Linns son var död i sex timmar - så ser livet ut efter olyckan på konfirmationslägret

Efter reklamen: Linn Wågbergs råd för att bearbeta sorg

Det är mer än fem år sedan nu men än i dag kan hon vakna av sitt eget skrik i huvudet om nätterna. Fortfarande skriver hon om slutet på händelsen.

Linn Wågberg, 45, stod i funktionsväst för att se sin yngste son vara bollkalle på en ungdomslandskamp i fotboll, när samtalet om hennes äldste son kom.

Leo var på konfirmationsläger i Ånn väster om Åre, det var hon som hade tjatat på honom att åka. Hon arbetade i kyrkan som ordnade lägret och såg framför sig en rolig upplevelse med nya kompisar och äventyr.

– De skulle göra en massa aktiviteter. Jag kommer ihåg att jag var lite orolig på föräldramötet innan för downhill-cyklingen och tänkte ”usch, han kommer bryta benen av sig”. Det är också det jag tror har hänt när det ringer.

Låg över två timmar i iskall sjö

Istället frågar konfirmationsprästen i telefonen Linn om hon sitter ned, för hon har ”allvarliga saker att berätta”.

– Eftersom jag i mitt huvud tänkte att han hade brutit ett ben eller två började jag skoja och sa ”du kan bara säga att han lever så kan vi fortsätta prata sen”. Men prästen var helt tyst. Då upprepade jag frågan, men hon fortsatte att vara tyst.

Det var då skriket kom.

Konfirmanderna hade paddlat kanot på en fjällsjö när den kanadensare som Linn Wågbergs då 15-åriga son Leo befann sig i, kantrade 200 meter från land. Leo och två andra lägerkompisar hade hamnat i den femgradiga iskalla vattnet.

Medan Linn Wågberg ihopsjunken intill fotbollsplanen fortsätter att ropa "Säg att han lever, säg att han lever!", kan ingen säga att hennes son Leo lever.

För i just den stunden gör han inte det.

Först efter över två timmar medvetslös med huvudet under ytan i det iskalla vattnet hittas Leo av två fjällräddare som kallats in i sökandet.
Han har drabbats av hjärtstillestånd och kroppstemperaturen uppmäts till 14,5 grader.
Leo och en av de andra pojkarna, Gabriel, flygs med ambulanshelikopter till S:t Olavs universitetssjukhus i Trondheim där en intensiv kamp för att rädda liv påbörjas.

Kastades mellan hopp och förtvivlan

Men inget av detta vet Linn Wågberg och resten av familjen när de 70 mil söderut hemma i Sollentuna upplever en mardröm utan slut.

– Vi visste inte ens var han var och fick inga svar alls på många timmar. Det är de värsta timmarna i mitt liv, konstaterar hon.

Leo kopplades till en ECMO-maskin och efter sex timmar lyckades räddningspersonalen på ett mirakulöst sätt få hans hjärta att börja slå igen.

Men att han skulle överleva var det ingen som kunde säga.

När Linn dagen efter olyckan kommer fram till sjukhuset i Norge och får se sin svårt skadade son, tror hon inte det själv.
– Jag tänker att det är kört. Jag känner inte ens igen honom. Hela han är kall och svullen och när jag ser hur det buktar utåt vid tinningarna tänker jag ”Hur högt är trycket i hans hjärna, det här kommer aldrig att gå”.

– Han luktade inte ens som mitt barn, berättar hon.

Ensamstående pappan adopterade döende pojke – gjort succé i OS

Hjärnröntgen några dagar senare på Karolinska universitetssjukhuset i Solna dit Leo flyttas, ger inga ljusare besked: "OM han överlever kommer han förmodligen inte kunna prata och styra sina rörelser”.

– Det var som att få ett dödsbesked igen. Man kastades mellan hopp och förtvivlan hela tiden.

Efter tolv dagar, på självaste "Leo"-dagen den 28 juli, skulle läkarna göra ett försök att väcka Leo. Linn Wågberg berättar om tankarna som sånär sprängde henne itu:

– Jag tänkte "Jag klarar vad som helst, bara han kommer ihåg att jag är hans mamma".

Efter flera försök kunde hennes förstfödda andas utan respirator. Leo vaknade, såg sin familj runt sängen och sa:
"Mamma mamma, jag är så sugen på glass".

2018 kom Linn Wågbergs bok Himlen måste sakna en ängel om den fruktansvärda olyckan som sånär tog hennes pojkes liv.

Uppföljaren Ett sorgkantat mirakel handlar om livet som blev efter - och vad som inte blev.

Leo Wågberg lurade döden på ett sätt som ingen gjort tidigare men kampen som följde är en berättelse om sorg och kris och om att börja om.

"Det barn jag bar inom mig och i min famn så många år finns inte riktigt mer. Jag har fått en annan son och vår relation är bara fyra år gammal. Den är trevande och skör och samtidigt starkare än någonsin", skriver Linn Wågberg i boken.

Samtalet den 16 juni 2015 klockan 19.14 förändrade och omdefinierade allt.

Vägde 38 kilo och satt i rullstol

Linn beskriver den tonåring som lite motvilligt åkte på konfirmationsläger:
– Han var en vetgirig och ganska levnadsglad kille ändå för att vara 15. Han hade börjat få ett liv utanför familjen med kompisar som han hängde mycket med och jag hade börjat tänka att det var på gång med första tjejen.

Jessica, 45, bor med man och två barn på 24 kvadrat utan rinnande vatten

Den Leo som mirakulöst räddades till livet var förlamad i hela kroppen när han vaknade och fick åka in och ut på sjukhus hela det första året.

Han vägde 38 kilo, satt i rullstol och drogs med smärtor så svåra att han ibland ville ge upp.
Linn beskriver processen som att föda sin son på nytt.

– Han var otroligt beroende av mig. Jag fick mata honom i ett halvår och se när han fick ta sina första steg igen. Vi fick börja om med allt och det har varit svårt.

Framförallt har Leo problem med när- och arbetsminnet.
Han minns själv inget från dödskampen i den iskalla Ånnsjön eller tiden efter. Inte heller något från 8-9 månader innan olyckan.

– När han vaknade skrek han efter sina stövlar. Förmodligen tappade han dem i vattnet. Om han hallucinerade eller om det var det undermedvetna vet jag inte men något sådant har aldrig kommit efteråt, berättar Linn Wågberg och ger ett exempel på hur det är i dag:

– Om jag säger ”Borsta tänderna nu, Leo, för vi ska åka” kan han stå i hallen några sekunder senare och fråga ”Vad var det jag skulle göra?”.

– Det är mitt barn fortfarande. Delar är kvar men han är också väldigt förändrad.

Hon älskar honom för den han är och blev men saknar den son hon förlorade och den kille han borde blivit, medger Linn Wågberg - och det är mycket de känslorna boken Ett sorgkantat mirakel handlar om. Att det är i skillnaden mellan hur vi tänkt våra liv och hur det sedan blir som sorg och besvikelse uppstår och att sorg inte är något man går vidare från - utan något man går vidare med. I boken finns också råd till andra som går igenom kris och förlust.

– Jag hoppas att vår berättelse kan skänka tröst och hopp till människor vars liv inte heller blev som det var tänkt. Min sorg över det Leo förlorat och det jag förlorat går inte över. Den förändras bara. Människor som inte förstår det skriver på Instagram ”Var bara glad för att han lever”, berättar hon. Som att sorgen provocerar.

– Ofta tror jag att det handlar om människor som har ägnat mycket tid till att tränga bort de här känslorna. Men ju mer jag tillåter mig själv att också känna sorg och ilska, desto mindre plats tar de känslorna paradoxalt nog och ger utrymme åt glädjen och tacksamheten. Livet är både, inte antingen eller.

– Det drabbar mig hela tiden fortfarande, fan vad han har förlorat.

Kyrkans lägerchef dömdes 2016 till dagsböter och ringa skadestånd för vållande till kroppsskada. Rätten ansåg att man varit oaktsam som valt att genomföra kanotaktiviteten, trots konfirmandernas bristande erfarenhet, det dåliga vädret och det kalla vattnet.

Linn medger att det betydde mycket men samtidigt; hennes egna känslor av skuld kommer hon förmodligen få leva med resten av livet.

Det var ju hon som ville att Leo skulle åka på lägret. Han som fick bestående men för livet.

Det är därför hon ständigt och över fem år senare fortfarande skriver om slutet.

– Nästan dagligen tänker jag så; "om jag bara hade, om Leo bara hade". Jag tänker att det inte hade hänt om jag inte hade haft några uppdrag i kyrkan och att jag borde ha ifrågasatt själv, ska ni verkligen ut och paddla i de här omständigheterna?

– Ansvaret för själva olyckan är inte min men känslan av skuld kommer jag att få leva med, liksom sorgen och ilskan.

Fattiga mannen ärvde herrgård för 523 miljoner efter dna-test

Tog studenten ett år senare

Men det finns andra om också, åt andra hållet.

Att det bara var fem grader i sjön gjorde att Leo inte klarade att simma - men om det inte varit så kallt hade hans hjärna inte blivit nedkyld och klarat syrebristen.

Bara en vecka innan olyckan fick sjukhuset i Trondheim sin andra ECMO-maskin - om det bara funnits en hade inte Leo inte överlevt eftersom den andra svårt skakade pojken, Gabriel, kom före till sjukhuset.

– Jag fick veta för ett tag sedan att de två två maskinerna i Trondheim heter "Leo" och "Gabriel", det är så fint, säger Linn Wågberg och ler.

Leo som fick gå nian ett år senare läste tekniskt program på gymnasiet vid Stockholm science and innovation school i Kista. Förra sommaren tog killen som krossat så många prognoser studenten med betyg i alla ämnen.

– Det var jättebra men själv var han inte nöjd. Han hade A i allt innan olyckan. Han gjorde aldrig en läxa innan, han hade fotografiskt minne, kunde allt, säger mamma Linn och berättar att Leo just nu under våren 2021 arbetstränar och söker praktikplats på ett it-bolag.

– Han har alltid sagt att han vill gå KTH men i dag tror han kanske inte riktigt att det funkar längre. Just nu lagar han datorer tre dagar i veckan fem timmar om dagen.

Leo berättar i mammans nya podcast

Dessutom är han hedersgäst i första avsnittet av Linn Wågbergs podcast Sorgkantad som handlar om just sorg - och där 20-åriga Leo, som är den man i världen som överlevt med så låg kroppstemperatur som 14,5 grader, uttrycker viss indignation över att han är slagen av en kvinna med 0,7 grader.

Linn Wågberg ler:

– Det är sådan han är. Om han var krass innan är han knastertorr i dag.