Agneta Pleijel i stor intervju: “Nu vet jag att framtiden är kort”

Efter reklamen: Kulturfrågor med Ninna Prage

Jag träffar Agneta Pleijel hemma i lägenheten på Söder i Stockholm, stor och ombonad, av äldre modell och med väggarna täckta av bågnande bokhyllor. Där finns en läsfåtölj och ett arbetsbord, här har många av hennes böcker kommit till. Den senaste var Dubbelporträtt (2020), en alldeles underbar liten roman om ett möte mellan deckarförfattaren Agatha Christie och konstnären Oskar Kokoschka där Agatha Christie mycket motvilligt gått med på att låta konstnären måla ett porträtt av henne inför stundande åttioårsdag.

Men det är inte den boken vi ska tala om nu utan om nya Sniglar och snö som är den sista och tredje delen i ett självbiografiskt projekt som började med Spådomen – en flickas memoarer (2015).

–Den här var väldigt svårstartad, säger Agneta Pleijel, jag började många gånger, men förkastade väldigt mycket. Jag fick skriva en annan bok emellan, skrattar hon (Dubbelporträtt), med helt andra människor än de jag tänkt mig att skriva om. Det hade nog dels att göra med att jag har blivit äldre, dels att jag skulle bli tvungen att skriva om människor som finns. I de två tidigare böckerna var många av de jag skrev om redan döda.

Agneta vill inte kalla den här trilogin böcker för direkt självbiografiska, mer att det är böcker med självbiografisk bäring.

–Man är fri att spekulera, fylla i mellanrummen, växla mellan tankar i nuet och tankar då. Man behöver inte berätta allt, när man ger sig in i det självbiografiska, men det man berättar måste man ha varit med om. Sedan kan det vara svårt att minnas kronologin. Jag började skriva dagbok sent, när jag var runt femtio år, det är ändå inte något jag använt mig av, jag har mer litat till de starkaste hågkomsterna.

I Spådomen skriver den tonåriga Agneta en programförklaring inför framtiden, ”Jag ville mest bara tre saker. Bli fri, skriva, få orgasm. Och senare, mycket länge fram, kanske få ett barn.”

–Det där tyckte min förläggare om, skrattar Agneta, det ville hon ha på baksidan av boken, men visst, man vill ju komma åt den fysiska kärleken som tonåring. Författandet kom dock in senare i bilden, jag debuterade med skönlitteratur först som fyrtioåring. Då hade jag i och för sig skrivit mycket innan som kulturjournalist.

Spådomen handlar mycket om föräldrarnas relation, och hur de påverkar barnen (hon har två systrar). Pappa Åke var professor i matematik, mamma Sonja en skolad konsertpianist som gav upp karriären när barnen kom. ”Mamma är känslor och utbrott. Pappa är saklighet och lugn. Musik och matematik tycks vara två motsatta språk. Musiken är kvinnlig och matematiken är manlig. Det mesta förefaller vara antingen manligt eller kvinnligt.”

–Spänningen mellan konst och vetenskap fanns alltid där mellan mamma och pappa. Den har jag själv varit mycket upptagen av i mitt författarskap, vem av mina föräldrar hade rätt? Ibland tror jag att mamma gifte sig med pappa för att få lite ordning på sitt känsloliv, han var ju hennes totala motsats.

–Mamma är också en prototyp för ett olyckligt kvinnoöde. Hon hade rampfeber, nerver, la ner tankarna på en karriär som musiker och blev hemmafru i stället. Det belastar ju alltid ett barn när man känner att en förälder gör en uppoffring. Det blev starka spänningar mellan oss.

Bokredaktören: Så bra är Zorn – Ett liv, en tid av Per Svensson

Agneta Pleijel släpper nya bok

Den nya boken Sniglar och snö tar vid från de första yrkesåren, Agneta skriver kulturartiklar för Aftonbladets kultursida och blir med tiden kulturchef för samma tidning, den första kvinnliga kulturchefen på en svensk dagstidning. Då låg Aftonbladets redaktion i gamla Klara, det är sjuttiotal och röken ligger tät i lokalerna och det blir många sena krogkvällar med kollegerna.

Samtidigt har Agneta man och barn i ett radhus i Farsta, dit hon åker tunnelbana till och från jobbet. Förhållandet gnisslar och går till slut isär, hon blir ensamstående förälder till en dotter där pappan träffar dottern varannan helg, och står plötsligt inför en ny frihet.

Hon möter andra män, men ingen som riktigt fäster, till dess hon träffar M, en polsk man som flytt diktaturen i Polen och nu arbetar som byggarbetare. Agneta träffar honom då de vistas i ett sommarkollektiv och blixten slår ner i hjärtat hos dem båda. M har en dotter sedan tidigare, snart bor de alla samman i Agnetas lägenhet vid Tantolunden på Söder i Stockholm.

–Störst av allt är kärleken, det är en ledtråd till den här berättelsen, säger Agneta. När jag började skriva var jag väldigt fundersam: Varför gör jag det här? Det jag har upplevt har väldigt många andra människor också upplevt. Men det har nog ändå varit att försöka få en sorts kontur på mig själv tror jag. Hur har det gått till, hur har jag blivit den jag är? Nobelpristagaren Annie Ernaux var inne på att först när man skrivit ner någonting så finns det på riktigt, då har det blivit verklighet, jag är nog inne på samma sak.

–Det handlar också om en generation, jag hör definitivt till den äldre generationen nu, och där finns ett gap till de generationer som kommer efter. Men om man berättar om vad man varit med om och vad man har tänkt, så fyller man ut det lite grann. Dels för min dotter, men också för barnbarnen, som visserligen inte är så intresserade av läsning nu, men en vacker dag kanske, ler Agneta.

Agneta och M bestämmer att de ska gifta sig – men två veckor innan bröllopet berättar M att han har gjort en kvinna gravid under ett besök i Polen. Agnetas värld rasar samman, M flyttar ut från lägenheten en tid, men så småningom återförenas de. M säger sig inte ha någon fast relation till kvinnan i Polen, och det Agneta och M har gemensamt väger tyngre. De gifter sig ändå.

–Det var svårt för mig, men man fick tänka efter vad som var viktigast, vi hade så roligt ihop, jag hade aldrig kommit en man så nära. M var den stora kärleken i mitt liv.

Några år senare kommer dock nästa chock, M har träffat en yngre kvinna i Polen, som liksom M har judiska rötter, han vill utforska sitt judiska arv, men älskar dem båda, vill behålla dem båda. ”M skriver i sina fax att han ser det som en mirakulös utvidgning och obeskrivlig rikedom att kunna älska två kvinnor.”

Agneta ser det dock inte som en mirakulös utvidgning av äktenskapet, men fortsätter ändå att ha kontakt med M.

–Den stora vinsten med det min man utsatte mig för var att inte väja, inte sticka undan för smärtan. Det är okej, det här gör ont, här får jag vara. Någonting lärde jag mig av det.

Relationen med den andra kvinnan upphör med tiden, och M frågar Agneta om hon kan tänka sig att ta honom tillbaka.

–Till slut övertygade han mig om att jag var den han ville ha, och eftersom jag inte hade träffat någon annan som jag trivdes med så bra, hade så många gemensamma intressen med, så vägde det ganska tungt.

–Det var att välja mellan att börja om på nytt, att vara fortsatt ensam i det vi hade byggt upp. Men jag var misstrogen länge, det här är inget recept för andra människor, det var så här det hände för mig. M kom tillbaka, jag kunde gå vidare, det har nog också att göra med att skrivandet var så viktigt för mig. Skrivandet var min tyngdpunkt i livet.

Bokredaktören: Här är mina 3 bästa julklappstips

Förutom kärlek så handlar boken även om Agnetas föräldrar

Föräldrarna har också en stor roll i nya boken, pappa Åke som lämnade familjen för en annan kvinna när Agneta var i tonåren, är nu sjuk och skröplig. Kvinnan han gifte om sig med, en bekant till familjen och många år yngre än pappan, vakar över pappan som en hök. Döttrarna har en svår relation till henne.

–En god vän till mig, författaren PO Enquist, sa att jag absolut inte fick skriva någonting om min pappas nya kvinna, det skulle inte tas väl emot. Men hon lever inte längre (inte heller pappan), och jag ville ändå beskriva mina reaktioner på deras relation, det som är min sanning.

Hon har nyligen fyllt 83 år, har levt ett långt liv, varit med om mycket. Känner hon sig klok och vis?

–Jag känner mig i alla fall lugnare nu än när jag var yngre, skrattar Agneta, då hade jag lättare att hakas fast av andra människor, lyftas upp. Nu ser jag mer på mig själv som en av många, det här jaget är inte så viktigt längre. Det är inte roligt att åldras, men livet har blivit bättre.

–Nu vet jag att framtiden är kort. En stor del av livet lever man med en blick på framtiden, att det och det ska hända, man gör sig förhoppningar, men det är över.

Agneta skriver också om kampen mellan optimisten och pessimisten.

–Det är två livsval som man har, alla människor har det. Man ser en halv flaska brännvin, optimisten säger att hälften är kvar, pessimisten säger att den är nästan slut. Man kan träna sig till en optimistisk hållning, att inte ge allting till spillo. I mitt fall, med åren lär man sig lita till den egna kraften.

Finns där några drömmar kvar?

–Jag har den här känslan av tacksamhet över att man fick det här livet, och har det kvar, i alla fall i några år. Man prisar en dag när det är sol och vackert. Jag ser väldig mycket fram emot sommaren, till sommarhuset på Yxlan, att få se ljuset och naturen igen. Och tänk om man skulle kunna få barnbarnsbarn, det vore fantastiskt. Mina barnbarn är tjugotvå och tjugofyra år, så det är inte helt omöjligt, avslutar Agneta med ett stort skratt!

5 snabba med Agneta Pleijel

Favoritprogram på tv?

–Jag tittar sällan på tv, men jag har suttit igenom alla avsnitt av Händelser vid vatten. Det var roligt att se 60- och 70-tal genom Kerstin Ekmans ögon. Djupt obehaglig, och väldigt bra. Så mycket våld på svenska landsbygden.

Vad gör du när du inte skriver?

–Lagar mat, städar, går ut och går. Jag målade när jag var yngre men nu har jag ingen hobby.

Vad bjuder du helst gäster på när du har middag?

–Nasi goreng, en östasiatisk rätt jag åt mycket som barn.

Bästa platsen på jorden?

–Sommarhuset på Yxlan, dit längtar jag alltid när jag inte är där.

Tråkigaste sysslan?

–Att gå igenom papper och betala räkningar. Det skjuter jag på så länge det går.