30 år sedan Estonia sjönk – så mår överlevaren Sara i dag

Efter reklamen: Ängeln på Malmskillnadsgatan – Elise Lindqvist har hjälpt utsatta kvinnor i 25 år

Klockan är 19.15 den 27 september 1994. De 989 passagerarna börjar installera sig på M/S Estonia, estländarnas stolthet, kryssningsfartyget som öppnat upp mellan öst och väst.

När M/S Estonia kastar loss ligger hon 15 minuter efter tidtabellen.

Även om väderleksrapporten varnar för storm är det inget som hindrar det drygt 155 meter långa fartyget. M/S Estonia är byggd för att klara hårt väder. Faktum är att hon i princip är osänkbar.

Det är i alla fall vad man tänker.

Anita Persson Flygare har trots det dragit sig för resan. Hon har tre barn och egentligen vill hon helst stanna hemma.

Men samtidigt. Hennes arbetsplats står inför en omorganisation, och resan är en del i den här processen. Tanken är att svetsa samman arbetsgruppen. Visa sin uppskattning för det hårda arbete som kollegerna lägger ner.

I boken Ringar på vattnet, skriven av Anitas dotter Moa Samuelsson, berättar hon om händelsen som kom att förändra hennes, och tusentals andra människors liv:

– Det var första gången jag reste bort från vår min­sting Anton. Jag såg inte fram emot resan utan del­tog bara för att jag som biträdande chef hade ansvar för arbetsgruppen. Ärligt talat kände jag ett obehag inför dessa flytande nöjespalats …

Resan över till Tallinn blir ändå trevlig. Anita och kollegerna dansar, äter gott och umgås.

Men nu vill hon hem.

Sara Hedrenius har hälsat på sin pappa i Tallinn

Det vill den 20-åriga Sara Hedrenius också. Hon har varit i Tallinn för att hälsa på sin pappa som jobbar där, och nu hoppas hon kunna somna snabbt, för att vakna relativt pigg och utvilad i Stockholm nästa morgon. Sara ska nämligen upp och jobba, och för henne är färden över Östersjön bara ren transport.

– Min plan var att sova i en soffa i kaféet på femte däck. Därför packade jag ner de viktigaste sakerna i en mindre väska och stuvade in resten av mitt bagage i ett av förvaringsskåpen på entréplanet, säger Sara.

Eftersom det ju inte går att lägga sig för natten redan när fartyget lämnar hamn tillbringar Sara några timmar med att strosa runt på färjan för att lära sig hitta. Det kommer att bli hennes räddning.

I P1 Dokumentärs Estonia – Natten jag inte dog berättar Ulla Tenman om hur hon tillsammans med sin syster Lena och två vänner kostat på sig en resa till Estland för att besöka en konsthögskola. Ulla är egentligen rädd för att åka färja, men hon vill inte låta rädslan hindra henne.

På vägen tillbaka till Stockholm kopplar Ulla och hennes syster av i poolen. Där går det vågor på grund av sjögången. Det ser märkligt ut, vågor i en inomhuspool i en relaxavdelning, noterar Ulla Tenman, innan de kliver in i bastun.

Framåt 22-tiden börjar det blåsa ordentligt och allt fler passagerare känner av en rejäl sjösjuka. Feststämningen har försvunnit och på grund av det hårda vädret stänger restaurangerna ombord.

Sara vill egentligen sitta ute på däck och läsa en bok, men det blåser för mycket. I stället sätter hon sig i en vilstol och skriver brev.

Passagerarna blir illamående av sjögången

I en annan del av fartyget känner Anita sig orolig. Hon bestämmer sig för att gå ner till hytten och sova. Hon byter om till den fina sidenpyjamasen hon fått i julklapp av sin dotter och borstar tänderna. Vill sova bort oron för att nästa morgon vakna i Stockholm.

Jenny syr ihop flickornas leenden: ”Fantastiskt att få förändra liv”

Sara har blivit illamående och precis som Anita längtar hon efter att somna. Och hon har äntligen ­hittat en soffa att sova i.

Efter en stund i bastun går Ulla och hennes syster Lena ner till hytten under bildäck. Men Ulla tycker att sjögången är obehaglig och går upp till vilorummet på däck fem. När fartyget börjar kränga är hennes första tanke att ta sig ner till hytten och de andra. Men Ulla tappar balansen. Någon hjälper henne på fötter igen och i dokumentären berättar hon hur hon som en av de första passagerarna hamnar på däck.

Klockan fem i ett vaknar Sara av en hög smäll som får fartyget att skaka. Strax därefter kommer nästa smäll. I sitt yrvakna och fortfarande sjösjuka tillstånd försöker Sara hitta en rimlig förklaring till smällarna. Men mest av allt längtar hon efter att somna om.

– I nästa sekund var jag klarvaken. Något var fruktansvärt fel. Fartyget rörde sig på ett annat sätt och började luta åt sidan, minns Sara.

Estonia kränger allt mer

Nere i sin hytt har även Anita insett att något var galet. I boken Ringar på vattnet berättar hon om hur hennes första tanke var att hon måste ta sig ut.

– På något sätt får jag upp dörren. En kollega bor i hytten bredvid, jag bankar på väggen och skriker så att stämbanden svider: ”Ta dig ut! Nu. Stanna inte kvar där inne!”

Det har utbrutit kaos ombord. Estonia kränger allt mer och tar in vatten. Fartyget lutar kraftigt, och det gör att många har svårt att ta sig ut ur sina hytter. Flaskor och glas rasar ner från hyllorna i Pub Amiral, lösa föremål far omkring och folk ramlar, flyger in i väggarna och skadar sig allvarligt.

Sara inser att hon måste ta sig ut, upp på däck. Men kafeterians heltäckningsmatta är hal och full av krossat glas, och för att kunna ta sig ut måste hon hålla i den fasta inredningen och häva sig uppåt.

När hon lämnar kafeterian vänder hon sig om och kastar en blick bakåt. Ser att de flesta sitter kvar.

Kanske har de svårt att förstå vad som händer. För Estonia, Estlands flaggskepp och stora stolthet, kan ju inte bara sjunka?

01.16 får Estonia slagsida

Från och med nu går allt mycket fort. Tio minuter efter den första smällen börjar bogvisiret lossna, men besättningen inser inte hur allvarligt läget är och vet inte skadornas omfattning. De ser inte att bogvisiret faller av, och hur vatten strömmar in med full fart. Kanske är det också därför något nödmeddelande ännu inte har sänts.

Anita är barfota när hon tar sig upp mot trappan och våning fem. Hon är rädd för att skära sönder fötterna på allt krossat glas och ser hur människor tappar taget och faller över varandra i högar.

Beslutet 1974: Så fick Sverige sin abortlag – och de var emot

16 minuter över ett har fartyget fått slagsida, och Sara har varit vaken i 21 minuter. Hon har lyckats ta sig ut i friska luften på sjunde däck och förstår att fartyget kommer att sjunka. Ser hur någon börjar dela ut livvästar, och bestämmer sig för att hjälpa till. Nedanför henne är havet svart. Och det är dit hon måste ta sig för att överleva. Hennes enda chans är att hoppa ner i det skummande vattnet.

Först 22 minuter över ett, alltså nästan en halvtimme efter det att fartygets bog har skadats, skickas ett nödmeddelande. Den tolv minuter långa nödsändningen som ligger ute på yle.fi är plågsam att höra på. Det är långa uppehåll och stora otydligheter. Först förstår operatörerna på fartygen Mariella och Silja Europa inte att det är ett mayday. Det är långa tystnader och mycket brus och på grund av tekniska problem tar det tid innan Silja Europa och Mariella får veta Estonias position. Bara sekunder efteråt hörs tredjestyrman Andres Tammes säga:

– Riktigt illa. Det ser verkligt illa ut nu.

En minut i halv två tystnar radiotrafiken.

Enbart 300 personer lyckas ta sig ut på däck

Ulla har ännu inte insett att hon måste kasta sig ner i det kalla vattnet. En medpassagerare uppmanar henne att klättra ut på fartygets utsida, och det får henne att agera. Hon tar en främmande kvinna i handen och i nästa sekund kommer en våg som slungar dem överbord. Snart är det omöjligt att ta sig ner i vattnet, mot den enda tänkbara räddningen.

Enligt Mayday Estonia – den sista timmen på yle.fi har bara 300 personer lyckats ta sig ut på däck. Resten är fångna inne i fartyget.

På sjunde däck har Sara teamat upp med Kent Härstedt, en man som då är okänd för henne. Deras historia ska komma att bli legendarisk, men det vet inte Sara då. Det enda hon vet är att samarbetet mellan henne och Kent räddar bådas liv.

I Sara Hedrenius bok … Det ser illa ut berättar hon om skräcken innan hon och Kent tar sig ifrån den inbillade tryggheten på det sjunkande skeppet och ut i det svarta skummande havet. De lyckas ta sig ombord på en räddningsflotte. Där håller de varandra vid liv genom att prata och turas om att vila.

De få som tagit sig överbord och undgått att sugas ner i djupet, de som hittat en livbåt eller flotte, driver omkring bland de höga vågorna. Det är kallt och mörkt. Många är allvarligt skadade och de flesta är i chock.

Passagerarna kämpar för sina liv

Det är också nyhetsuppläsaren Lisa Karlsson när hon klockan två på natten blir den första som rapporterar om katastrofen i Ekot. Hon stakar sig på orden och det är tydligt att hon är tagen av nyheten.

”Klockan är två, här är Ekot. Färjan Estonia som går mellan Stockholm och Riga har sjunkit norr om Utö.”

I nyhetssändningen diskuteras om det överhuvudtaget är möjligt att rädda några i det hårda vädret.

Ute på havet kämpar Sara, Ulla och Anita för sina liv. Räddningshelikoptrar med ytbärgare anländer och fartygen Mariella och Silja Europa bildar en skyddande ring runt de nödställda. Snart kommer ytterligare 14 fartyg för att hjälpa till, men räddningsarbetet är svårt och riskabelt.

852 personer dör den här natten. Bara 137 överlever. Men även om Sara, Ulla och Anita överlever påverkar katastrofen resten av deras liv.

Ulla blir ensam kvar av systrarna.

Också Sara har påverkats starkt av katastrofen. Hon beskriver det som att hon var en vanlig glad och bekymmerslös 20-åring som gick ombord. Efteråt kände hon sig gammal. Och hon tänker fortfarande ofta på det som hände. Vill ha svar på varför Estonia gick under och känner att det saknas.

– Estonias förlisning har också påverkat mitt yrkesval. Sedan 20 år tillbaka jobbar jag med kris- och katstrofhantering på Röda Korset.

Flera av Anitas kolleger omkommer. Också Anitas dotter Moa, som skrivit Ringar på vattnet om olyckan har påverkats starkt av händelsen.

– Vi har pratat mycket om katastrofen här hemma, det har blivit en del av vår bakgrund. Men det har samtidigt varit svårt att prata om. Mamma lägger fortfarande röda rosor vid minneskorset och jag åker inte färja efter olyckan, för min mammas skull, säger Moa Samuelsson.

Efter reklamen: Matilda blev livshotande hjärtsjuk – vårdades av barndomsvännen