Frida Boisens mamma tog sitt liv: ”Hon skrev att det var mitt fel”

Efter reklamen: Så söker du hjälp när du drabbats av depression

Missat samtal 17.02.

På mors dag 2007 har Frida Boisen lagt sin mobil i hallen under ett besök hos några kompisar och hör därför inte när mamma Rosita ringer.

Den kvarlämnade telefonen i hallen ska komma att jaga henne i flera, flera år framöver.

Samtalet från mamman blir nämligen det allra sista.

När Frida sedan ringer tillbaka svarar hon inte.

– Jag tänkte att hon var sur på mig. Jag hade dessutom glömt att skicka blommor, något jag vanligtvis brukar vara bra på.

Dagen därpå får hon ett telefonsamtal om att mamman inte har dykt upp på jobbet. Först då förstår Frida Boisen att läget är mycket allvarligt. Tillsammans med sin man Lars och dottern Tilda kastar hon sig in i bilen för att köra sträckan Stockholm till Göteborg.

När familjen kommer fram till mamma Rositas hem har polisen brutit sig in. Frida får beskedet hon stålsatt sig inför: hennes mamma är död. På köksbordet hittar hon ett brev från försäkringsbolaget där det står att livförsäkringen är uppsagd. I sovrummet finns ytterligare ett kuvert, med Fridas namn på.

Innehållet är ett direkt fördömande mot dottern. Nu hade Frida fått som hon ville, menar mamman. Hon har tagit livet av sig.

– Det var helt fruktansvärt. Att hon pekade fingret mot mig och sa att det var mitt fel. Jag är ju själv mamma – hur kan man göra något sånt mot sin egen dotter? Hur elak kan man bli?

Frida ringer sin pappa, som är skild från mamman sedan många år, och berättar vad som har hänt. Hans bestämda svar lyder: ”Vad du än gör – berätta aldrig det här”.

– Därifrån är det en hemlighet. Under tiden som följer mår jag otroligt dåligt. Jag har sådana skuldkänslor att jag knappt kan andas.

Behandlades dåligt av pappan

I över tolv år håller Frida Boisen sitt ord till pappan. Men när hennes egna barn förra hösten berättar om hur vänner nära dem har anhöriga som tagit livet av sig förstår hon att det är dags att berätta.

– Jag kunde inte vara en bra mamma och samtidigt ljuga om deras historia. Det blev världens kramhög och de undrade varför jag aldrig hade sagt något.

Efter samtalet med barnen släpper något uppdämt inom henne. Hon börjar skriva sin självbiografiska bok Berätta aldrig det här och går tillbaka till sin uppväxt för att försöka förstå vad det är som egentligen har hänt.

De första fem åren minns Frida som underbara. Hon och hennes mamma bor i skånska Eslöv bara de två: bakar bullar, diskuterar livet, sjunger ihop. Pappan är en skuggfigur, en ”gubben i lådan”-typ som dyker upp när han behagar. Frida och mamma Rosita är ett team – ett ”vi mot världen”.

Fram tills det att pappan bestämmer sig för att han vill bli ihop med Fridas mamma igen. Mor och dotter flyttar tillbaka till Göteborg, och från att ha varit glad och livlig blir Rosita snart väldigt, väldigt tyst. Den dåliga stämningen trycker innanför väggarna i pappans stora hus.

– Han var otrogen och han tryckte ner henne. Han kunde också bli väldigt aggressiv och slå mig. Man vågade knappt säga ett ord utan mycket var hemligt, berättar Frida.

Hon minns speciellt ett tillfälle från barndomen. Då är hon runt tio år. Efter en kväll med middag och fest är Rosita för en gångs skull på bra humör – i stället för de mörka, murriga kläderna hon vanligtvis bär har hon klätt sig i chockrosa och strålar mot sällskapet.

När alla har gått hem säger pappan till sin fru: ”Det finns en sak du kan tänka på. Le inte sådär mycket. Det ser så fult ut när man ser ditt tandkött.”

– Jag har också ganska smala läppar, precis som min mamma. Dagen därpå körde jag någon slags ”klädnypsterapi” där jag fäste klädnypor i mina läppar så att de skulle bli tjockare, berättar Frida.

Bara något år senare vill pappa skiljas.

– Mamma var helt knäckt och väldigt olyckligt kär. Hon var låginkomsttagare och vi fick flytta från villan till en skuggig lägenhet i förorten. Jag tror att hon kände en skam över att hon misslyckats. Hon kom aldrig över honom.

Pappan träffar däremot väldigt fort en ny fru. Tidigt står det klart för Frida att hon inte är en del av hans nya liv.

– Jag fick inte ens ett eget rum i deras stora lägenhet. Det var en sådan chock och besvikelse att förstå att pappa var noll inställd på att ha mig där som barn. Jag kände mig aldrig särskilt välkommen.

Började anmärka på allt

Under tonåren är Frida Boisen fortsatt nära sin mamma. Men efter att hon flyttar hemifrån och startar ett eget liv med jobb, man och barn blir relationen dem emellan allt sämre.

– Jag tror att hon kände sig övergiven. Hon störde ihjäl sig på att jag hade en karriär, störde ihjäl sig på att jag hade en dotter. Första gången hon träffade Tilda blev jag nästan rädd. Det kändes som att hon höll i ett paket mjölk. Hon var helt kall.

Mamma Rosita blir väldigt svår för Frida att umgås med. Varje gång hon är på besök i Stockholm anmärker hon på allt – att Fridas hem är för dammigt, att Frida lagar ”fel” mat, att Frida är en dålig mamma och prioriterar karriären före sitt barn.

– Hon kunde säga att hon tyckte synd om Tilda som hade en mamma som jag. Hon var väldigt elak. Jag kunde inte ens prata telefon med henne utan att börja gråta, berättar Frida.

– Vad jag inte riktigt förstod då var att hon var sjuk. I dag är jag helt chockad över min egen ignorans – men det är ju klart att hon mådde jättedåligt. Jag var bara så upptagen av att jag själv blev så ledsen.

Under åren som följt mamma Rositas självmord har samma tankar roterat i Frida Boisens huvud, om och om igen. Varför förstod hon inte att hennes mamma var deprimerad? Varför försökte hon inte prata med henne om hur hon egentligen mådde? En gång föreslog Frida att Rosita skulle uppsöka en psykolog, men fick ett tvärt nej som svar.

­– Jag ångrar ihjäl mig. Och jag ångrar att jag inte hade mobilen vid mig just den där dagen för tretton år sedan. Om jag hade tagit luren hade hon kanske inte tagit livet av sig. Det är så fruktansvärt många scenarion som inte leder någonvart. Det är bara en väg till panik, ångest, skuld – en road to hell.

Skrivandet av Berätta aldrig det här har varit terapin hon aldrig fick, berättar Frida Boisen.

– Jag bara grät. Det var väldigt skönt på något sätt, befriande att få ut allt. Alltifrån slag till förtryck.

Vill uppmärksamma psykisk ohälsa

Sedan några år lever inte heller hennes pappa – däremot fick de en god relation mot slutet av hans liv.

– Han blev en väldigt fin morfar för våra barn. Den varma personen som någonstans bodde där inne. Ibland känns det orättvist att jag var så hård mot mamma. Att det har varit så svårt att förlåta henne – kvinnan – medan min pappa har kommit undan med vad som helst.

Under många år kunde Frida Boisen inte ha några foton på mamman framme i sin lägenhet. Ilskan var för stor.

Men i dag står en bild framme på Rosita hemma i lägenheten i Stockholm. Frida planerar nu att förstora upp fotot och ge sin mamma en plats i familjen igen. Vad som hände på morsdag 2007 är inte längre en hemlighet. Tystnad präglade Fridas barndomshem, men ska inte ha någon plats i hennes vuxna liv.

– När någon i ens närhet mår dåligt är lätt att man blir rädd och inte vågar prata om vad som är fel. Men det värsta vi kan göra är att behandla psykisk ohälsa med tystnad. Allt är bättre än tystnad. För min mamma är det försent, men tillsammans kan vi varje gång vi ser en medmänniska vi känner inte må bra, våga vara där. Våga fråga och våga lyssna.

LÄS MER:

Nora blev utbränd som 13-åring – ville ta sitt liv

Nina, 41, totalförlamades efter olyckan – ändrade åsikt om dödshjälp

Ingen såg att Alin, 37, var svårt sjuk: ”De sa att jag var hälsosam”