Linnéa Claeson: ”Vi vill inte ha prinsesstårta, vi vill ha löneförhöjning”

Efter reklamen: 10 bad ass-kvinnor som förändrade världshistorien

1. Är 8 mars en dag värd att fira?

– Dagen ska uppmärksammas om inte annat. En dag där vi både kan hålla i huvudet att vi har väldigt mycket kvar att göra när det kommer till jämställdhetsfrågor och kvinnors och flickors utsatthet, men samtidigt fira de segrar vi har, kraftsamla och organisera oss framåt.

2. Vilken är den viktigaste jämställdhetsfrågan 2024?

– För mig handlar det om två spår: det ena är mäns våld mot kvinnor, som möjliggörs av kvinnors ekonomiska beroende av män. Kvinnor måste äga mer, ha mer makt och inflytande för att nå trygghet. Ett starkare ekonomiskt kapital, helt enkelt. Det kostar pengar att skilja sig och det kostar pengar att säga upp sig.

3. Varför är kvinnors rättigheter ett provocerande ämne?

– Det låter ofarligt att säga att kvinnor ska ”ha lika”, men det innebär samtidigt ”dela upp”, och det är jätteläskigt tycker många män. De vill ha pengarna och möjligheterna och har absolut inte lust att dela med sig. Kvinnor behöver reell makt men får hålla sig med rosa prinsesstårtor på jobbet och en röd ros av mannen på 8 mars. Som om det vore Alla hjärtans dag. Det är inte det. Vi vill inte ha prinsesstårta och röda rosor, vi vill ha löneförhöjning.

4. Varför är det än i dag viktigt att stå upp för aborträtten?

– Vi är ibland av föreställningen att våra demokratiska friheter är som en trappa, är vi väl uppe så är vi uppe, men tyvärr är det snarare en rulltrappa som går nedåt. För varje steg du inte tar uppåt åker vi tillbaka. Alla rättigheter vi inte fortsätter att försvara kommer försöka utraderas av människor som inte håller med. Det ser vi till exempel väldigt nära oss i Norge där aborträtten har börjat ifrågasättas och i USA. Det spelar i allra högsta grad roll för oss att aborträtten utmanas i andra länder i världen.

5. Vad innebär ditt ambassadörskap för Kvinna till Kvinna?

– Att ideellt stötta med allt från kampanjarbete till att tala på internationella konferenser. Jag har också åkt med till deras verksamhetsländer som Rwanda och Kosovo. I Rwanda handlade det om ett projekt som gav stöd till kvinnor som övergivits av sina familjer på grund av funktionsnedsättningar. Kvinna till Kvinnas projekt gav kvinnor som varit undangömda möjlighet till arbete och försörjning och därigenom ett liv.

6. Du hade ett särskilt band till Hédi Fried, berätta.

– Hon var lite som min extramamma, jag saknar henne dagligen men jag ler också när jag tänker på henne. Hon var skarp som ingen annan. Vårt sista möte blev att jag rullade in Hédi, 98 bast, på Sturehof där vi mötte upp några fler vänner. Vi åt lunch, snackade skit och hade det bra, sen körde jag tillbaka henne. Samma dag som hon gick bort skulle vi ha setts igen.

7. Systerskap över generationer, hur fint är det?

– Väldigt fint och väldigt värdefullt. Jag har ganska många äldre vänner, både kvinnor och män. Min farmor är min bästa vän också. Jag lär mig otroligt av dem, det är mycket råd och många misstag man slipper göra.

8. Som vad?

– En av grejerna är perspektiv på sin samtid. Utan dem hade jag inte kunnat säga att vi just nu beter oss som den enda generationen som någonsin stått inför stora utmaningar. De jämför med Kalla kriget och säger ”då var det ännu värre”. Inställningen att inte ge upp hålla fast vid hoppet känns viktigt just nu när jag ser en uppgivenhet som börjar bli norm.

9. Du är en av årets deltagare i Superstars, hur var inspelningen?

– Det var nog det roligaste jag har gjort. Att få bo tillsammans som en familj i ett hus så länge och verkligen komma varandra under skinnet. Jag skulle i sömnen kunna berätta vad Christian Olsson (friidrottaren) äter till frukost och vet att man inte ska prata med Johan Olsson (skidåkaren) förrän han druckit tre kaffekoppar på morgonen, haha. Sen var det kul att få tävla igen och väcka den där tigern i sig ”att nu jävlar”.

10. Fick du piska till de där olympiska mästarna?

– Haha, jag får inte avslöja, men jag gav allt, så mycket kan jag säga.