”Det är en tröst i sorgen att möta min dotter i hennes skrifter”

Jag travar trapporna upp till Per Wästberg i ett hus på Nybrogatan i Stockholm byggt 1885. Trapphuset är mörklagt, förutom en strålkastare på andra våningen, renovering pågår. Trappstegen är nedslitna av alla som har kämpat sig uppför de här trapporna före mig, så många människoöden, nu uppslukade av tiden. Det känns lite spöklikt.

Per Wästberg, som nu fyller nittio år, bjuder dock tiden lysande motstånd i nyutkomna Tidvatten, där han innerligt och mycket underhållande rör sig tidlöst mellan olika platser och tidpunkter under ett långt liv. Han skriver vackert och starkt om vännen Kristina Lugn och dottern och författaren Johanna Ekström, som gick bort i cancer för ett par år sedan. Han skriver om pojkår i ett Stockholm som icke längre är, och om kärlek sent i livet.

Tiden kan inte besegras, men med pennan åtminstone fångas för en tid. Så har han också stridslystet påbrå, i Tidvatten kan man läsa, ”Vi for till Duved, pensionat Mullfjället, och såg monumentet över de fyratusen ihjälfrusna karolinerna 1718. Min förfader Olof Persson Rö klarade sig med ett amputerat ben hem till soldattorpet nära Bollnäs.”

Per Wästberg är ett stycke levande litteraturhistoria

Det ger lite litterär svindel att få träffa Per Wästberg, det är som att möta ett stycke förkroppsligad, och mycket levande, litteraturhistoria.

–Jag växte upp i en journalistfamilj där dåtidens stora författare umgicks, säger Per, det kunde vara nattsexor med Vilhelm Moberg, Evert Taube och Eyvind Johnson. Som barn såg jag allt det där och ofta i mindre smickrande omständigheter sent på nätterna.

Vi sitter vid ett bord belamrat med tidningar och böcker, en av dem en nyutkommen biografi om poeten Gunnar Ekelöf.

–I den finns det en anekdot, skrockar Per, som jag skrivit om i mina memoarer. Under en fest hos Olof Lagercranz, som då var chefredaktör för DN och en av mina nära vänner sedan skoltiden, knivskar Gunnar Ekelöf, stupfull och ursinnig, Johannes Edfelt i en arm. En livrädd Herbert Tingsten skrek ”hjälp, en taxi vi måste härifrån” och danske författaren H C Branner gömde sig i en allmogekista, där han somnade.

Det låter som om det var lite mer fart på festerna på den tiden!

–Mycket har förändrats genom åren, efter torsdagsmötena i Svenska Akademien då akademiledamöterna åt middag på Gyldene Freden, satt många och drack fram till stängningsdags. Det var fylla och ibland slagsmål. Men i dag dricks det inte på det sättet längre, och inga slagsmål heller, de som är med nu är flitiga och ambitiösa, det tycker jag är bra.

Du har hört till de skötsamma?

–Det beror på vad du menar, men vad gäller alkohol har jag varit måttfull. Under min barndom levde jag i Lützen-dimma, min pappa Erik rökte konstant, det var snaps till middag, grogg på kvällen och många fester. Han gick bort bara fyrtionio år gammal, det var rökandet och drickandet. Han hade släkt som levde mycket länge, och mamma och hennes syskon levde långt upp i de nittio.

Själv har han klarat sig väl genom livet, förutom en krånglande rygg, nyligen opererad.

–Läkarna var tveksamma till om de skulle operera en så gammal man, ler han, men de undersökte hjärtat och allt såg bra ut. Jag led av spinal stenos, nerver hade kommit kläm som gjorde att jag inte kunde gå rak, men efter operationen har det blivit bättre.

–Annars tror jag hög ålder mest har med gener att göra, jag har aldrig motionerat mer än jag har promenerat. Jag har alltid varit nyfiken på städer, inte minst Stockholm, men inte sysslat med tennis eller golf eller bridge eller någonting annat på fritiden. Jag har aldrig haft behov av någon hobby, det har varit spännande nog att bara vakna och vara till i det dagen bjuder.

Refuserades av Astrid Lindgren

Till det skrivandet, och läsandet. Ur Tidvatten: ”Litteraturen är mitt opiat, min hjärtmedicin, mitt flytetyg i livet, min nyckel och min dyrk. Jag har varit beroende i åttiofem år. Utan daglig samvaro med orden känner jag mig vilsen, borttappad, överflödig. Även då jag varit som mest utåtriktad, resenär i handlingens värld, hade jag varit olycklig utan timmar för att skriva och, viktigare, läsa andras förunderliga skapelser.”

–Vi hade ett stort bibliotek när jag växte upp, jag fick läsandet gratis, det var privilegierat. Som pojke blev jag god vän med vår granne, författaren Bo Bergman, han var född 1869. Han i sin tur hade Hjalmar Söderberg som bästa vän, jag var omgiven av litteratur och författare.

Själv debuterade han 1949, femton år gammal, med novellerna Pojke med såpbubblor. Då hade han redan blivit refuserad ett antal gånger tidigare, av en redaktör vid namn Astrid Lindgren.

–Astrid hade jag gles kontakt med hela livet, hon kallade mig alltid för ”lille Per”.

Debutanten fick en äldre bekant, Stig Dagerman, att komma med ett varningens ord, ”Nu får du finna dig i att allting du gör blir offentligt”. Dagerman var då en av landets mest uppmärksammade författare, han visste hur det var att stå i rampljuset.

–Men då tyckte jag det bara var roligt att bli uppmärksammad, det hade ju inte hänt tidigare.

Per Wästberg är äldst i Svenska Akademien

Som liten brukade han stå bakom en gardin och lyssna till de vuxnas samtal, som debuterande författare hamnade han i kategorin ”underbarn”.

–Nu har jag i stället svårt att hitta jämnåriga, till och med i Svenska Akademien som brukar vara känd för att ha medlemmar med hög ålder, är jag äldst. Många av de yngre där förundras över att jag känt så många som nu är historiska figurer, och att jag har så många minnen från Sverige under andra världskriget.

I en minnesbild, från påsken 1942, ser han ett tyskt permittenttåg med tyska soldater passera med hakkorsflaggan fladdrande efter sista vagnen. I en annan minnesbild, från sjuttiotalet, träffar han i sällskap med nobelpristagaren Heinrich Böll diktatorn Tito i Jugoslavien, som bjuder in dem till en grillfest. De är där för att vädja om frigivandet av författare i fängelse. Tito är på gott humör: ”Dem har jag aldrig hört talas om. Släpp ut dem bara!”

–Jag berömmer mig av att ha ett väldigt gott personminne, jag återupplever ofta vad döda vänner har sagt. Tomas Tranströmer som var jämnårig med mig, var en av mina bästa vänner. Hans röst kan jag höra närsomhelst.

–Min bror Olle dog alldeles nyss. Han fick covid och lunginflammation och vägrade behandling. Det berodde på att han drabbats av en frontallobsdemens, han led av att snabbt glömma ansikten och namn, han var ju väldigt social och med i politiken. Han tyckte det var olidligt att leva med den utsikten, så han sa nej och dog. Det var sorgligt men från hans synpunkt skonsamt. Jag vet själv inte vad jag skulle göra utan att läsa och skriva. Framför allt att få läsa, att behålla synen.

Nära vän med Kristina Lugn och Nadine Gordimer

Kristina Lugn stod honom mycket nära.

–Jag brukar säga att jag har haft två systrar i livet, den ena Nadine Gordimer (sydafrikansk författare och Nobelpristagare), den andra Kristina Lugn. Vi hade en rolig och tät brevväxling från det att hon kom in i Akademien 2006. När hon en dag inte svarade på mitt mejl, det hade aldrig hänt, meddelade jag hennes dotter som fann henne död hemma.

Per säger att han alltid har tyckt om att umgås med kvinnor.

–Oftast har det varit roligare att umgås med kvinnor än män, jag har alltid läst kvinnliga författare, känt mig mer hemma hos dem, de manliga tuffingarna har inte speglat min tillvaro. Kvinnors liv, från Agnes von Krusenstjerna till Doris Lessing, har varit mer i samklang med mig.

–Jag har varit förälskad i kvinnor sedan jag var sexton år, och mina personliga erfarenheter av kärlek har varit positiva, öppna. Mina äktenskap, med ett genomsnitt på arton år för varje, var aldrig slitsamma. Uppbrotten skedde till förvåning, också för mig, jag slungades plötsligt in i någonting nytt och svårbegripligt.

Ur Tidvatten: ”Åtran har sin egen otillborliga vilja, den ar en forpostering i det okanda, gar en bit framfor oss. Och det ar det enda som duger. Bara i karleken ger man vad man aldrig anat att man agde.”

Nu är han gift med Sofia sedan 2007.

–Min pappa varnade mig för att gifta mig med någon som inte visste vem Karl XII var. Sofia, med rötterna i Polen, visste mer än väl att Karl XII var en mördare och tyrann, skrattar Per.

Dottern Johanna Ekström dog 51 år gammal

Ett av bokens kapitel ägnas dottern Johanna Ekström, som gick bort bara femtioett år gammal. ”Orden gor tjanst som framkallningsvatska. ’Dott’ kanns mindre laddat an ’lamnat oss for alltid’ eller ’gatt ur tiden’. Men aven det man inte kan saga existerar. Sorgen har inget tilltalsnamn. Tvars igenom den hör jag hennes röst, välartikulerad, tveklös. Men utan svar: hon är utom räckhåll, onåbar.”

Hur klarar man av att överleva ett barn?

–Det är något jag kämpar med. Det är svårt att sammanfatta att bli avbruten så där, mitt i livet. Hon var en produktiv författare, olik mig i nästan allt, men hon finns kvar i sina skrifter. Det är en tröst i sorgen att möta henne där.

Det är också en tröst i en orolig samtid att följa Per Wästberg i hans lustfyllda strövtåg genom tid och rum. Nittio år fyllda och fortfarande nyfiken på livet, han är en källa till stor inspiration. Hur ska man då bäst leva sitt liv? Per har med ett citat av gamle filosofen Seneca, ”För att vara lycklig, lärde mig Seneca, måste man göra sig kvitt rädslan för en ond framtid och minnet av ett ont förflutet.”

–Det är inte lätt, särskilt inte i dessa dagar då det är lätt att bli deprimerad av allt som händer i världen, men jag har i alla fall haft det som riktmärke, säger han med ett svagt leende.

Han fortsätter att skriva, det är en livsnödvändighet, just nu på en biografi över Bernhard von Beskow, ”Svenska Akademiens längsta och bästa sekreterare, ett förbisett levnadsöde”. Dessutom läser han sex, sju timmar dagligen, mycket nyutkommen samtida litteratur, ”där vill jag nog säga att jag hör till (Akademiens) mest ambitiösa”.

I övrigt förhåller han sig stillsamt till livet. ”Det räcker med vindstilla dagar, doften av fuktig jord, välbekanta röster på avstånd. Kärleken finns hemmavid och följer inga tidtabeller.”