Emma Gray Munthe: Stora etiska problem med Den osannolika mördaren

Efter reklamen: 5 snackisar från veckan som gått

Jag kan bara se att det klaras upp genom att någon som fortfarande lever skvallrar.

I och med journalisten Thomas Petterssons långa reportage Den osannolika mördaren slog han och tidningen Filter inte bara fast att de löst Palme-mordet, Pettersson avslutade också hela reportaget med ett citat av mördarens exfru och insinuationen att hon – en fortfarande levande människa – visste mer än vad hon berättat.

Robert Gustafsson om Den osannolika mördaren

Utan teknisk bevisning pekade han 2018 ut den så kallade Skandiamannen som Olof Palmes mördare. Två år senare, när Polisen och Åklagarmyndigheten höll den kanske mest antiklimaktiska presskonferensen i presskonferensernas historia, presenterade de också Skandiamannen som misstänkt gärningsman – och eftersom han avled i juni 2000 och inte gick att ställa inför rätta, lades förundersökningen helt enkelt ned.

Robert Gustafsson har huvudrollen i Den osannolika mördaren

Knappast ett besked som satte punkt för spekulationer, och så sent som för några dagar sedan kom ny information som sätter ny skjuts på dem och som skulle förklara alla walkie talkie-observationer som gjordes den kvällen, av bland andra skådespelaren Robert Gustafsson som var på samma bioföreställning som Palme strax innan mordet.

I dag släpps miniserien Den osannolike mördaren på Netflix – och Gustafsson spelar huvudrollen.

Någon form av cirkel är sluten, men det är svårt att riktigt veta vad man ska kalla resultatet. Hittepå-true crime?

Det första som händer är en skylt: ”Baserat på ett olöst brott”. Kanske fyra sekunder senare är brottet löst. Ett skott hörs, och Skandiamannen står med ett rykande vapen på mordplatsen. Palme ligger i en pöl med blod på marken. Lisbeth Palme skriker.

Gustafsson spelar visserligen den i serien namngivna Skandiamannen väldigt väl, och mask och smink är otroligt skickligt gjort. Han ser verkligen ut som Skandiamannen och det märks att han noga studerat manér och sätt att prata och röra sig. Det är imponerande på alla sätt och vis.

Mikael Persbrandt spelar Hans Holmér

Men om de etiska problemen med att så här tvärsäkert peka ut en människa som varken lever eller har blivit dömd är fullt tillräckliga för att sänka hela seriebygget, sladdar sedan också Mikael Persbrandt in i det hela – och han har kanske inte riktigt lagt ner samma möda på att närstudera sin förlaga. Hans Hans Holmér är 200% Mikael Persbrandt under den lustiga peruken och de besynnerliga ögonbrynen.

Vi kan kalla det ”iögonfallande”.

I övrigt är serien mest beige. Och då inte bara miljöerna.

Om den här teorin stämmer var mordet slumpartat, berodde på rena tillfälligheter och begicks av en ensam gärningsman. Det finns ingen jakt mot klockan, inga hjältar som oförtröttligt jagar en seriemördare innan han ska slå till igen. Här finns inte heller några större konspirationer eller korruption.

Den osannolika mördaren är helt enkelt inte så värst spännande. Baseras på spekulation och hobbypsykologi.

Så bra är Abbas nya album Voyage – låt för låt

Fram målas bilden av en lite sorglig och rätt störig man. Vi sitter med honom på terapi. Ser hur han har en komplicerad relation till sanningen. Vi tittar honom till och med in i ögonen i det exakta ögonblicket när det rinner över.

Om man då cirklar tillbaka till exfrun har hon i serien inga andra karaktärsdrag än ”misstänksam”. Igen insinueras att hon visste och/eller misstänkte mer än vad hon sagt i förhör. Alltså: hon hade kunnat göra mer för att lösa mordet på Olof Palme.

Det är en grov anklagelse. För grov.

Att Thomas Pettersson eller de som gjort Den osannolika mördaren helt uppenbart inte bryr sig om hur så grova anklagelser påverkar efterlevande är en sak, men att Netflix ställer sig bakom något så här spekulativt är inget annat än direkt spektakulärt.

Efter reklamen: The Storytellers – Lyssna med Sanna