Petra Björkman om barnens diagnoser & relationen till Jonas

Efter reklamen: Nya podden Filtrerat – med Sofia Ståhl och Elin Sjödén

Under tolv år bodde Petra Björkman med sin man, tennisproffset Jonas Björkman, i det glamorösa skatteparadiset Monaco på franska Rivieran. Redan när de blev ett par för snart 25 år sedan lämnade Petra sitt jobb i Stockholm för att kunna satsa helhjärtat på relationen – och på sin makes framgångsrika karriär.

Med tiden började hon jobba som ett slags ”business coordinator” för Jonas, där hon skötte det mesta administrativa runt tennisen. När hennes man var på sin absoluta topp och reste 36–37 veckor om året, var hon med på en bra bit över hälften.

– Det var ett speciellt liv, men jag trivdes väldigt bra. Monaco var ett perfekt ställe att bo på under karriären, fantastiska träningsmöjligheter och närheten till tävlingar i Europa. Inte minst saknar jag klimatet, säger Petra Björkman när vi ses på Grand Hotel i Saltsjöbaden, Stockholm.

Sedan elva år bor hon och familjen i en villa inte långt från vår mötesplats och hon berättar att de numera lever ett härligt och vanligt familjeliv. Eller helt vanligt, såsom Petra och Jonas en gång tänkte sig livet som föräldrar, kanske det ändå inte blev. När sonen Max kom till världen var hans utveckling i mångt och mycket bra, han var en glad, social och busig liten kille. Men i vissa sammanhang fungerade Max inte riktigt som de andra jämnåriga barnen.

– Vi insåg ganska tidigt att rutiner var a och o för honom, förändringar hade han oerhört svårt med och förberedde vi inte honom på vad som skulle hända kunde han bli otroligt låst i situationen, säger Petra.

Så lever doldisarna Karolina och Jakob Hellmans på Mallorca

Hon berättar vidare att deras son hade ett oerhört selektivt ätande med en hög känslighet för starka dofter och olika konsistenser men också ett osedvanligt stort kunnande om all världens djur vid en väldigt låg ålder. Dessutom brukade Max ”läsa” böcker för andra barn redan i treårsåldern.

– Eller han läste inte, men han lärde sig böckerna helt utantill, varje litet ord och dess ordning i boken memorerade han. Oavsett om det var på svenska eller engelska så läste han högt för sina utländska kompisar.

Petra beskriver det som att de inte blev riktigt kloka över att vissa saker var så väldigt lätta för honom, när andra saker var oerhört svåra, ofta med ilskna utbrott till följd. I samband med att Max hamnade på en Montessori-inspirerad skola (långt ifrån den struktur han behövde och tidigare var van vid från den internationella skolan i Monaco) fungerade skolan inte längre lika bra för honom och en utredning ­påbörjades.

Diagnosen Aspergers syndrom ställdes det år Max hade fyllt sju. Att äntligen få ett svar var en stor lättnad för både Petra och Jonas Björkman, men samtidigt satte det i gång funderingar om hur livet egentligen skulle bli för deras son. Petra visste knappt något alls om asperger och hon började därför leta upp all kunskap som gick att få. Dels för att kunna beskriva för alla i deras omgivning vad asperger handlar om, men framför allt för att få de verktyg hon behövde för att hjälpa sin son att fungera så bra som möjligt.

Petra pratar engagerat och sätter känslorna åt sidan, men sorgen tränger igenom. Hon är en krigare – en av alla de föräldrar som strider för att deras barn ska få rätt hjälp och verktyg för att klara sig så bra som möjligt i samhället – oavsett vilken NPF-diagnos man har. För en kamp är det, något som Petra blev smärtsamt medveten om redan vid första mötet med BUP och Max skola efter att diagnosen blivit fastställd.

– Vi befann oss på ett möte för att prata om Max diagnos. Vi möttes då av en rektor som inte trodde på utredningens resultat och ifrågasatte hela diagnosen. Hon menade att Max var bland de bästa i sin klass och hon såg inga som helst problem med hans mående. Vi som föräldrar ifrågasattes och rektorn menade att Max på grund av sin diagnos nu inte skulle få chansen att ta körkort.

Både Petra och BUP blev chockade. Där och då insåg Petra att det skulle bli en uppförsbacke att få med sig skolan på tåget. Vilket det också blev.

– Men det var en skön revansch när Max strax efter sin 18-årsdag tog sitt körkort, säger Petra Björkman och ler.

År 2008 föddes Max lillasyster Bianca. Som sex­åring fick hon sin ADHD-diagnos. Petra förklarar att det har känts viktigt för hela familjen och inte minst barnen själva, att få sina diagnoser på papper.

– Att bli förälder till barn med NPF-diagnoser har utvecklat och berikat mig mer än någonting annat i livet. Jag har vuxit som människa, men har också fått uppleva vilken nästintill övermäktig situation det är att försöka hantera vardagens utmaningar kring dessa barn, att få till samarbetet mellan hem och skola och samhällets funktioner.

För lite mer än ett år sedan bestämde sig Petra Björkman för att hon ville göra något mer för familjer som kan stötta varandra i det utmanande föräldraskapet till barn med olika typer av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF.

Hon tog initiativet till Pusselfamiljen, en plattform som numera också är ett bolag. Petra föddes in i en familj med entreprenörsanda och drivet att hjälpa and­ra har funnits så länge hon själv kan minnas och ligger i både hennes och maken Jonas DNA. Välgörenhetsstiftelsen Zelmerlöw & Björkman är ett annat projekt som Petra är engagerad i, där visionen är att göra skillnad för unga som lever i utsatthet i den kenyanska slummen.

Bokredaktörens bästa feelgood just nu - och 5 andra favoriter

Hon är därtill delägare i flera olika bolag och hennes entreprenörskap och engagemang är mångfasetterat. För den tidigare ”tennisfrun” finns det ingen motsättning i att vara affärskvinna och samtidigt brinna för att vara en möjliggörare till att människor ska få det bättre.

Runt matbordet hemma i villan pratar Petra ofta om hur man kan hjälpa andra och vikten av att lyfta blicken från sig själv.

– Jag menar att det är bland det viktigaste vi kan göra i livet, som hon säger.

Och Petra Björkman har också en egen kamp. Som 17-åring drabbades hon av den reumatiska sjukdomen ankyloserande spondylit, vilket betyder att hon i hela sitt vuxna liv har levt med kronisk värk. Hon berättar att hon tillät sig vara ledsen en helg efter att hon fått sjukdomsbeskedet, där hon frågade sig vad diagnosen skulle innebära i förlängningen. Ett fortsatt obehindrat liv? Skulle hon hamna i rullstol? Men en helg av oro fick räcka. Därefter fokuserade Petra Björkman i stället på hur hon skulle kunna få livet så bra som möjligt.

– Många har frågat mig hur jag kan vara så glad och positiv trots min smärta, men tro mig: jag kan vara jätteledsen och jag har ställt in både middagar och roliga event för att dagsformen varit för dålig. Detta är en sjukdom som är svår för andra att förstå eftersom den inte syns utanpå och jag pratar heller inte så mycket om den. Vissa dagar är tuffare än andra och då är det bara återhämtning och vila som gäller, säger Petra Björkman och fortsätter:

– Vi har alla saker som inträffar som inte går som vi tänkt oss och måste förhålla oss till. För min egen del har jag för länge sedan accepterat smärtan, men vägrat att låta den bli min identitet.

Under många år satte Petra sig själv åt sidan och hennes egen hälsa prioriterades bort. Som NPF-förälder är man ständigt beredd att släcka bränder, stötta, lösa och råda.

– Varje morgon gick jag och Jonas upp extra tidigt för att vara förberedda och lotsa barnen för att undvika utbrott och få i väg dem till förskola och skola i tid.

Även sömnen påverkades. Bianca och därmed Petra var vaken en till två timmar varje natt i åtskilliga år från det att dottern var 8 månader. Brist på sömn och den konstanta anspänningen i kombination med en känsla av otillräcklighet på jobbet ledde till att Petra drabbades av utmattningssyndrom. Plötsligt visste hon inte var hon parkerat bilen eller vilka som sa hej till henne i affären.

– Jag vägrade lyssna på min kropps signaler och det tog ut sin rätt. Jag var alltid på tårna, alltid tre steg före och försökte förutse alla problem som kunde uppstå.

I dag beskriver Petra Björkman hennes och maken Jonas relation som ett ”superteam” där de konstant är lyhörda och försöker ha den andras behov och bästa för sina ögon.

– Humorn har alltid varit otroligt viktig för oss genom de utmaningar vi haft och fortfarande har. Men att bara få vara på tu man hand är något som inte har kunnat prioriteras i den livssituation vi befunnit oss i. I framtiden hoppas jag att vi ska kunna ta vara på fler ensamma stunder och vårda den fantastiska relation vi har.

Petra tror att det är extra viktigt att man, när man som hon, lever i offentlighetens ljus, visar hur verkligheten faktiskt ser ut.

– Alla är sköra på olika sätt. Kanske är det extra viktigt för oss att peppa och inspirera, allt som är jobbigt för andra är ju tufft även för oss. Under åren med Jonas på touren, där varje match var avgörande och där det handlade om att prestera konstant, lärde jag mig vikten av att snabbt skifta fokus i mitt känsloläge. Man kan inte vara kvar i sin förlust ett längre tag utan måste ställa om för nästa match – precis som vi måste lära oss att separera saker från varandra även i det vardagliga livet. Det är lättare sagt än gjort, men något som jag jobbar med konstant.

Neneh Cherrys succé – dottern är känd artist

NPT vanligare hos pojkar

Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) är ett samlingsnamn för flera olika diagnoser, såsom exempelvis ADHD, AST (autismspektrum-tillstånd) och språkstörning, vilka alla påverkar hjärnans sätt att fungera. NPF-diagnoser är vanligare bland pojkar och män än bland flickor och kvinnor, men mörkertalet bland tjejer är förmodligen stort. Flickor är ofta inte lika utåtagerande som pojkar. De har lika många symtom, men de yttrar sig på olika sätt.