Pia Salming i stor intervju om livet efter Börje: ”Han hade inte velat att det skulle vara så här”

Efter reklamen: Se Börje Salmings mest minnesvärda ögonblick i karriären

Vi träffar Pia Salming, 57, en oktoberkväll i Nacka strand söder om Stockholm. Hon har precis slutat jobbet och vi kliver in mitt i middagen. Hemmet är fyllt med levande ljus och ett avsnitt Robinson är i gång på teven. Här bor hon själv i en lägenhet, bara ett stenkast från det hem hon tidigare delade med sin make Börje.

Hon bryr sig inte om öråd, teven är på för att hon inte gillar tystnaden. På en bänk bredvid matbordet står ett fotografi av Börje, med ett brinnande ljus intill. Pia pratar ofta med honom och varje kväll säger hon ”god natt” och ”jag älskar dig” till honom.

– Jag pratar mycket med Börje. Det blir naturligt på något vis. Jag brukar gå fram och pussa lite på bilden, putsa på ramen och fixa med ljus och så där.

På väggen hänger en stor målad tavla av paret. Pia såg målningen i sitt instagramflöde strax efter att Börje hade gått bort och skrev till konstnären och undrade om hon fick köpa tavlan. Hon och Börje fick flera brev skickade till sig under tiden han var sjuk och flera av dem har Pia sparat och läser ibland. Pia fick också tarotkort skickat till sig. I dag är det en del av hennes dagliga rutin att tyda kortens innebörd.

– Det är det första jag gör varje morgon. När jag kände mig vilsen så vände jag korten för att få vägledning. Så det blev det en rutin och nu gör jag det för att det känns bra. I dag stod det: ”Du har svaret inom dig”.

Det har gått ganska exakt två år sedan hockeylegendaren, och i detta fall Pias stora kärlek och man, somnade in efter en tids sjukdom. I augusti 2022 gick Börje med familj ut och berättade att han hade drabbats av ALS. En neurologisk sjukdom som saknar botemedel.

Allt började i slutet av 2021 då Börje kände sig tröttare än vanligt.

Pia berättar att hennes make som alltid var så positiv och pigg annars hade svårt att hålla sig vaken på kvällarna och Pia kände han började förändras. Att han var hemma mer och mer, något som inte var likt honom.

– Det var som att han satt och väntade på att jag skulle komma hem. Han var trött och var inte i form, säger hon.

Vid årsskiftet drabbades de båda av corona men medan Pia själv blev frisk så fortsatte Börje att vara sjuk. I två månader testade han positivt för covid-19 och paret fick bland annat ställa in planerade resor. De hade läst om postcovid i tidningen och tänkt att det kanske hade med det att göra, att det inte var några konstigheter.

Pia berättar att de vid den tidpunkten fortsatt tänkte att det bara var tillfälligt – att Börje skulle bli frisk igen.

Sedan kom en natt när Pia fick ringa 112. Börje vaknade av andnöd.

– Han kunde inte andas så han fick panik och vi fick ringa efter ambulans. Och de tog massa prover och allting. Han var helt vettskrämd. Efter det var det jättejobbigt för honom att sova. För att han var så rädd att det skulle hända igen.

Pia har i efterhand hört flera som varit med om andnöd innan ALS-sjukdomen har brutit ut på riktigt. Att musklerna i svalget redan blivit påverkade, men att det inte märks när man är upprätt och vaken.

– När man ligger helt platt så är det som att musklerna säckar ihop och när du då ska andas så kommer inte luften upp. Då uppstår samma känsla som att du ska kvävas.

Efter det avlöste sjukhusbesöken varandra. Februari, mars, april passerade. Flera tester utan resultat. Sedan kom maj. Pia hade pratat med en bekant vars granne hade samma symtom som Börje – och hade svårt att ta sig till de orden.

– Hon hade ALS. Jag minns att jag nästan blev förbannad på henne, för att jag själv blev så rädd. Det enda jag visste om ALS var att man sitter i en rullstol, har ett stort hål i halsen och en stor slang. Jag visste inget annat.

Hon ville till en början inte säga någonting till Börje, men tanken växte i Pia.

– Jag minns det så väl när vi stod i köket i lägenheten. Och jag sa till Börje: “Du har inte funderat på om det skulle kunna vara något neurologiskt?”

Hon börjar gråta när hon pratar om det.

– Jag såg på honom att han själv redan hade tänkt samma tanke.

Att vara anhörig till ALS-sjuk

I dag vet vi vad Börje hade drabbats av. Bara några månader senare fick familjen uppleva storslagna och rörande hyllningar i såväl kanadensiska Toronto som här i Sverige. Det blev en chock för åskådarna att se Börje så sjuk – men det var ingen chock för Pia. Hon stod bredvid och såg honom försämras vecka efter vecka.

Sommaren kom och Börje började få mer och mer problem med andningen när han skulle sova och problem med talet. Det var semestertider och stängda avdelningar på sjukhuset. Pia blir upprörd när hon pratar om hur de fick tjata till sig läkartider och information.

I mitten på juli satt de vid matbordet när läkaren ringde upp på högtalartelefonen. Då fick de beskedet. Börje hade drabbats av ALS.

– Och helt plötsligt så blev det bara kaos, säger hon.

Börje, som var en tidigare elitidrottare, var vältränad och hade en hög ämnesomsättning. Träningen var viktig för honom.

– Man får inte träna så hårt när man har ALS. För musklerna dör och det som dör kommer inte tillbaka. Och går du ner i vikt så speedar du på sjukdomen. Det är en sån jävla vidrig sjukdom, säger hon.

De fick ändra kosten. Från mjölk till fet mjölk och grädde, jordnötssmör och banan. Dessutom fanns det en stor risk för att sätta i fel strupe, då funktionen i halsen försämras.

Mitt i allt stod Pia.

– Han gick stadigt ner i vikt hela tiden. Och jag gick bara upp i vikt. Jag orkade inte laga mat när han var sjuk. Jag stod inte ut med att han inte fick äta så jag ville inte att det skulle lukta mat. Jag käkade när han hade somnat. Och det var bara skräpmat. Jag var så trött, säger hon med gråten i halsen.

Fram och tillbaka till sjukhuset, avancerad medicinering och samtidigt se sin kärlek snabbt bli sämre och sämre. Pia, som arbetar som polis, tvingades slutade jobba för att ta hand om Börje. Hon tittar mot det välstädade köket och berättar att hon inte klarar av att se en mortel längre.

Varför inte?

– Alla mediciner. Ångestdämpande och annat. Som jag krossade i morteln varje dag.

Att vara anhörig till en ALS-sjuk, och dessutom offentlig anhörig, har varit och är fortfarande smärtsamt.

– Att se den man älskar lida så mycket är fruktansvärt för alla anhöriga. Jag försökte göra det bästa för honom hela tiden. Man sätter sig själv som en skuggfigur. Man vet att han lider hela tiden, och det finns ingenting man kan göra för att det ska bli bra, säger hon och tillägger:

– Sen i och med att hans tal började bli sämre så fick jag bli hans röst och förmedla allt till familj och vänner.

Allt det sociala och känslosamma – men också det praktiska. Sjukhusbesök, kuratorer, mediciner, dietister och information. Familjen startade en krypterad whatsapp-grupp där de delade inspelat material från sjukhuset, så att alla fick samma information och så att de kunde lyssna och förstå vad som sades i efterhand.

– Många gånger när man var på sjukhuset så var man så trött och slut och det var svåra termer att förstå. Så då kunde vi lyssna på det i efterhand för att verkligen förstå vad som sades.

Två år efter Börjes bortgång uttrycker hon att hon är besviken på hur det byråkratiska systemet runt möjligheten till vård och hjälp i hemmet ser ut för ALS-sjuka.

– Om det inte finns någon medicin eller något som kan ge dig hopp så kanske man åtminstone ska få ha ett så bra liv som man bara kan ha så länge som man fortfarande lever. En personlig assistent som man vill ha i sin närhet, eller någon som hjälper dig så du kan leva ett så normalt liv som möjligt. Jag fattar inte det här systemet.

Börje var för gammal för att få personlig assistent och palliativ vård är inte anpassad efter ALS-sjuka. Pia fick bli en vårdare. En krigare.

– Till slut kunde jag inte vara Börjes fru längre, hela mitt liv handlade bara om att sköta om honom. Jag orkade inte vara den där som gjorde det lilla extra eller gjorde det mysigt för honom. Han fick se mig fara runt som en dåre och vara slut hela tiden. Jag är säker på att han mådde lika dåligt av det som jag gjorde. Hade vi fått mer vårdhjälp så hade jag kunnat vara hans fru.

Pia och Börje kontaktade Expressen som gick ut med en artikel om frustrationen och ilskan över svårigheterna att få rätt hjälp som ALS-sjuk och anhörig. Därefter blev det möten med kommunen. Till slut fick de hjälp. Men Pia hoppas att rutinerna kommer förändras. Inte minst för alla dem som inte har en anhörig som kan vara hemma dygnet runt.

– Jag kommer ihåg att jag stod i duschen och bara drog på varmare och varmare vatten. Det var det enda stället där jag fick vila ut en liten stund, säger hon.

Sista veckorna – hockeygalor och logistik

Pia märkte hur fort Börje försämrades och kontaktade hans läkare för att fråga hur lång tid hon trodde att han hade kvar.

– Hon sa att det var svårt att gissa, men runt ett halvår.

I november hyllades Börje Salming i Toronto och i Sverige. Storslaget och känslosamt – inte minst för Börje och hans familj.

– Han ville säga hejdå. Han visste att det var sista gången han var i Toronto. Han var fast beslutad om att han ville säga farväl men också visa upp sjukdomen.

Tidernas Hockeygala i Stockholm blev det sista offentliga de gjorde och Pia kände där och då att Börje snabbt blev sämre.

– Jag minns att jag gick och letade efter Nicklas Lidström (hockeyikon och nära vän till familjen), för vi träffas inte så ofta. Jag sa att han nog borde träffa Börje nu, ifall de inte skulle ha möjlighet att träffas igen.

Två veckor senare dog Börje. Den 24 november 2022, 71 år gammal.

Dagarna efter hockeygalan gick allt fort. Sömnlösa nätter, rullstol och sjukhussäng. Ångestdämpande och smärtstillande.

Pia berättar hur trött hon var, då Börje var vaken stora delar av nätterna. För att vila ut åkte hon hem till sin syster över en natt.

– Börjes äldsta dotter Teresa och pojkvännen Tord kom och tog över och var med honom. Sen ringde hon mig på morgonen, och då hade han plötsligt blivit medvetslös. Så jag körde hem som en galning, säger hon och tillägger:

– Jag var ledsen och hade så jävla dåligt samvete att jag inte var hemma innan han blev medvetslös. Jag har i efterhand behövt jobba så mycket med samvetet… Om jag skulle stannat hemma.

Pia kom hem vid nio på morgonen. Vid lunchtid somnade han in, omringad av sin familj vid sängen.

– Jag satt bredvid och pratade med honom. Läkaren berättade att han hörde vad vi sa trots att han var medvetslös och att han inte hade ont. Hela familjen stannade kvar hos honom i flera timmar.

Sorgeprocess och om att bli mormor

Tiden efter var nattsvart. Pia drabbades av hjärntrötthet och hade svårt att hantera allt omkring. Var sjukskriven till och från.

– Man känner sig som en urvriden disktrasa rent känslomässigt. Både fysiskt och psykiskt. Sen ska man sköta flytt och alla administrativa saker när man mår som sämst. Det är helt omänskligt, säger hon och fortsätter:

– Jag har tänkt så många gånger på vad det är som gör att man inte tar livet av sig när man mår så dåligt, för jag har ibland känt att det är helt värdelöst att leva när han inte finns. Men samtidigt är livslusten så stark. Jag ville inte dö men jag ville heller inte leva. Börje fick inte chansen att leva, men det fick jag. Därför är jag skyldig honom att göra något med mitt liv. Livet är så tomt utan honom och han kommer vara saknad.

Tre månader efter att Börje gick bort stod Pia i centrum på ytterligare en gala. Då i Gävle när Börjes gamla klubblag Brynäs anordnade evenemanget Game for Börje. TV4 slog på stort och sände live från torget i Gävle. Världskända hockeyikoner från hela världen kom till Sverige. Alla för att hedra Börje. Mitt i familjens stora och bottenlösa sorg.

– Det som gjorde att jag kände att jag klarade av att vara där var att det var sån otrolig kärlek och värme från alla människor. Det som var i Gävle hade han verkligen tyckt om. Det var helt otroligt. För det var så äkta. Jag tycker att det var så fint av Brynäs. Och att de hissade hans tröja till taket bredvid Stigge (red. Stig Salming, Börje Salmings bror). Att de får hänga där tillsammans.

Börje Salmings ALS-stiftelse

I dag sitter Pia i styrelsen för Börje Salmings ALS-stiftelse – en stiftelse som Börje själv var med och la grunden för och som i dag har som mål att främja medicinsk vetenskaplig forskning för att öka förståelsen och förbättra behandlingen av amyotrofisk lateralskleros, ALS. Stiftelsen skapar också skapa initiativ för att ge stöd till drabbade och anhöriga.

Läs mer om stiftelsen och bidra här.

Familjen var viktig för både Pia och Börje. Paret fick många fina år tillsammans, både med små och utflyttade barn. Tillsammans har de inga gemensamma barn. Börje har sedan tidigare fyra barn och Pia har två döttrar.

Pia berättar att hon kände sig vilsen när han gick bort och ville finnas där för Börjes barn, när han själv inte fanns längre.

– Så jag tappade bort mina egna barn lite under den tiden.

Under en middag i somras pratade hon ut med sina egna barn om tiden efteråt. En tid där hon, enligt henne själv, var egoistisk i sin egen sorg.

– De saknade också Börje och de var stundtals jätteoroliga. Man är så ego när man är i sin egen sorg. Det var svårt för oss alla. Men nu börjar vi allihop att läka lite.

I början av nästa år ska Pia bli mormor. Att det är betydelsefullt för henne råder det inga tvivel om. Hon lyser upp när hon berättar om nyheten.

– Här kommer det komma en liten person som kommer att förändra mitt liv och betyda mycket för mig, någon ny att fokusera på. Jag längtar verkligen efter det, säger hon.

Att sakta gå vidare

För nästan exakt ett år sedan var det premiär för tv-serien Börje. En dramaserie i sex delar som skildrar Börje Salmings karriär i NHL och hans resa från hemstaden Kiruna till Toronto. Först nu, nästan ett år senare, har Pia valt att titta på den.

– Börje syntes mycket i media så jag blev ständigt påmind om honom. Han finns såklart alltid i mina tankar. Men jag kunde stå på löpbandet på jobbet och lyssna på bra musik och vila en stund från sorgen, och så kom en trailer om Börje-serien upp och det kunde rinna över mig för jag blev påmind om allt. Det var så jobbigt.

Men du har sett den nu?

– Ja, det har jag. Gud vad jag grät. Det var tufft men känns ändå bra att ha sett serien.

Två år har gått sedan Börje gick bort och Pia berättar att när längtan blev för stark så kunde hon scrolla bland bilder, lyssna på röstmeddelanden och telefonsvarare och andra saker som får en att minnas. Något som lätt kan bli destruktivt i sorgen.

– I stället för att bli glad kunde jag bli jag sorgsen. Sen efter två års tid blir du varse om att du behöver scrolla mycket längre för att leta efter de där bilderna. Det gör också ont i hjärtat.

Pia och Börje skulle resa till Nya Zeeland tillsammans, men den resan blev aldrig av. I stället åkte hon dit med en väninna. Där fick hon vila, hämta andan, gråta och meditera. En resa som var välbehövlig i sorgen. Efter resan gick hon tillbaka till jobbet.

Pia medger att hon stundtals haft det tufft med att hantera det stressiga och utmanande klimatet som yrket innebär. När det var som tuffast bytte hon tjänst och började jobba på med utredning på kontor ett tag.

– Det har tagit lång tid men nu börjar jag komma tillbaka och fungera som jag gjorde förut. Jag älskar mitt jobb och mina arbetskamrater. Jobbet betyder jättemycket för mig. Det är egentligen där jag mår som allra bäst. Men vissa saker är fortfarande svårt att hantera inom jobbet, men vi hjälps åt.

När vi pratas vid har hon en bra period, som hon själv kallar det. Hon känner sig lättare och gladare och har börjat göra roliga saker igen.

– Jag bestämde mig när jag kom hem från den där resan till Nya Zeeland att jag varje vecka skulle gå ut och träffa folk och göra något, säger hon och fortsätter:

– När man är nere i svackor och känner att allt är jobbigt och allt är tråkigt, så känner jag också att… Fan, han hade blivit så jävla besviken på mig. Han älskade ju livet. Han hade inte velat att det skulle vara så här. Så då tänker jag att jag måste skärpa till mig.

Pia berättar att hon framåt vill träffa någon. Hon refererar till en film hon såg dagen innan vårt möte, Netflixfilmen Love Again, och menar att hon kände igen sig.

– Jag måste träffa en person som kan acceptera att jag alltid kommer älska Börje och att han är en del av mig. Att jag måste få känna acceptans. Annars kommer jag inte kunna träffa någon.

När börjar man tänka på sånt?

– I stunder kan jag njuta av att vara själv men ibland saknar jag tvåsamheten. Jag saknar det fysiska, närheten. Men samtidigt känner jag att jag ska försöka lägga mer energi på mig själv, mina barn, min mamma och min syster. Inte hela tiden tänka på det jag inte har, utan försöka tänka på det jag har.

Ljuset bredvid fotografiet på Börje fortsätter brinna. Pia Salming har insett att sorgen och saknaden inte svalnar av – men att den med tiden blir lättare att hantera.

– Det första året var allt bara nattsvart. Men jag har insett att han alltid kommer vara saknad för mig och han kommer alltid vara viktig i mitt liv. När jag längtar efter honom så kan jag sätta mig och gråta en stund, men sen kan jag skaka av mig det och gå vidare. Det går väldigt långsamt men jag känner att det blir mer och mer hanterbart, säger hon.

Efter reklamen: Valter Skarsgård om rollen som Börje Salming: "Otroligt fin kille"