Lova var hemmasittare och ville inte leva – så bröts spiralen

Efter reklamen: Ingen kan längre hjälpa Petras son med NPF-diagnos

Nadja Yllner minns fortfarande hur allt började. Familjens yngsta dotter satt hemma i soffan med en påse naturgodis när hon hostade till och kräktes upp en bit nötchoklad. Det plötsliga illamåendet var ett symtom på ångest och blev startskottet på en flera år lång kamp för att få dottern till skolan.

– Höstterminen i fyran blev det värre och under vårterminen började Lova dra sig för att göra saker hon normalt älskade, som att gå på teaterlektioner och till ridskolan, säger Nadja som tidigare har delat sin historia i Femina.

Dottern blev deprimerad

Att det handlade om något annat än ”vanlig skoltrötthet" insåg de tidigt, men att det skulle bli en process som pågick under flera år hade de aldrig kunnat föreställa sig.

Nadja och hennes man Tomas sökte hjälp hos skolan, och även om de upplevde att läraren gjorde sitt yttersta för att hjälpa dottern, räckte det inte.

Det fanns till exempel ingen möjlighet att bedriva undervisning i smågrupper. Lova var tvungen att antingen sitta med i den stora klassen, eller ensam i ett helt eget rum de dagar hon ens kom iväg till skolan, vilket gjorde att hon hamnade än mer utanför gemenskapen.

Nadja Yllner, som är frilansjournalist och arbetar för SVT:s Uppdrag granskning, berättar att de desperat och med olika taktiker försökte få dottern till skolan; ömsom bekräfta hennes känslor och peppa, ömsom ställa krav.

Men ingen strategi fungerade. Lova blev allt sämre i sitt mående.

– Ångesten och den psykiska ohälsan kommer som ett brev på posten som en konsekvens av att man misslyckas i skolan. Att känna sig totalt misslyckad och konstig tär. Lova blev deprimerad, nästan som utbränd, beskriver hon.

När dottern en kväll gråtande berättade att hon inte ville leva insåg de att det var riktigt allvarligt. Lova skickades till BUP akut men väl där fick de veta att det skulle dröja många månader innan de kunde få hjälp. Tid som de inte hade i det akuta läget.

Annas dotter har PTSD – får ingen hjälp: "Spelar ingen roll hur mycket jag ringer"

Ingen ville ta ansvaret för Lova

Nadja berättar att familjen under en period valde att själva ta kostnaden för att träffa en privatpraktiserande psykolog. Hon säger att samtalen blev ett stöd, inte minst för henne som förälder, men eftersom psykologen inte samarbetade med skolan, fick de också uppleva de brister i systemet som många familjer vittnar om.

– Skolan kan flytta över problemet på familjen och Socialen säger att det är en väl fungerande familj och menar att det är skolans och BUP:s ansvar.

– Det är sånt glapp mellan de ansvariga.

Trots att Nadja Yllner kämpade med att härbärgera sin föräldraoro och försökte förmedla ett lugn till sin dotter sipprade en känsla av vanmakt och skuld igenom, som tog sig i uttryck i både oro och ilska.

De hade helt ”fastnat i leran”, som hon beskriver det, när familjen beslöt sig för att ta ett drastiskt steg.

De sålde sin lägenhet i Göteborg och flyttade till Stockholm, där Lovas storasystrar fanns.

– Hennes två äldre systrar bodde i Stockholm och de var viktigast i Lovas liv. Vi tänkte att en nystart kunde hjälpa oss, att det fanns något att se fram emot gav en väldig kraft.

Den nya skolmiljön som Lova kom till var ett rent lyckokast. Blommensbergsskolan i stadsdelen Gröndal var en vanlig kommunal grundskola men där fanns en liten klass i årskurs 6–9 för barn utan inlärningsproblem, men som inte klarade av att gå i vanlig klass.

På Blommensbergsskolan fick Lova vara den hon var. Ingen tyckte att hon var konstig. Framförallt fanns det pedagoger som hade kunskap om hemmasittande barn och som visste precis vad de gjorde samt en rektor som hade modet att genomföra anpassningar i skolmiljön.

Fick nya kompisar och började rida igen

Det var ingen förändring som av ett trollslag, säger Nadja. Det tog ett halvår innan hennes dotter ens kunde gå in klassrummet, men alla lät det få ta tid.

I takt med att lugnet och tilliten infann sig fick Lova nya kompisar, hennes självkänsla började växa och intresset för ridningen kom tillbaka.

Carolines son blev sjukare i kön till BUP: Han ska leka – inte vilja dö

I dag ska Nadjas yngsta dotter fylla 19 och läser allmän linje på Skeppsholmens folkhögskola.

– Hon mår bra i dag. Hon hänger med kompisar och är som vilken tonåring som helst. Med allt vad det innebär, säger frilansjournalisten som 2021 gav ut boken Hon kallades hemmasittare … Om skolan, tårarna och kampen i hallen, där hon delade med sig av sina erfarenheter av att vara mamma till ett barn som drabbas av psykisk ohälsa.

Våren 2023 är boken aktuell som pocket och för Nadja Yllner har frågan blivit ännu mer brännande: Vad är det våra barn försöker att säga oss?

– Om barnet inte klarar att gå i skolan har både barnet och vi som föräldrar misslyckats, det var min världsbild också. Jag tänkte att det var oss det var fel på, när det kanske handlar om de förändringar som skett i skolan de senaste 15 åren, som har lett till att vi har en massa friska och väl fungerade barn som inte klarar miljön för att kroppen säger nej.

Hon säger att det är ett komplext problem men att samhället måste börja reagera –och agera – på alla hemmasittande barn. Såväl på regeringsnivå, som i kommunerna.

– 2014 var det en stor politisk fråga om att minska klasstorlekarna för de minsta barnen. Borgarna och sossarna var eniga och lovade en förändring. Sedan dess har det blivit i snitt två fler barn i varje klass. Det borde lagstiftas om max 20 elever i varje klass, i stället är det i dag en ickefråga hos politikerna.

Dessutom är det dags att börja räkna hur många barn det egentligen handlar om i Sverige som har problematisk skolfrånvaro.

– Vi har inte ens bestämt oss för vem som är hemmasittare. Vi låter det vara en diffus problematik som får flyga helt under radarn. På samma sätt som rektorerna redovisar vilka betyg eleverna på skolan har bör man visa hur många hemmasittare man har. Då blir det en faktor som gör att man måste anpassa miljön. Om man ska utgå från 20 eller 50 procents frånvaro är inte viktigt, bara vi definierar en grupp.

Hon tillägger:

– På kommunal nivå ska det finnas hemmasittarteam, så att det blir någon annan än mamman som blir projektledare för det här barnet.

Det är lite journalisten i henne som talar. Men framförallt en mamma som fått uppleva både vanmakten och oron med ett barn som inte velat leva. Hon är ingen expert, betonar hon, men säger att resan med dotterns försämrade mående lärde familjen flera saker.

Nadja Yllner: Skolan är inte allt

I boken citeras Lova, som missade stora delar av fyran, femman och sexan, och konstaterar att hon kanske inte kan multiplikationstabellen lika bra som sina jämnåriga men att det inte varit någon fara.

Det medskicket vill Nadja göra till andra desperata föräldrar i samma situation.

Även om det är svårt att lägga band på oron, önskar hon i dag att hon själv inte varit så offensiv.

– Man går på instinkt, det är ofta fel. Vi blev besvikna och arga och visade det. Vi grävde gropen djupare genom att pressa på. Vi fortsatte att köra henne till skolan varje morgon och varje morgon fick hon gå ut och misslyckas. Bristen på anpassningar och lösningar gjorde att vi körde på.

– Hela livet handlade om att hon inte gick i skolan när det ju finns ett stort liv parallellt som man glömmer bort. Det man missar i sakkunskap kan man alltid ta igen men såren i själen av att inte få hjälp kan ta lång tid att läka.