator för en snabb bedömning av behovet vidare.

– Det har blivit ett systemfel med vården inom BUP i Sverige där man inte står för sina egna beslut. Allt ska diskuteras och man ställer patienterna i interna köer, köer för utredning och köer för behandling.

– Är man legitimerad läkare eller psykolog kan man bestämma själv om det verkar rimligt att sätta i gång en behandling eller en utredning. Det är det här att allting ska diskuteras i grupp som är förödande för BUP, säger Åsa Schlyter som inte tror att det är extra kömiljarder till verksamheten som behövs främst.

– Det är hur man organiserar vården på golvet för familjerna som behöver förändras. Man skulle behöva stänga vissa mottagningar och starta om några veckor senare på ett helt nytt sätt.

”Ulrika”, som valde att lämna sitt jobb som kurator på BUP, vet inte i dag om hon kommer fortsätta arbeta för barn med en psykisk problematik. Men hon är tydlig när hon betonar att läget är akut.

– Det behöver regleras och prioriteras på en helt annan nivå. Politiker och chefer i regionerna måste ta ett mycket större ansvar för att det ser ut som det gör och börja lyssna på medarbetarna.

Vittnesmålen inifrån BUP

Kurator, mellersta Sverige:
”Man kan ha haft ett bedömningssamtal där det kommit fram att det behövs en utredning eller behandling för svår ångest eller depression där mamman ringer ett och ett halvt år senare och frågar ’vad händer, när ska vi få hjälp? Det är akut’. När man börjar titta i systemen har man missat att sätta upp dem i kön. Att det blir så är en kombination av att du har väldigt många ärenden på ditt bord och att man jobbar stenålders. Alla patienter ska gå vidare ska upp i en konferens där enhetschef är med och i bästa fall en läkare. Därefter ska de sättas i kö och det kan gå väldigt lång tid. Vårdgarantin var inget som det talades om. I min primära uppgift ingick att behandla barn med ångest och depression och jag lyfte detta på en konferens och frågade: ’gäller inte vårdgarantin och valfrihet för behandling av ångest och depression?’. Enhetschefen svarade: ’Om vi öppnar den porten kan du ju tänka dig hur mycket vi får på vårt bord och vad det kommer kosta.’

Det var katastrofala situationer barnen utsattes för, där man i stället satte in medicin. Trots att riktlinjerna för ångest och depression är att det ska vara det absolut sista alternativet var medicin det enda vi kunde erbjuda. Jag kunde inte stå för det längre.”

Annas barn lider av PTSD: ”Det är sån jävla uppförsbacke”

Barnsjuksköterska, mellersta Sverige
”Jag är barnsjuksköterska i botten och har tidigare arbetat som skolsköterska, på BVC och inom psykiatrin. Jag fick en chock när jag kom till BUP över att man är så helt inne i medicinering. Jag är för friskvård och hälsovård och det fick jag inte använda något av där alls. Det är en medicinfabrik där sjuksköterskans enda uppgift är att ta emot information för att kunna justera dos eller byta ut medicin och det är ju sällan för att man vill jobba på en fabrik som man valt det här jobbet. Ibland snappade jag upp att vissa barn intresserade sig för idrott och tänkte att man verkligen hade chans att göra någonting. Det finns ju träning på recept. När jag frågade var jag kunde hitta det i journalsystemet visste de inte eftersom ingen använt sig av det.

Det var hela tiden nödlösningar för att det var så slimmat. Vi fick ta hjälp av receptionisterna med blodtrycksmätning och vissa kontroller. Att man tar blodtryck på rätt sätt är väldigt viktigt så det var konstigt i dubbel bemärkelse, både att man inte värderar kunskapen hos sjuksköterskorna som borde göra jobbet och den uppenbara säkerhetsrisken. Vi fick anorexipatienter som bara trycktes in utan någon vårdplan. Helt plötsligt skulle vi utan att ha den kompetensen ta emot de här unga tjejerna på löpande band. Det är ju väldigt specifik kunskap som krävs och jag var väldigt upprörd över att vi inte fick tid att sätta oss in i hur vi på ett säkert och korrekt sätt skulle kunna följa upp dem.

Det blir hela tiden inre konflikter när man vet att man kan göra nytta men är inlåst i strukturer som strider mot ens egna värderingar. Jag kunde se massor av saker där man kunde förbättra och kom med mängder av förslag. Men ju mer jag föreslog desto jobbigare kände jag att jag var för chefen.

Jag kan verkligen inte stå för vården man ger på BUP. En stor del borde vara att lyssna, stötta och hjälpa, finnas där och ge verktyg och tips gällande kost, sömn, bemötande och konflikthantering. Men det finns inget utrymme alls för det och det är inte alls min grej att bara medicinera bort symtom. Jag kommer aldrig gå tillbaka till vården. Det är nog nu.”

Petra kämpar för sonen med NPF – riskerar bli hemmasittare

Sjuksköterska, mellersta Sverige
”Jag är en av dem som varit längst på vår BUP-mottagning. Det har varit många kriser genom åren där varje kris sett olika ut men det handlar alltid om att det är för högt tryck och brist på personal. Många gånger har personalstyrkan halverats men vi som är kvar ska ändå fortsätta ta hand om en lika stor mängd patienter. Vi har krävt remisstopp för att vi inte kan ge en vettig vård men i stället får sjuksköterskorna sitta och låtsas vara psykologer och när läkarna slutar får man vara hobbyläkare också för att täcka upp. I perioder har det känts som att man behövt hårdprioritera ärenden utifrån om barnet vill ta livet av sig i dag eller inte. Är det inte i dag kan vi inte göra något för då är det inte ’akut’. Det är fruktansvärt att hantera för man vet hur desperata de här familjerna är efter hjälp. Det värsta tänkbara är att någon faktiskt hinner ta livet av sig, men det är illa nog redan att patienterna försämras under tiden de väntar. Barnen hinner bli så pass mycket sämre i kön att vi får ta emot värre depressioner, mer självskadebeteende eller ökade sucidtankar när de väl kommer. Det är hemskt för man är väldigt maktlös och det är inte etiskt alls. Det tär. Många slutar för att man inte vill gå under, men många gånger vill de uppifrån släta över det som att de slutar för att ’söka nya utmaningar’, men alla vet att det inte är vad det handlar om. Avståndet mellan högsta ledningen och oss som jobbar ute på mottagningarna känns stort, det verkar inte spela någon roll hur högt vi skriker om att läget är ohållbart, för det är ändå ingen som lyssnar eller gör något. Det yttersta ansvaret ligger hos politikerna. Jag brinner för mitt jobb och vill verkligen inte sluta, men det finns en gräns för hur mycket man orkar.”

Sjukhuslärare, BUP
”Samarbetet mellan skola, BUP, HAB och Socialförvaltningen kunde ha varit bättre. Många gånger vill man ’skylla’ på varandra. Det hade varit bra att samverka skyndsamt i stället. Många som arbetar i skolan tänker nog att nu får vi svaret från BUP, de tänker att där finns expertisen. Man tänker att det görs en gedigen utredning. De får svar på vilken diagnos och hjälp och insatser som behövs. Men när skolan inte har möjlighet att göra dessa insatser fullt, önskar de ännu mer svar på hur de bäst ska möta eleven. Det faller på så vis tillbaka på skolan igen. Jag tror och förutsätter att alla som arbetar kring en patient/elev vill dennes bästa men när det förekommer revir och hierarki inom vården försvårar det arbetet och det är eleven som drabbas och dennes familj. Vi andra går ju hem från jobbet men vårdnadshavarna ska ha en vardag med sina barn och utmaningarna som finns. Ingen aktör tar på sig ansvaret fullt ut på riktigt och man skjuter problemet framför sig. Och det behövs insatser tidigt. Vissa elever kommer till oss i högstadiet och då har beteenden och rutiner satt sig och det blir till att släcka bränder på BUP. Jag ser att skolan blir lidande för de här eleverna, det drabbar deras utbildning och en utbildning är det du behöver för att komma vidare i livet. Fortsätter det så här tror jag vi får ännu mer psykisk ohälsa ute i samhället, det kryper tyvärr lägre ner i åldrarna. Vi kommer få ännu fler med problematisk skolfrånvaro vilket i sin tur blir en jättekostnad för samhället. BUP måste få mer resurser och sluta mäta kvantitet i stället för kvalitet.”

Undersköterska, slutenvården, mellersta Sverige
”Jag är undersköterska och har varit på BUP:s akutavdelning, alltså inneliggande vård för barn och ungdomar, men har valt att lämna mitt jobb. Inom slutenvården är det jättesvårt att hitta sjuksköterskor eftersom lönerna är fruktansvärt dåliga, så de tar ’det de får’ även om personen har noll kunskap inom psykiatri. När jag började för några år sedan hade vi två dagars bredvidgång. Ett dagspass och ett kvällspass. Sedan var man ordinarie personal, och jag hade då aldrig tidigare jobbat med ätstörningar eller psykoser. Jag minns att det var en person som hade grov tvång och jättemycket ångest kring det, och jag kunde ingenting om tvång. Jag tog upp saken på ett medarbetarsamtal, lyfte att jag behövde mer kunskap, ’för tänk om jag går in och gör situationen värre’. Tyvärr är det likadant med NPF-diagnoser och majoriteten av våra patienter har någon NPF-diagnos. Många i personalen har på grund av okunskap åsikter som att föräldrar inte varit tillräckligt konsekventa, och här ska vi visa vilka som ’bestämmer’. Det är fruktansvärt att det finns så lite kunskap på den plats där det ska finnas kunskap, i ett samhälle där det generellt finns lite kunskap om NPF. Jag har i dag själv barn med NPF-diagnos och jag skulle aldrig någonsin vilja vårda mitt barn inom BUP.

Patienterna som har svårare problem blir återkommande på slutenvården hela tiden, eftersom det inom öppenvården inte sker någon behandling. Det blir en ond cirkel. Öppenvården är inte tillräcklig, skolan hänvisar till oss sen skickar BUP tillbaka för att det är ett skolproblem. Det måste finnas en bättre sammanlänk för att det här ska funka.”

Undersköterska, slutenvården, norra Sverige
”Jag har arbetat inom vuxenpsykiatrin i nästan tio år. Eftersom det inte funnits en riktig slutenvård för barn och unga har BUP hyrt platser på den avdelning jag arbetade. När BUP till slut skulle få en egen slutenvårdsavdelning var jag med och startade upp denna avdelning. Eftersom jag och några kollegor hade mest erfarenhet och kände barnen som var inneliggande blev vi ombedda att hjälpa till med att sätta upp nya rutiner. Vi kom i kontakt med en annan BUP-slutenvård i en annan stad. De var mycket kunniga och vi lärde oss mycket av dem. När vi sen skulle använda oss av de nya rutinerna och kunskapen blev vi sågade. Vi hade helt enkelt för mycket att komma med och ställde krav på både ledningen och läkare. Föräldrar kom till oss i personalen och var ledsna, frustrerade och arga över att det togs såna beslut som i stället för att gynna barnen gjorde situationerna svårare. Det blev en tyngd att gå till jobbet. Ett jobb som jag verkligen tyckt om, gjorde nu i stället att jag mådde dåligt. Det berodde inte på patienter eller föräldrar utan på att vi i personalen fick springa i motvind hela tiden. Det satsades inte ordentligt på kortare vårdtider och rätt planering från början. En dag när jag kom hem från jobbet var jag så arg och ledsen. Jag beslutade mig för att säga upp mig. Jag hoppas verkligen att det blir ändring så att barn och ungdomar kan få rätt hjälp och bättre förutsättningar så snart som möjligt.”

Kurator, mellersta Sverige
”Jag jobbade i tio år som kurator inom BUP men slutade för ett år sedan. Jag, mina kollegor och även cheferna slet ofta vårt hår för att kunna hjälpa barnen och deras familjer. Det blev jobbigt att hela tiden behöva säga ’tyvärr det är långa köer nu’, att hela tiden ursäkta sig. Jag kände mig konstant stressad och otillräcklig. Till slut valde jag att jobba i akut verksamhet för där fanns ingen väntetid. Där kunde jag själv bedöma om jag skulle boka in familjen eller inte. Uppfylldes våra kriterier fick jag boka in dem, vilket gav mig lite mer handlingsutrymme. Det var många barn som hade en NPF i grunden som de inte fått hjälp med och där det blev akuta lägen med suicidtankar eller suicidförsök, när det var NPF-problematiken som låg i botten. De hade blivit sjukare av att inte få hjälp från början.

Jag saknar kontakten med barn och ungdomar jättemycket, men jag kan inte tänka mig att jobba under de förhållandena som var. Problemet ligger inte bara på BUP, det är betydligt större än så. Ska man komma till rätta med det räcker det inte med att ställa större krav på BUP eller inte ens att bara tillsätta mer resurser för det är ett samhällsproblem som inkluderar fler aktörer.”

Arbetsterupeut, mellersta Sverige
”Jag har jobbat som arbetsterapeut inom BUP. När jag var där tog vi över en stor målgrupp efter habiliteringen med neuropsykiatriska patienter med autism och ADHD. BUP var inte rustat för det, de hade inte kunskapen och resurserna att ta emot den här enorma målgruppen som kom till psykiatrin, så de blev fullständigt överbelastade under de här åren.

Det fanns inte heller behandlingsinsatser som jag anser är rätt och riktiga för målgruppen. Barnen fick sin utredning i handen sen fick man gå hem. Jag har sett hur det har lett till allvarlig psykiatrisk problematik. Man fick hantera sucidförsök, ångest, depressioner och självskadebeteende i stället för att hantera NPF och ge föräldrar rätt stöd. Jag upplevde att jag stod ensam i att tycka det är viktigt att jobba med den här målgruppen och det var frustrerande. Det står i alla riktlinjer att man ska ha tidiga insatser men några tidiga insatser blev aldrig av.”