Livia, 16, mejades ner på övergångsställe

Efter reklamen: Så hanterar du trauma efter en olycka

Den 19 september 2018 är en dag hon aldrig kommer att glömma.

Livia Nävertun hade fyllt 15 veckan innan och firat sin födelsedag med familjen på en restaurang i stan. Nu var hon på väg till skolan, det var tidig kväll - 18.03 för att vara exakt. Klassen skulle ha avtackning för en mentor med övernattning och mys och hon gick samma väg som hon brukar genom Sollentuna utanför Stockholm där hon bott hela sitt liv och kan varje gata.

Skoldatorn över axeln och en Ica-papperskasse i vardera hand med lättsaltade chips, jordgubbar och Red Bull. Om några sekunder ska allt bli kras men det vet inte Livia då.

”Väntade tills vi fick ögonkontakt”

Men hon visste att bilarna brukade komma fort vid Törnskogstunneln, så hon stannade och väntade in den röda Toyota pick-upen vid övergångsstället.

– Jag väntade tills vi fick ögonkontakt och föraren vinkade åt mig att gå. Jag tackade och gick. Kanske var han stressad, kanske hade han börjat tänka på rondellen längre fram.

– Jag var halvvägs över när föraren hade glömt mig och började köra, berättar Livia Nävertun.

Allt gick så fort och samtidigt som i slow motion.

Det här har hon ingen uppfattning om själv, men Livia har fått berättat för sig att hon fastnade mellan bilens däck och släpades med sex-sju meter innan föraren insåg att det var något under bilen, och backade.

”Det var lilla jag. Livia Nävertun. Som låg under din bil”, som har hon skrivit på sin Facebook-profil.

Nyhetsbilden på Aftonbladets sajt timmar efter olyckan visar hur en räddningsstyrka på tio man arbetar för att få en liten kropp på bår in i ambulanshelikoptern och rubriken: ”Kvinna påkörd i Sollentuna – låg under bilen.”

Pappa fick det fasansfulla samtalet

För Femina berättar Livia hur hon direkt efter smällen bara hade två tankar i huvudet: ”shit nu dör jag” och ”vad är det för dålig låt?”

– Han hade musik i bilen på högsta volym som dunkade. Det var någon dålig rocklåt med världens högsta bas. Det var ingen bra låt, så det minns jag att jag tänkte där jag låg. Efter ett tag kom en person från en bil bakom och kröp in till mig. Jag tror det var han som ringde 112 och min pappa.

Göran Nävertun stod i duschen när han fick samtalet som är varje förälders värsta fasa. Livia hade ringt till honom kanske tio gånger den dagen, så han blev lite irriterad först och tänkte ”Vad är det nu då?”

– När jag svarar är det en man som säger ”jag ligger under en bil med din dotter som har blivit överkörd”, berättar Livias pappa Göran som kastade sig i bilen och körde i bussfil hela vägen, för att mötas av ett totalt kaos av poliser, brandkår och en helikopter som just skulle landa.

Samt dotterns handväska mosad, skoldatorn formad som en skål av däcket och de nya grå Steve Madden-skorna som hon fått på sin 15-årsdag och varit så glad över, förstörda.

Ensamstående pappan adopterade döende pojke – gjort succé i OS

– När jag skulle slänga mig under bilen blev jag stoppad av en polis och fick förklara att det var min dotter som låg därunder. När jag såg handväskan vid däcket började jag tänka på hur hennes arm kunde se ut, fortsätter Livias pappa som liksom Livias mamma, Cathrine Nävertun, har gett sitt medgivande till publiceringen i Femina.

Tänkte på mamma i helikoptern

Livia Nävertun svimmade av under räddningsaktionen men kom till medvetande i helikoptern igen och då handlade tankarna som var suddiga av smärtstillande, om att hon inte hade sagt hejdå till sin mamma. Livia berättar att hon var sen till kalaset med klassen och därför inte på sitt bästa humör.

– Jag skulle precis gå när jag mötte mamma i dörren som kom från jobbet. Hon sa hejdå men jag var ganska sur över att jag var sen så jag bara gick. Det började jag svamla om i ambulanshelikoptern, ”jag sa inte hejdå till mamma”.

På sjukhuset konstaterades att Livia hade fyra frakturer på bäckenet och skador i ryggslutet. Hon opererades tre dagar senare. I ett virrvarr av röntgenundersökningar, epiduralbedövningar, infarter och nålar, var allt hon kunde tänka på där hon låg svårt skadad: skolan.

– Jag tänkte bara betyg, betyg, betyg och att gymnasieansökan skulle in. Jag trodde på allvar att jag skulle vara tillbaka i skolan nästa dag.

Istället fick hon stanna på sjukhuset i två månader. En period hon beskriver som en smärtupplevelse hon ”nästan inte kunde stå ut med”. Hon kunde inte äta, inte gå på toaletten, inte sova, inte ligga rakt, inte på sidan, inte platt på magen och verkligen inte på ryggen. Det tog 50 minuter att resa sig upp, förklarar hon och berättar att hon när hon väl kom på fötter, kräktes av yrsel.

– Tänk er att ni åker allt på Gröna Lund och är så åksjuka att det snurrar i hela skallen, exakt den känslan var det. Jag såg bara stjärnor och tänkte ”det här kommer aldrig att gå”, berättar Livia Nävertun som har delat med sig av sin kamp på Facebook:

”Det enda du har är en sjukhussäng, ett gosedjur, sjuksystrar som kommer och tar prover var femte minut för att se så att du inte håller på att dö. Det enda du kan göra är att vicka på lilltån och le ett så kallat fakesmile. Ingen sa att du skulle överleva. Ingen visste till och med om jag någonsin kunde stå upp igen, eller sitta upp, eller gå, eller springa, eller gå på fotboll, eller bli förälskad. Ingen visste hur livet skulle bli.”

Fortfarande drygt fyra månader efter olyckan på övergångsstället handlade vardagen om nålar och magnetröntgen flera gånger i veckan men dag för dag kämpade tonåringen ned smärtorna, rullstolen och kryckorna med sin envishet.

I mars i år tog Livia Nävertun bort skruvarna i bäckenet, men plattan i ryggslutet kommer hon får ha kvar resten av livet. Men framförallt minnet och tacksamheten mitt i allt. Att det var just en Toyota Hilux som körde över henne, en bil av pickup-modell med hög markfrigång.

Döende pappans sista önskan går i uppfyllelse – får träffa nyfödda sonen

– Om det hade varit en låg bil, kanske en Volvo eller en Tesla hade det förmodligen slutat helt annorlunda. Även om jag har varit rädd och till och med tänkt på döden i bland och fortfarande kan ha känningar, visar jag det inte. Om min envishet inte hade funnits, hade jag inte varit där jag är i dag och jag vill inte att folk ska trycka synd om mig, säger 16-åringen som förutom hos den närmaste familjen, hittade kraften i fotboll som hon älskar och har spelat själv (hjärtat slår för AIK) och hos inspirerande kvinnor som står upp för saker i samhället som inte är självklara.

Sara Danius när hon levde, till exempel, Mia Skäringer och Alexandra Pascalidou. Den sistnämnda tog hon mod till sig och sökte praktikplats hos bara några månader efter olyckan.

– Mina lärare hade varit på en föreläsning med Alexandra och kom tillbaka och berättade om en kvinna som jag redan innan tyckte verkade väldigt driven och härlig. Så jag kontaktade henne.

– Jag fick vara med Alexandra och signera böcker och följa med på en föreläsning i Nacka. Det var väldigt inspirerande, säger Livia som själv drömmer om att bli journalist så småningom efter gymnasiestudierna.

– Jag brinner för de frågorna och tar alltid diskussionen med vänner om de dyker upp. Min dröm finns kvar och jag känner att jag kanske kan klara det om jag lägger i några växlar till.

Föraren som körde över Livia Nävertun delgavs misstanke om vårdslöshet i trafik och vållande till kroppsskada men blev aldrig dömd, inte ens åtalad.

För familjen Nävertun innebar beskedet en stor besvikelse, för Livia också, som dock har bestämt sig för att inte ägna mer tankar åt den saken.

– Man ansåg att allt var en olyckshändelse, så det blev inget straff. På ett sätt kan jag förstå honom, han verkade väldigt stressad. Men det är ändå lite konstigt, jag visste ju inte ens om jag skulle överleva.

Föraren har avböjt möte

Hon berättar att familjen också har försökt att komma i kontakt med föraren efteråt men att han inte har svarat.

– Vi har försökt att nå honom, mest för att säga att jag är okej och för att kunna avsluta kapitlet, men han har avböjt. Ganska länge kände jag skam och skuld själv men jag tror att jag har bearbetat det ganska bra ändå.

– Jag vill hela tiden se framåt i livet, säger Livia Nävertun.