Bianca Kronlöf: “Jag har känt mig extremt ensam”

Efter reklamen: 5 saker om Bianca Kronlöf du kanske inte visste

Hon minns fortfarande gungan hon satt på när beskedet kom. En gunga i en lekpark i Göteborg. En plats som för evigt är fastetsad i Bianca Kronlöfs minne. Det var där hon befann sig då hon fick veta att hon blivit antagen till Teaterhögskolan.

–Man fick beskedet genom att antingen gå till en dörr och läsa av en lista. Precis som i filmen Fame, faktiskt. Eller så kunde man ringa till en telefon och få en lång text uppläst och därefter namnet på alla antagna, berättar Bianca.

Nio gånger sökte Bianca Kronlöf till scenskolan. I Stockholm, Göteborg, Malmö, Luleå… Till och med i Helsingfors, Finland. Hon kallar det för ”förnedringsturnéer”, resorna hon gjorde till städer där hon åt hamburgare och bodde på vandrarhem och väntade på att bli utvald. Och så kom då den där dagen då hon äntligen kom in. Efter år av ovisshet, väntan och slit var hon plötsligt en av åtta antagna, bland tusen sökande.

Feminas team möter Bianca Kronlöf hemma i bostaden i Blåsut utanför centrala Stockholm. Bianca bjuder på kaffe i köket och pratar om det absurda i att bli intervjuad. Om hur skev dynamiken i en intervjusituation är och hur märkligt det vore om en sådan situation existerade i ett annat sammanhang. Det är tydligt att hon reflekterar mycket över möten. Över sammanhang. Men så är hon ju också komiker. Och en stjärna på igenkänningshumor.

Just intervjuer har det blivit många av för Bianca. De senaste årens succéproduktioner, och uppmärksamheten kring dem, har avlöst varandra. Full patte, Svenskjävel, Deg, för att nämna några.

Bianca Kronlöf som ung

Bianca Kronlöf är uppvuxen i Sorunda utanför Nynäshamn, ett samhälle med lite mer än tusen invånare. I dag, när man ser hennes cv, fyllt av produktioner för teater, film och tv, är det svårt att tro att hon var ett blygt barn. Men precis så var det.

–Jag var verkligen svinblyg som liten. Min pappa trodde att till och med biblioteksjobb skulle vara ett för socialt och högljutt arbete för mig. Han trodde jag skulle behöva jobba på arkiv, typ, säger Bianca.

Hon beskriver sitt barnjag som ängsligt. Men trots det, och trots den där blygheten, ville hon hålla på med teater.

–Jag var inte teaterapan i klassen på rasten, eller socialt. Men när jag fick en plats på roliga timmen eller så, då tog jag chansen. Jag får samma känsla nu, som jag fick då, när jag står på scenen. Jag älskar det fantasifulla runt det hela, att träffa scenografi och sitta i sminket… Det är samma känsla som när jag stod framför utklädningslådan.

Precis som de flesta barn gjorde Bianca shower i vardagsrummet, med föräldrarna som publik. Intresset för att skapa, komma på egna världar, historier, figurer, har alltid funnits där.

–Jag är ju uppväxt på landsbygden. Och tristess föder verkligen något.

Jag frågar Bianca vem hon var i tonåren. Om blygheten höll i sig, också då? Både och, blir svaret.

–För mig betydde flickrummet och tjejgänget väldigt mycket. Otroligt mycket faktiskt. Där blommade jag ut och vågade en hel massa saker. Sedan kom man ut i världen… och där var jag fortsatt blyg.

Hon fortsätter:

–I dag har jag hittat ett sätt att vidga mitt flickrum. Man kan säga att teatern, skådespeleriet, är mitt nya rum. Där vågar jag, där känner jag mig trygg. Men jag blir fortfarande väldigt blyg i vissa sammanhang. Att gå på bröllop till exempel, det tycker jag är hemskt! De första minuterna i en sådan miljö blir jag helt vilsen. Jag vet inte vad jag ska säga? Jag kan ju inte börja fråga var folk står i abortfrågan, den allra första minuten? Jag känner mig exakt som när jag var barn.

Bianca Kronlöf beskriver sina tre år på teaterhögskolan som fantastiska. 2011 tog hon examen. I och med den gick hon från en trygg värld som hon kände väl, mot en mer oviss framtid.

–Man kom ut och insåg att det var extremt oklart hur man ens skulle söka jobb.

–Då hade jag en teatergrupp med några vänner, och trots att jag gjorde annat, jobbade på lager och som personlig assistent, så gav den gruppen ett slags kraft. Ett slags sammanhang, säger Bianca.

Melinda Jacobs visar upp livet med alla barnen i tv-dokumentär: ”Stundtals väldigt jobbigt”

Snubben föddes

Men så plötsligt händer något. Snubben föds, den karaktär som Bianca Kronlöf mejslar fram och ger liv till. Han ser dagens ljus den 9 mars 2012, dagen efter internationella kvinnodagen, på Youtube.

–Jag fick mess under arbetsdagen om att fler och fler hade sett det. Plötsligt hade tusentals människor sett det. Och det var så svårt att ta in. Jag var liksom van vid en teaterpublik på några hundra. Tiotusen gick knappt att ta in!

Med Snubben ville Bianca göra en figur som är som folk är mest. Ofta är saker så uppskruvade, så spetsiga, det gör att det nästan blir för mycket och det roliga försvinner, menar hon. Bianca berättar att humorn ofta blir ett slags ventil för henne, särskilt i en värld med så tydliga patriarkala strukturer. Läser man om övergrepp och kvinnomisshandel kan man antingen bryta samman, eller så kan man resa sig på nio och göra något av ilskan och hopplösheten. Genom humorn förvandlas ilskan och frustrationen till hopp.

–Ett sätt att göra feminism roligt är att byta roller. Hur skulle det vara om en klass som spelar brännboll skriker ”Gör inget killkast” och ”Kolla, han springer som en kille”? Då ser man hur sjukt det är att vi säger sådant fast om tjejer, har Bianca berättat.

I dag ses Biancas klipp på nätet av miljontals människor. Hennes video där hon talar direkt till komikerkollegan Soran Ismail, publicerad efter SVT-dokumentären Persona non grata, har setts av miljoner.

–Det som är befriande med sociala medier är att det tar kortare tid att producera. Och man behöver inte be om tillåtelse på samma sätt. Dessutom kan man öva på sitt hantverk, offentligt.

Karriären står på många ben

Rent karriärmässigt står Bianca Kronlöf på många ben. Det är humorn, de sociala medierna, skrivandet. Och så tv-produktionerna, teatern och filmen.

–Det ger mig en frihet, konstaterar hon.

Det politiska finns i botten av mycket av det hon gör.

–Mitt politiska engagemang är en galenskap som bara har vidgat sig genom åren… Nä, men jag tror jag har haft det med mig länge. Ända sedan jag var barn faktiskt. Orättvisor intresserar mig.

Särskilt en företeelse har upprört Bianca lite extra. Tystnaden. I sin bok Brev till mannen avhandlar hon just de många olika sorters tystnader som finns. Chocktystnaden, reflektionstystnaden, lathetstystnaden och medhållstystnaden… Precis som många andra tycker Bianca att det är ”svinjobbigt med dålig stämning” men hon känner sig tvungen att säga till om något skaver eller känns fel.

–Låt oss säga att någon säger ett taskigt skämt eller en elak kommentar till någon. Då har det ju redan blivit dålig stämning, innan du säger emot. Och tänk på att om du tycker att en situation är jobbig, är det troligtvis fler som tycker samma sak, har hon slagit fast.

Så enkelt, men också så svårt, är det, menar hon. I många sammanhang, ofta manliga sådana, behövs bara fyra små ord som skulle kunna ändra allt: ”Jag håller inte med.” Bianca säger att om de orden bara sas mer, om det tysta medhållandet bröts, skulle vi kunna ha en ”minirevolution” på gång.

Men visst tar det på att vara engagerad, att vara den som säger emot, som engagerar sig, som skapar den där dåliga stämningen. Jag frågar vad engagemanget har kostat henne. Hon tystnar.

–Jag får ganska lite hat och hot, direkt till mig. Men att läsa trådar om mig på nätet, det är nattsvart…

Drivkraften, det som får henne att orka lite till, är ilska, men också lust. Lusten till skapande. Och till att lära sig mer.

Två händelser i Biancas yrkesliv har varit milstolpar, två roller, två produktioner, som på något vis betytt lite extra.

–Att göra Full patte efter att ha gjort Snubben, där jag filmade själv med mobilen lutad mot två kastruller, var fantastiskt. Att få jobba med en produktion med kostymör, klippare, ljudläggare. Det gjorde att allt blev så mycket bättre än vad jag hade tänkt mig, säger Bianca och fortsätter:

–Karaktärsarbetet med Liana i Deg var också en vändpunkt. Levan (Akin, seriens regissör, reds anm) är en extremt krävande regissör. Och det har höjt ribban för mig. Jag har tänkt att jag är en duktig flicka som har koll på min skit men det jobbet blev en spark i arslet för mig. Jag är så glad och tacksam att jag fick göra den rollen. Den är fantastisk.

Den som sett Deg vet att Bianca spelar på både finska och svenska. Hon är tvåspråkig också i verkligheten. Både mamma och pappa är från Finland. Det finska arvet är ständigt närvarande i hennes liv. I dag pratar hon själv finska med sin lilla dotter och varje år rymmer minst en resa över Östersjön.

Vi pratar om det finska arvet. Om vilken självklar del Finland, och det finska språket, alltid varit i hennes liv. Hon vet dock att det inte är så för alla. Att många finska invandrare enbart pratat svenska med sina barn.

–Mina föräldrar umgicks väldigt mycket med andra finnar. Det var först när jag var vuxen som jag fattade att det fanns andra från Finland som skämdes över det. För mig var det bara självklart. Visst hörde jag att folk ibland skämtade om min pappa. ”Var är kniven och vodkaflaskan?” kunde de säga. Jag tyckte att det var lite konstigt. Men det är först i vuxen ålder jag har förstått hur otroligt sjukt det var att det sades sådant, och ”skämtades” så.

Privat lever Bianca med sin sambo Petter, som är läkare.

–Det är fantastiskt att leva med en läkare! Och min man är ju inte bara läkare utan också barnläkare så det gör att jag kan vara den sköna avslappnade föräldern. Jag kan alltid fråga honom om det är lugnt. När vår dotter hade vattkoppor blev det så tydligt. Jag kunde fråga allt: Funkar den här salvan, när smittar det inte, vad är sant på riktigt?

Hon beskriver Petter som hennes livlina i Vem vill bli miljonär?. Läkare och skådis må låta som två helt olika yrken, väsensskilda. De är dock mer lika än man tror, menar Bianca.

–Till exempel att man jobbar på oregelbundna tider, att ens jobb kräver förberedelse. Att man vill avancera och lära sig mer. Han vill läsa på om ett nytt eksem och jag behöver plugga repliker. Vi har stor förståelse för varandras arbete.

Livia Millhagen: ”Det är en jätteutmaning”

Bianca Kronlöf om…

… drivkraften som fick henne att söka scenskolan igen och igen:

”Jag visste verkligen inte vad jag ville göra i stället. Min positiva och negativa sida är liksom samma och det är att jag aldrig ger upp. När jag väl har bestämt mig för något då är det verkligen ’nu jävlar’. Det är en egenskap som är bra i jobbsammanhang men dålig i vissa privata. Som att ge upp en dålig relation. Jag ska se till att den funkar oavsett vad kan jag känna. Alldeles för länge.”

… sina förebilder:

”Inom skådespeleriet är Gunilla Röör en stor förebild. Hon kan konsten att både ta plats och ge plats. Annars är mina förebilder min mamma och mina två systrar.”

…vilken roll hon har i sin ursprungsfamilj:

”Jag är nog en rätt tydlig storasyster. Och har alltid varit. Om jag sa jag gillar inte lök så kom det som två ekon efter det: ’Inte jag heller!’, ’Inte jag heller!’”

… att vara Feminas profil:

”Fantastiskt roligt! Det är lite ny på jobbet-känsla. Jag ser jättemycket fram emot allt som komma skall.”