Stjärnförfattaren Karin Alvtegen kan inte skriva fler böcker: ”Det går inte”

Efter reklamen: Vad har du i bokhyllan? #3 – Emma Hamberg

Hon är en av Skandinaviens mest lästa och älskade författare. Med sina hyllade spänningsromaner har hon gjort avtryck både i Sverige och i världen och fortfarande – 26 år sedan hon debuterade med boken Skuld – lever Karin Alvtegens böcker kvar och hittar ständigt nya läsare. På årets bokmässa tilldelas hon Årets hederspris när Crimetime Award fyller tio år.

Men Karin själv är inte på plats för att ta emot priset. Hon har precis anlänt till sonen August och hans familj i Östersund när vi når henne på telefon. Hon tog nattåget dit och kunde ligga ner hela tågresan – vilket är en förutsättning för att att hon ska kunna resa. Och när vi pratas vid får hon ligga ner under hela samtalet för att orka. Att delta på bokmässan är uteslutet. Sedan 2013 har hon varit svårt sjuk i ME och både författarskapet och sociala sammanhang har fått tagit ett stort kliv åt sidan. Att tilldelas ett hederspris för sina litterära verk är därför både känslosamt och värmande för Karin.

– Jag blev så glad. Genuint glad. Det blev verkligen som en hälsning från en annan tid. En bekräftelse på att det jag gjorde då finns kvar. Vi satt i bilen när jag läste mejlet och jag började gråta, och min man Micke började också gråta. Så det var på riktigt stor glädje, säger hon.

Skrivandet kom efter djupa sorgen

Hon är uppvuxen i en trygg och kärleksfull familj, som länge var skyddad från stora trauman och svårigheter – tills telefonen en dag ringde och livet slogs omkull. Karins två år äldre storebror hade varit med om en dödsolycka. Karin själv var 28 år, hade en tvååring hemma och var höggravid med sitt andra barn. Storebrodern var 30 år och nybliven pappa.

– Jag hade inga strategier för att något sådant kunde hända i livet.

Karin tvingades lägga sorgen åt sidan för att krishantera, fokusera på att föda barn och att ta sig igenom vardagen. Hon hann aldrig känna efter hur hon mådde – förrän tre år senare.

– Då kraschade jag rakt ner i en depression, säger hon och fortsätter:

– Jag fick verkligen total panik över att inte kunna skydda mina barn från faror. Hur ska jag skydda mina barn när livet är så här oförutsägbart? Vad är värt någonting om det bara ett telefonsamtal bort kan ta slut?

Först pratades det om att hon hade panikångest men i efterhand har hon kommit fram till att så var inte fallet – hon var djupt deprimerad.

– Folk som har haft panikångest säger att de är rädda för att dö. Men jag tyckte ju att det skulle vara ganska härligt. Det var mer på den nivån. Att jag inte orkade att leva med de där förutsättningarna.

Det var så illa?

– Ja, jag var djupt deprimerad och fick medicinsk hjälp och terapi och så där. Så småningom kunde jag vända oförutsägbarheten till något positivt.

”Ingen får säga att jag är släkt med Astrid Lindgren”

Medicinen hjälpte till slut och mörkret ljusnade. Karin satte sig vid datorn och lät sin kreativitet komma ut – något som blev starten på en framgångsrik författarkarriär.

– Den här oförlösta kreativiteten som jag måste ha burit med mig ända tills då. Det var som att öppna till en hemlig slottssal där jag aldrig hade varit. Det var förlösande.

Men den litterära konsten var inte främmande. Karin är släkt med Astrid Lindgren (Karins morfar var bror till Astrid) och har tillbringat mycket tid vid den folkkära författarens barndomshem i Näs – något hon från början inte alls ville prata om eller förknippas med.

– Jag var sådär att ingen får säga att jag är släkt med Astrid Lindgren. Jag ville inte att någon skulle tro att hon hade hjälpt mig eller så, säger hon och fortsätter:

– Ingen fick prata om det under de två första böckerna. Sen har jag varit stolt och pratat mycket om Astrid, men då var jag liksom på egna ben.

Karins första bok skrev hon i hemlighet. Men när hon blev antagen av förlaget Natur och Kultur så var Astrid den första hon ringde.

– Då var hennes syn så nedsatt att hon inte kunde läsa själv. Men hon blev väldigt, väldigt glad och inte minst förvånad. Jag hade ju liksom inte pratat om det.

”Jag var en tjuvlyssnare av rang”

Intresset och nyfikenheten på psykologi och människors drivkrafter har lagt grunden till de böcker som idag säljs över hela världen. Hon debuterade 1998 med spänningsromanen Skuld, som följdes av Saknad, Svek, Skam och Skugga. Sedan kom de skönlitterära romanerna En sannolik historia, och Fjärilseffekten. Böckerna har fått etiketterna psykoligiska thrillers och psykologiska spänningsromaner.

Hon har mottagit flera priser för sitt författarskap, både internationellt och i Sverige. Som Glasnyckeln för bästa skandinaviska kriminalroman, Stora Ljudbokspriset och danska Deckarakademins Palle Rosenkranz pris för årets bästa kriminalroman. Hon har också nominerats till flera internationella prestigefyllda litteraturpriser.

– Det har varit så roligt att skapa mina världar och att samla på sig allt. Jag gjorde väldigt mycket research för att få till olika fallbeskrivningar, det var inget jag hittade på.

Inspirationen hittade hon bland annat på kaféer eller restauranger, när hon tjuvlyssnade på andras samtal.

– Folk anar inte vad jag har snappat upp av folks samtal. Jag var en tjuvlyssnare av rang.

Sjukdomen som förändrade allt

Men när boken Fjärilseffekten skulle ges ut, en bok som för övrigt (jämte Skugga) enligt henne själv är den bästa bok hon skrivit, drabbades hon av influensa – en sjukdom som senare gick vidare till en luftvägsinfektion, vinterkräksjuka och feber i flera månader. Baksidebilden på Fjärilseffekten försökte de ta vid flera tillfällen, men febern satte stopp.

– Till slut togs bilden ändå och jag ser själv att jag inte är frisk på den...

Från att hon sökte vård på vårdcentralen flera gånger till att hon senare åkte in akut med andnöd, ont i bröstet och oregelbunden puls.

– Jag tror jag hade 47 i puls och jättelågt blodtryck, det kändes som att jag skulle kvävas. De gjorde tusen utredningar men hittade inget fel.

Till slut fick hon höra att hon var stressad och deprimerad, något hon inte alls kände igen sig i.

– Det var helt förnedrande faktiskt. Det var ungefär som att jag tänker fel, säger hon och berättar vidare:

– Jag var ju jätteförvirrad och bara insåg att jag var väldigt, väldigt sjuk. Och så bara försvann hela mitt sammanhang. Yrkesrollen, alla kontakter och många vänner. Det liksom bara försvann för mig. Jag trodde ju att jag skulle komma tillbaka och bli frisk.

Men frisk blev hon inte. Det tog fyra år innan Karin fick diagnosen ME, som också går under namnet kronisk trötthetssyndrom.

– Det är det mest korkade namn på en sjukdom som jag hört i mitt liv. Det handlar verkligen inte om att vara sömning. Det är liksom en total utmattning när man bokstavligen inte kan röra kroppen när man är som sämst.

Och när Karin mådde som sämst så var hon sängliggande 23 timmar om dygnet. 2019 skrev hon tillsammans med journalisten och författaren Karin Thunberg boken Osynlig sjuk.

– Det är ingen som tror att en framgångsrik deckardrottning självmant avslutar hela sin karriär och isolerar sig och lever sitt liv på soffan liksom. Så jag kände att jag måste använda min röst till att försöka sprida kunskap om ME. Göra något konstruktivt av en hopplös situation.

Hur blev responsen på boken?

– Den har hjälpt många har jag förstått. Jag får ju väldigt mycket feedback på den och framför allt att folk har kunnat ge den till sina läkare och sina anhöriga för att de ska förstå och så. Men det är väldigt sorgligt att det skulle behövas tycker jag.

Men att vara rikssjuk, som hon själv kallar det, är inte roligt. Hon vill inte att alla ska se på henne som sjuk. Trots att det är tunga ämnen vi pratar om så skrattar hon, är positiv och ser ljusglimtar i allt det mörka.

I dag mår hon efter långvarig medicinering bättre än för några år sedan och hon kan åka och hälsa på familj, äta på restaurang och prata med oss på Femina. Men hon vet att allt ansträngande kommer med en räkning på posten några dagar senare.

– Om mitt batteri går ner i botten så får jag som influensa och blir utslagen i x antal dygn. Så ska jag göra något eller träffa någon behöver jag planera det två dagar innan.

– Om mitt batteri går ner i botten så blir jag jättesjuk får jag som influensa och blir utslagen i x antal dygn. Så ska jag göra något eller träffa någon behöver jag planera det minst två dagar innan.

Det är också en av anledningarna till att hon inte deltar på bokmässan och tar emot sitt pris på plats. För att hon skulle bli alltför sjuk efteråt, och för att hon inte orkar öppna den sociala dörren som det skulle innebära.

– Jag har sörjt färdigt att jag inte kan vara med längre. Och jag kanske inte ska öppna den dörren igen. Det skulle nog bli lite väl jobbigt känslomässigt.

”Jag är verkligen helt osjälvständig”

Hemma på Österlen har hon och maken Micke ”Nord” Andersson ordnat en trädgård med många viloplatser och ett växthus där Karin kan odla tomater.

– Vi skapade ett hem som vi verkligen vill vara i. Vi gjorde det när vi trodde att jag aldrig någonsin mer skulle kunna lämna det. Det har blivit vår oas.

Micke är musiker och åker ibland iväg på turné. Men när Karin var som sämst så ville han inte lämna henne ensam hemma.

– Det var väldigt jobbiga år för jag ville inte att hans liv skulle bli förstört också. Det var ju vidrigt.

Men motgångarna har svetsat dem samman och i dag kan han åka på turné och Karin åka till barn och barnbarn i Östersund – en vinst på många olika sätt.

Trots att hon tvingats isolerat sig mycket hemma på Österlen så har hon många nära vänner kvar. Deckardrottningen Åsa Larsson är en av dem.

– Hon har sett mig i alla lägen och vet exakt vad jag behöver. Hon vet hur rullstolen fungerar in och ut, och kommer jag till Stockholm så hämtar hon mig på perrongen. Jag är verkligen helt osjälvständig och hon vet det, säger hon.

Författarskapet lever vidare

De senaste åren har författarskapet levt vidare genom sonen Albin Alvtegen. Tillsammans har de skrivit en fantastytriologi för barn – Hinsidestriologin. Albin vid pennan och Karin som en hjälpande hand bredvid.

– Den pojken har en hjärna som är som en skattkista, säger hon och tillägger:

– Han är så begåvad och har fortsatt att skriva på egen hand. Det är viktigt för mig att skrivandet går vidare och det gör att det känns enklare för mig själv att jag inte är med längre, för jag vet att han är det på något sätt.

Så du själv kommer att inte skriva något mer?

– Nej, det går inte. Jag har inte den hjärnan längre, säger hon.

Karin Alvtegen

Ålder: 59 år

Bor: Österlen

Familj: Maken Micke Nord Andersson (musiker), barn, bonusbarn, barnbarn och bonusbarnbarn.

Böcker: Skuld, Saknad, Svek, Skam, Skugga, En Sannolik historia, Fjärilseffekten. Samt Hinsidestriologin tillsammans med Albin Alvtegen och Osynligt sjuk med Karin Thunberg.

Efter reklamen: Vad har du i bokhyllan? #2 – Jens Lapidus