Sara Kadefors om utseendehetsen mot mogna kvinnor

Efter reklamen: 4 tips till dig med grått hår

Ingen kommer undan. Döden, döden, som Astrid Lindgren hälsade sina systrar i telefon de sista åren av sitt liv. Men först ska man åldras, gradvis och stegvis. På somliga faller håret av allt eftersom (män), för de övriga tar gråheten vid. Eller med ett litet vackrare ord, frisyren förvandlas till silver.

Silver är också titeln på Sara Kadefors nya roman, och silverglans hittar man i bibliotekarien Petras yviga kalufs, en av karaktärerna i berättelsen, en tilltufsad bibliotekarie som har börjat tröttna på böcker, ”Jag hatar när folk pratar om att böcker kan vara läkande. Jag blir fan förbannad.”

Huvudpersonen heter dock Ellen, en manusförfattare i sina bästa år, som inte bär minsta spår av silver i sitt hår. Det har en noggrann färgning sett till!

– Färgar man inte håret tappar man kontrollen, skrattar Sara Kadefors, hårfärgen är det enda man kan kontrollera. Har man färgat sitt hår och släpper det, då vet man inte vart man tar vägen.

Vi träffas i Sara Kadefors arbetslokal vid Hornstull i Stockholm, en trakt som en gång kallades för ”kniv­söder”. Det märks dock inget av i dag, buset är borta, gatorna kantas av små eleganta restauranger, inredningsbutiker och gym. Det gamla Liljeholmsbadet vid Bergsundstrand finns kvar men är tillbommat och kantrar betänkligt, ser ut att snart sjunka till botten. The times they are a-changin’, som Dylan sjunger, och det gör de också för Ellen. Hon har en lång och lysande karriär bakom sig som manusförfattare, men nu börjar lusten till jobbet att tryta. Hon vill skriva någonting annat än texter på beställning, men det är beställningsjobben som försörjer henne. Hon känner sig alltmer främmande för tv-branschen, där människor hälften så gamla som hon själv kommer med förslag till serier hon tycker är usla.

Ellen har hamnat vid sidan av samtiden, och till det har sonen Filip blivit vuxen och flyttat hemifrån. Livet är i kris på alla fronter.

Tio år sedan Sara skrev en bok för vuxna

– Det var tio år sedan jag kom med en bok för vuxna, säger Sara. Under den tiden har jag skrivit lite för barn, och en hel del tv-manus. Men så fick jag en längtan efter att fördjupa mig och bestämma själv. Då kom den här nya boken till.

Delar av Ellen har hon tagit från sig själv, men framför allt är det en roman med avstamp i den ålder och samtid hon befinner sig i.

– Jag tycker det är en spännande tid i livet, och lite omvälvande, det är så mycket som rör sig i mitt huvud just nu, som jag är engagerad i. För att komma loss i skrivandet gick jag in i en värld som jag och många i min ålder befinner oss i just nu.

– Hur ska man förhålla sig till åldrandet? Ett spår genom hela boken är förhållandet till hårfärgen. Ska jag färga håret eller inte? Jag skiter ju ändå i blickar från främmande män. Vem bryr sig egentligen om hur jag ser ut, jag bryr mig ju knappt själv. Ändå ska man se ut. Det är ju den motsättningen man hela tiden kämpar med.

Pernilla Månsson Colts resa för att bli gråhårig

Silver ser hon lite som en ungdomsroman för folk i hennes egen ålder (58), ett slags uppföljare ett kvarts sekel efter att hon vann Augustpriset för bästa ungdomsroman med Sandor slash Ida 2001.

– Jag har ju skrivit mycket för ungdomar förut, där handlar det mycket om att söka sig fram till en identitet, och det gör det också i Silver. Ellen är på väg in i en ny ålder i livet, så mycket runt omkring henne förändras och hon känner sig vilsen. När hon var ung var hon en annan. Men vem är hon nu, och vad kan hon bli?

– Det är ju en krisperiod hon befinner sig i, barnen har flyttat ut, yrkesmässigt är man i en ålder då det är svårt att byta bana. I min bransch är det många som blir av med sina jobb, och vad ska man göra då? Ellen försöker hitta något slags gnista, hon letar efter den tjugotvååring hon en gång var som brann av kreativitet och iver.

I bokens början har Ellen anmält sig till en kurs i keramik, hon känner att hon behöver prova någonting nytt. ”Jag studerar de andra kvinnorna. Vi är i samma ålder, har vuxna barn och börjar närma oss slutet på vår karriär. Nu vill vi förkovra oss. // Gå på utställningar och teater. // Kan en sommarkurs i drejning på en folkhögskola vara någonting för oss?”

Den enda mannen på kursen, Karsten, är i sjuttioårsåldern och har just blivit änkling, ”Någon har väl tipsat om att man kan få ragg på keramikkurser. Han orkar inte baka bröd åt sig själv längre, och förresten är han inget dåligt kap alls, han läser faktiskt böcker och dricker måttligt.”

Beskrivningen av keramikkursen är ett litet drama i sig, full av svart humor, Ellens blick för omgivningen är knivskarp. Drejandet går det dock inget vidare med, lerklumpar far iväg som projektiler från Ellens drejskiva.

– Jag gick faktiskt en kurs i drejning, skrattar Sara, och upptäckte rätt snabbt att lera inte var min grej.

I romanen spelar väninnorna en stor roll, de man känt sedan barndomen, vuxit upp och delat drömmar och upplevelser med.

– Vänskap är väldigt viktigt om man som Ellen lever ensam (Sara själv är gift), då blir vännerna väldigt viktiga och där kan det också bli väldigt skört i vänskapsrelationerna. Om en vän inte ringer när den ska ringa, då kan det kännas som att vännen är otrogen, det finns så många intriger i vänskapsrelationer, sådana ovälkomna känslor av svartsjuka. Ellen får fråga sig flera gånger om de gamla vännerna fortfarande är bra för henne.

Nya intressen är inte ett måste när man åldras enligt Sara

Döden blir också en allt större realitet ju äldre man blir.

– Jag har tre nära vänner som redan har försvunnit, och när det händer uppstår en extrem tomhet. Där fanns hon som var den enda jag kunde prata om vissa saker med, det går inte att hitta en sådan person igen. Det sätter också kniven mot strupen, för vilken jävla dag är det jag som ska få cancer? Är det i morgon, eller om tio år? Vad har jag att jobba med?

Att skaffa nya intressen ställer sig Sara dock aningen tvivlande till.

Mark Levengoods oväntade råd till Anja Pärson

– Det funkade i alla fall inte med drejningen, ha, ha. Men jag tror att det måste komma inifrån, man kan inte klistra på sig intressen själv. Någonstans vore det härligt att få intresse för trädgårdsodling, jag har försökt men det hände ingenting. Mitt intresse kanske bara är att odla mina relationer, det är den jag är, det kanske räcker för mig. Att vara en tänkande människa, tillåta mig reflektera, utmana mig själv i tanken.

Skrivandet har alltid funnits där, men hon befinner sig inte helst i skrivandets värld.

– Jag älskar inte att vara i skrivandet. Det var kul att skriva den här boken, men jag vet inte om jag är någon riktig författare, det är inte så att jag alltid längtar efter att skriva. Det runt omkring är så himla jobbigt, man ska tro på sitt projekt, förlaget ska tycka att det är bra, och att någon annan jävel ska bry sig. Det är mycket press. Då kan jag lika gärna skriva grejer för tv som jag inte bryr mig om men kan göra bra.

I sommar kommer hon med en ny barnbok, Jag ljuger för bra.

– Jag tänkte först att jag är för gammal för att skriva för barn, jag känner inga barn längre, vet ingenting om Tiktok. Men så träffade jag författaren Mats Strandberg på stan, han sa ”vad faen, du kan väl skriva om när du växte upp, en historisk roman”. Då gick jag hem och skrev och det var så enkelt, då behövde jag inte tänka att jag måste kunna något om den här nya världen. Det är ju ändå känslor och relationer som är viktiga när man skriver.

Hur det slutar för Ellen ska inte avslöjas, mer än att det är en både varm, skarp och sorglustig berättelse om den svåra konsten att åldras med värdighet – en historia som gjord för att bli film! Själv har Sara blicken vänd mot Göteborg.

Eva Röse om utsattheten: ”Jag tänker aldrig vara tyst”

– Jag har köpt en pytteliten lägenhet i Göteborg, tanken är att jag ska försöka hitta tillbaka till mina rötter. Västkusten är hemma för mig fast jag bott nästan trettio år i Stockholm. Nu kan jag vara mer med min mamma som har fyllt åttiofem, och min syster bor där. Jag kan bli gråtfärdig när jag tittar på änderna i Slottskogen, där stod jag med mormor och matade änderna. Fast nu får man inte mata änderna längre, och kanske har jag tröttnat om tre år, skrattar Sara.

Skriva kan hon dock göra överallt och förhoppningsvis kommer det en roman till längre fram – om Ellen, 65!

Sara Kadefors 3 boktips

Neapelkvartetten av Elena Ferrante

”Böcker som berör och berättar på ett fantastiskt sätt. Psykologiskt mångbottnat med otroligt spännande karaktärer i en spännande tid och ett spännande land. Elena Ferrantes andra böcker är minst lika bra.”

Arv och miljö av Vigdis Hjorth

”Jag vill rekommendera alla Vigdis böcker. De jag har läst förutom Arv och miljö är Lärarinnans sång, Är mor död och Om bara. De är alla skrivna på ett ärligt och omanierat sätt. Karaktärerna är ofta komplicerade och jobbiga som fan, men det är det man älskar. Att hon sätter fingret på svåra saker på ett extremt underhållande sätt.”

Lucy av Jamaica Kincaid

”Hon berättar så rakt och enkelt och insiktsfullt om en ung kvinna som håller på att uppfinna sig själv i mötet med en ny kultur. Föredömligt kort bok utan en enda onödig mening. Handlar mycket om mor–dotter, vilket alltid är lika spännande att läsa om.”