Jenny syr ihop flickornas leenden: ”Fantastiskt att få förändra liv”

Efter reklamen: Operation Smile Jenny Cajander

Var tredje minut någonstans i världen föds ett barn med trasig läpp eller delad gom. En missbildning som kan ta 45 minuter att operera och som görs när bebisen är några månader.

I Sverige.

I andra delar av världen ser förutsättningarna för människorna med Läpp-Käk-Gomspalt (LKG) helt annorlunda ut. Spädbarn med gomspalt riskerar att dö av undernäring och många både barn och vuxna som fötts med en missbildad läpp är dömda till ett liv i utanförskap.

– De går inte i skolan, får inga jobb och många lever utstötta i samhället eftersom det inte finns någon hjälp för dem att få. Om föräldrar vet att det finns chans till operation så behöver de inte dränka sitt barn, som det också har funnits exempel på, säger Jenny Cajander, 55, till vardags överläkare i plastikkirurgi vid Norrlands Universitetssjukhus.

Hon är också volontär för organisationen Operation Smile som ger kostnadsfria operationer till människor med LKG i ett 30-tal länder där möjligheterna till hjälp ser hela annorlunda ut mot i Sverige.

Matilda blev livshotande sjuk – vårdades av vännen från barndomen

”Ger mig otroligt mycket tillbaka”

Jennys första uppdrag var i Addis Abeba i Etiopien 2010, sedan dess har hon försökt att komma i väg varje år minus några avbrott.

När corona bröt ut befann hon sig på uppdrag i Marocko och hann precis boka om sin biljett innan landet stängde ned. I Nicaragua 2018 blev de hemskickade mitt i veckan för att det blev inbördeskrig.

– Att få vara med och ge dem ett värdigt liv, ett liv där de får en utbildning, har kompisar och inte blir undangömda, ger mig otroligt mycket tillbaka, säger Jenny Cajander.

Det är både pojkar och flickor som föds med ansiktsmissbildningar med det är framförallt flickorna och kvinnorna som råkar illa ut och göms undan, berättar Jenny som ser det som ett privilegium att få bidra till att människor bokstavligen får en chans till ett nytt leende och ett förändrat liv.


– Att få vara med och ge dem ett värdigt liv, ett liv där de får en utbildning, har kompisar och inte blir undangömda, ger mig otroligt mycket tillbaka.

– Vi kan inte prata med varandra, vi har inte samma språk, men glädjen och tacksamheten man ser i föräldrarnas ögon räcker ett år framöver, säger Jenny Cajander.

I februari 2024 gjorde hon sitt tolfte uppdrag med Operation Smile. Hon var ensam svensk volontär och den enda kvinnliga plastikkirurgen när hon landade i Malawi i södra Afrika.

Detta är hennes dagbok.

Dag 1 - Ankomst

Resan från Sverige tar ett dygn och när jag landar i Blantyre är det som att kliva in i en ångbastu på spa. Det är regnsäsong här nu. En buss tar mig vidare till Malawis tidigare huvudstad Zomba. Trots att det är mitt tolfte uppdrag är det ändå nervöst. Hur ska det se ut på sjukhuset där vi ska operera och vilka ska jag arbeta med? Jag checkar in på hotellet och bekantar mig med teamet, bland annat en kvinna från USA som bedriver forskning på orsak till läpp-käk-gomspalt.

Teamet visar sig bestå av 90 procent volontärer från Malawi och en dryg handfull internationella. Vi är sex plastikkirurger totalt och jag är den enda kvinnliga på detta uppdrag. Jag får veta att Malawi med ca 20 miljoner invånare bara har två plastikkirurger totalt i hela landet.

Dag 2: Första screeningdagen

Bussen avgår 06.30 mot sjukhuset Zomba Central Hospital, ett 60-talskomplex i rött tegel. Vi håller till utomhus under provosoriska tälttak som skyddar från den starka solen och för regn. Snart börjar patienterna vandra genom de olika undersökningsstationerna för att ”screenas” av oss läkare.

På den första samlas med hjälp av tolkar uppgifter in om resväg, sjukhistoria, skolgång och deras tankar kring läpp-käk-gomspalt (LKG) och om vilka förväntningar de har. Därefter genomgår alla en grundlig medicinsk undersökning. Vid min station där jag tittar närmare på de missbildade läpparna, käkarna och gommarna, möter jag Rute, sju månader gammal och hennes 26-åriga mamma. De har rest i nio timmar för att komma till sjukhuset.

Modern hade ett epileptisk anfall under graviditeten som hon fick medicin i droppform för. Hon tror själv att det kan ha orsakat flickans spalt. Hon berättar att en kvinna i byn under en majsmåltid rekommenderade henne att ta livet av sin dotter istället för att amma sitt barn. När mamman berättade detta för byamannen fick kvinnan kompensera henne med en get och tre hönor. Modern vill att Rute ska bli en god malawisk medborgare som hjälper till och utvecklar landet.

Dag 3: Andra screeningdagen

I väntan på de första patienterna går vi på vår plastikkirurgiska station igenom hur vi med olika tekniker opererar läpp-käk-och gomspalter. Jag har tagit med en lärobok från Sverige och ett USB-minne med powerpointpresentationer som underlag.

Det är lika många patienter den här dagen och barnen är naturligt nog lite oroliga över hela situationen. Ljudnivån höjs allteftersom och när orken tryter skriker barnen i kör. Vi mutar med klistermärken och chokladpengar i guldpapper för att få undersöka dem ordentligt.

När dagen är slut har vi undersökt 97 patienter och arbetet med att schemalägga veckans operationer påbörjas. Det finns en prioriteringsordning beroende på ålder och vilken typ av ansiktsmissbildning som föreligger. Det finns också de som inte kommer att få en operation och det är det jobbigast med hela uppdraget. Att ge det beskedet.

Det görs i morgon, på det vi kallar "Announcement day".

Dag 4: Announcement day & teambuilding

På morgonen åker vi till "sheltret", det boende där patienterna och deras familjer inkvarteras i väntan på operation och några dagar efteråt. Det är nu familjerna får besked om det kan bli en operation eller inte.
Det är rörande scener, samtidigt som några unga mammor dansar av glädje över beskedet får andra packa ihop.

31 patienter kan inte få en operation vid detta uppdrag av skäl som lågt blodvärde, för låg ålder, en missbildning som är för omfattande för att kunna åtgärdas på ett säkert sätt eller en pågående infektion. Vi förklarar att det är farligt att söva ett förkylt barn och samtidigt som de förstår blir de besvikna när vi tvingas hänvisa till senare uppdrag eller andra organisationer.

Resten av söndagen ägnas åt att svetsa samman teamet av volontärer som inte arbetat tillsammans tidigare inför operationerna. Vi åker på bussutflykt till ett vattenfall, äter lunch på ett fint hotell och avslutar med lekar. ”Javisst vill jag vara med”, säger jag. Helst vinna också. Mitt högra ben knyts ihop med en plastikkirurg från Ghana och vi älgar fram, först synkroniserat men snart i otakt. Vi vinner inte och jag har dessutom stukat foten och brutit lilltån. Suck, hur smart?

Somnar med foten i högläge och magen i olag i väntan på första operationsdagen.

Dag 5: Operationsdag 1

Beger mig lätt haltandes till sjukhuset efter wake up call 05.30.
Två operationsbord i två operationssalar är vad vi har till förfogande. Det tar sin tid innan vi kan komma igång eftersom all utrustning ska testas, läkemedel förberedas och instrument steriliseras. Safety, safety safety, blir vi påminda om och får en genomgång av akutlådan och defibrillatorn som vi hoppas inte kommer behövas.

Standarden kan se helt olika ut i världen. De första uppdragen jag var på i Etiopien var det så enkelt att det inte ens fanns ett utsug för narkosgaserna. Istället var det ett hål genom betongväggen där man satte ventilationsröret för att vi inte skulle somna allihopa.

Cecilia Uddén om rädslan för bomber – och kärleken till Elisabeth Ohlson

Min första patient blir lilla Rute som jag själv får bära in och lugna för sövning och operation. Tillsammans med den blivande plastikkirurgen Mzati ägnas en dryg timme åt att sluta hennes läppspalt. Jag opererar sedan ett barn med gomspalt innan jag får 20-årige Charles på mitt operationsbord.

De vuxna opereras ofta under lokalbedövning men i bland ges lugnande medel och det vill Charles ha. Hans föräldrar är döda och han aldrig gått i skola, får vi veta. Istället försörjer han sig på fiske och önskar tjäna tillräckligt för att hans hustru ska kunna starta en ”business”.

Efter att ha gått rond på avdelningen och tittat till alla barn och vuxna åker vi, helt färdiga, till hotellet vid 20-tiden. Jag är för trött för att äta middag med de andra och tackar mig själv för att jag packat med Wasa-knäcke och smågodis från Sverige. AC:n är trasig och duschen erbjuder bara kallvatten. Tur att jag gillar vinterbad.

Dag 6: Operationsdag 2

Jag har alltid en plan när jag börjar operera men följer den nästan aldrig. Det blir mycket improvisation och det gäller att vara på tå ända till sista stygnet, särskilt när det är tuffa förhållanden och väldigt varmt. Det har hänt i bland att kirurger stumnar och då kan man få extra patienter på sitt bord.

Den här dagen har jag operationer av varierande slag. Efter Patricia, 6 månader, kommer 22-åriga Ndiuzajaniu. Hon har rest med moped i sex timmar till sjukhuset i Zomba tillsammans med sin mormor. Föräldrarna har flyttat till Sydafrika för att arbeta och hon bor med mormodern som accepterar Ndiuzajaniu hon är.

”Det är ”Guds vilja”, säger den äldre kvinnan men berättar att människorna i byn trakasserar hennes barnbarn. I skolan är det dock ingen som retar den unga kvinnan, som är duktig och drömmer om att bli doktor.


Jag får också en tvåårig flicka till min sal. Hon har en ovanlig ansiktsmissbildning jag aldrig sett förut, näsan är delad och ögonlocken missbildade. Jag får hjälp av teamledaren som har ännu mer erfarenhet och tillsammans blir det riktigt bra tycker vi båda.

Dag 7: Operationsdag 3-5, efterkontroll och – dans!

Operationsveckan fortskrider och jag opererar fyra patienter om dagen förutom fredagen som är en kortare dag. När vi är klara har vi tillsammans åstadkommit 64 nya leenden.
Vi gör efterkontroller och möter patienterna och deras anhöriga. Några har ont och är ömma efter ingreppet, men alla är väldigt tacksamma.

Några kvinnor börjar spontandansa utanför patientboendet och bjuder in oss volontärer i ringen. Jag gör så gott jag kan med min brutna tå. När vi packar ihop all utrustning och återställer vårt lånade sjukhus i sitt ursprungsskick känner jag mig nöjd och glad.

Trots att jag vet att jag kommer komma hem som en ”urvriden trasa” är det ett oerhört privilegium att få vara med och göra skillnad för människor i en del av världen som inte har tillgång till sjukvård och operationer. Sånt som vi i Sverige är vana vid och tar för givet.

Jag hoppas också att jag ska ha inspirerat de unga kvinnorna i teamet att våga utbilda sig till plastikkirurger.