Malin Wollin: Att se andra bråka är som att känna någons svett

Efter reklamen: Historiequiz med Simon J. Berger

Det är snart höst och hänryckningens tid har ryckts ifrån oss, inget mer hän finns att ryckas med i.

Jag gifte mig inte i år heller, men andra gjorde det och de befinner sig nu i början av ett långt äktenskap som idealt ska vara tills en eller båda dör.

Hoppas att de har roligt, hoppas att de lägger sig osams så att de får sova ut.

Hoppas att de försöker se varandra utifrån när de grälar: Om du inte var du, vem hade du hejat på? Om jag inte var jag, vem hade jag hållit på?

Att se andra par bråka är som att känna någons svett samtidigt som man tittar på semesterbilder som bara föreställer vyer. Livet är för kort och vad tröga ni är, båda två.

Det finns många likheter mellan stora barn som bråkar och älskande par som ryker ihop. Båda har rätt, båda har fel och det är precis exakt såsom Peter Dalles och Lena Endres karaktärer säger till varandra i Yrrol – en film som skiljer sig:

”Men du lyssnar ju inte!”

"Men du hör ju inte vad jag säger!”

”Men du lyssnar ju inte!”

”Men du hör ju inte vad jag säger!”

Malin Wollin: Ibland måste även pappor anpassa sig

Bråk mellan par och barn har många likheter

Allt flyger över gifta huvuden. Hon säger något, han säger något. Herregud vilka idioter de är, ingen av dem förtjänar att komma ut på andra sidan i ett stycke, de förtjänar varandra.

Parbråk är så fula, så små. Tur att mitt eget förhållande är så ­sansat, skönt att jag har det bra och när vi bråkar så gör vi det ­värdigt och så förstår vi varandra i slutet.

I en åh så långsam serie i fyra krossade bitar på golvet och på SVT Play porträtteras ett par som varit gifta i vad som ska före­ställa en mardrömslik evighet, tjugosju år, vilket är fem år längre än Joachim och jag levt tillsammans.

Emma och Ian bor i ett radhus med ett kök så litet att man måste gå ut för att byta åsikt. Man kan vara lycklig i ett litet kök, man kan vara lycklig i inget kök, men om man är olycklig så är det bättre att ha en större yta så att man kan gråta för sig själv. Men de gråter inte, de är mest bara avstängda och i stället för att yla ut sin sorg så pratar de om att myrorna har kommit in igen och det är nog inte ens en metafor och sedan går de och lägger sig.

Ian är svartsjuk, Emmas chef är sjuk i huvudet.

Deras liv är en dämpad mardröm men ska föreställa en vanlig familj som har ett vanligt förhållande och om du ser serien så kan du använda den på ett av två sätt.

Antingen väljer du att se den som den avgrund den skildrar.

Eller så får du för dig att serien handlar om dig, att det är din relation. Det är din man som ropar uppför trappan ”Du kommer inte tro mig!” varpå du springer ner, du hinner få puls, det händer något, han ropar på mig, något att berätta, vi har ­roligt tillsammans, han vill säga något spännande till mig, för vi älskar varandra!

Du kommer ner i hallen.

Han står där och ser fin ut, han ropade och du kom.

”Vad är det?”

”Myrorna är tillbaka.”